”En viktig samförståndslösning i en orolig tid”DA:s chefredaktör Helle Klein kommenterar regeringsbildningen.

"Det finns tillfällen som uppväger allt. Som den sista föreställningen i Falkenberg."Car-Einar Häckner, krönikör och trollkarl.

När kroppen går in i krisläge

Bild av utbrändhet

Foto: TT (Personen på bilden är inte samma som har skrivit artikeln)

Gästkrönika. Det smyger sig på utan ett du märker det. Något symtom här och någon krämpa där. Utan att du förstår går kroppen in i krisläge och när utmattningen är ett faktum är det försent att kämpa emot.

Författaren till denna krönika söker nu nya jobb och vill därför vara anonym.

Fler läsarberättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet

Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.

Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Gunnel: ”Det var som popcorn i huvudet”
Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk.”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”

Läs också reportaget

”Förr eller senare brister det”

Dina sinnen känns ständigt på bristningsgränsen och gör ljud, ljus och lukter till rena tortyren. Varje liten uppgift känns som ett oöverstigligt hinder när det läggs på högen av allt det ansvar som redan tynger dig.

Kroppen lyder dig inte längre. Någon har hällt bly i ditt blodomlopp och du orkar knappt lyfta dina kroppsdelar. Varje steg, varje rörelse och bara det att hålla kroppen upprätt känns som ett marathon.

Sen kommer smärtan. Ont i lederna, ryggen känns stel men samtidigt ostabil, magen krånglar och huvudvärken går mellan spänning från nacken till migränens ihärdiga dunkande.

På jobbet undrar de hur du mår. Hemma är de trötta på dina ständiga humörsutbrott. Vännerna undrar varför du alltid ställer in i sista minuten och din fritid förminskas sakta men säkert till sömn framför TV:n, på bussen eller i bilkön – men allt sämre på nätterna.

Du kanske saknar din tidigare kreativitet, lusten att förändra och ditt engagemang. Du skäms för allt du inte gör. Du skäms för att du är sen med allt. Du känner dig lat och otillräcklig. Du glömmer, missar och kan inte koncentrera dig på en sak i taget. Böckerna blir halvlästa, en tidningsartikel är plötsligt för lång för att läsas och TV-serierna har du för länge sedan somnat ifrån.

Plötsligt har din sjukfrånvaro blivit en diskussionsfråga med din chef. För många korta sjukperioder. Du skärper till dig och går till jobbet hur dåligt du än mår. Din kropp svarar med yrsel, dimsyn, smärta och du gömmer dig för att slippa fler arbetsuppgifter. Skam, skam, skam – du klarar ju ingenting, du kanske inte är så himla smart som du trott, alla andra levererar, du har tagit dig vatten över huvudet, hur kunde du tro att du skulle klara det här, looser, patetiskt, vad är det egentligen för mening med livet?

Sjukskrivningen kommer som en blixt från en klar himmel. Vaddå, är jag sjuk? Nä, jag är bara inte lika bra som andra.

Och nu kommer alla förstå vilken förlorare jag är. Sjukskriven för utmattning? Ja, det vet man ju hur det är med dem. Svaga men fanatiska duktiga flickor som tror att de skulle klara tempot på arbetsmarknaden. Curlar sina barn och maken. Patetiskt. De kommer aldrig tillbaka till jobb på riktigt.

Skam, skam, skam. Skönt att vara i fred men svårt att vara ensam i tystnaden. Vad är vila? Hur återhämtar du dig när tankarna bara mal på om hur det ska bli? Vården är tafatt och rehabilitering är ett fint ord som aldrig känns på riktigt. Sitt i solen. Krama ett träd. Djupandas. Rör på dig. Fundera på dina livsval. Ingen ångrar att de jobbat för lite när det är dags för att dö.

Nähä, men pengarna ska ju in. Barnen måste ju äta. Och lånen ska betalas, även om räntan är lika låg som sjukskrivningstalen är höga.

Världen brinner – och du orkar knappt gå ur sängen. Folk flyr för sina liv – och du undrar vad det är för mening med att leva. Folk svälter – och du har ingen matlust.

Halva ditt arbetsliv återstår men det är ingen som tror att du på allvar ska komma tillbaka.

Författaren till denna krönika söker nu nya jobb och vill därför vara anonym.

 

Här finns hela vår bevakning av stress och mobbning.

"Man ser inte människan utan fokuserar på vinst." Citatet kommer från DA:s enkät om psykosocial arbetsmiljö till huvudskyddsombud på 50 av Sveriges största industrier. Fler citat följer i texten nedan. llustration: Graham Samuels

Sjuk av stressen  

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig till oss!

Red-HansHans Strandberg
Tel: 08-786 03 22
hs@da.se

Red-AnnaAnna Tiberg
Tel: 08-786 03 02
at@da.se

 

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

 

56Kommentarer

Kerstin Aldén:

En utomordentligt skicklig beskrivning av den gradvisa nedbrytningsprocessens skam och smärta.

Linda:

Såå bra beskrivet! Jag diagnosen bipolär. Jag lider inte så mycket av värk under mina ”episoder”, men annars gick texten rakt in i mitt hjärta. Jag hade kunnat skrivet det själv, men inte funnit orden. Jag behövde det! TACK!

Anita:

Så himla bra beskrivet. Kände så mycket igen mig i allt.

Lina:

Tack snälla för att jag fick gråta av igenkänning.

Katarina:

Tårarna rinner medans jag läser texten, det handlar ju om mitt liv! Hur kunde det bli så här, jag som alltid jobbat och hjälpt till? Alltid ställt upp när det behövts. Idag orkar jag ingentin. Kram

Marie:

Kändes som att läsa om mig själv, varenda ord stämmer in !

Carsten Palmer Schale:

Om klass och psykisk hälsa

Varför är människor så psykiskt anfrätta i dagens moderna Sverige? Är problemet så enkelt, att de förslits på sina tungrodda arbetsplatser (på sjukhus, inom äldrevården, i industrilokalerna, i klassrummen)? Har det inte också att göra med det den gamle Marx kallade alienation och främlingskap? Eller med varufetischismen – att människor blivit varor bland andra på varumarknaden; att de till och med förväntas bygga sina ”varumärken”? Att människan har förlorat sin ursprunglighet som fri och skapande individ i kollektiv, och i genuint solidarisk gemenskap med andra?

Det finns en destruktiv tendens till likformighetsideal i dagens samhälle. Denna gäller beteende, värderingar, behov och sätt att tillfredsställa behov. Den likformiga tillfredsställelsen av behov underlättas vidare av en industri som massproducerar varor. Något som skänker falsk samhörighet och skenbar trygghet. Vi har en förvriden individualism – en egoism – som en sorts övergripande samhällsnorm.

Det finns grundläggande behov, som är gemensamma för alla mänskliga individer. Fr. då primära, mänskliga behov. Men människan har avlägsnat sig från sitt animaliska tillstånd (åtminstone delvis); ett tillstånd kännetecknat av naturnära harmoni. Den mänskliga utvecklingen har därför och därmed skapat en situation, där människan fått ett självmedvetande, och där hennes kunskaper om sig själv, naturen och samhället har blivit (eller borde ha blivit) större och större.

Dessa ökade kunskaper innebär att människans situation framstår som mer och mer problematisk jämfört med hur det var när hon hade färre kunskaper. Detta i sin tur framkallar känslor av osäkerhet och ett behov av en ny sorts jämvikt. Detta tillstånd stör av människors ofullkomlighet. En tillvaro som hindrar att dessa behov tillfredsställs, hindrar människor från att leva ett ur mental synpunkt hälsosamt liv.

Denna tillvaro skapar istället problem och patologiska symptom. Men eftersom det är samhällets organisation och struktur som är orsaken till att tillfredsställelsen hotas, måste förändringar sökas där – och speciellt förändringar av grundläggande ekonomiska (och massmediala) förhållanden. Ett samhälle som hindrar tillfredsställelsen av dessa behov skapar individer som uppvisar psykiska problem. I stor utsträckning, hävdar jag, är dessa psykiska störningar en direkt funktion av ett sjukt samhälle.

Psykiatrin är sedan länge känd för att vara ganska ensidigt biologiskt inriktad – i synnerhet före 1980 och efter 2005 eller så (neuropsykiatrin) – med föga förståelse för samband mellan individ och kollektiv. Även somatiska läkare – men detta tycker jag är mer naturligt – är väl mest kända för att i metodologiskt och paradigmatiskt avseende snarare vara positivister än – låt oss säga – hermeneutiker, alternativorienterade, multidisciplinära.

Men den viktigaste tesen är trots allt, för att ånyo knyta an till Marx, att arbetarrörelsens befrielse måste vara dess eget verk, eller, på ett mer modernt och alltmer adekvat språk: människornas befrielse måste vara människornas eget verk. Arenan är här för övrigt inte alls bara arbetsplatsen. Den innefattar och fritidsplatsen, bostadsplatsen och klassrummet.

WHO:s definition på hälsa lyder:

”Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaro av sjukdom eller svaghet.”

Var finns det samhälle där individer kan få uppleva detta utopiska tillstånd? Vad säger ni i regeringen – och oppositionen? Ni – med er förvrängda individualism, som stigmatiserar människor i ”utanförskap” (denna ohyggliga term) och förväntar er att såväl invandrarstadsdelarna som ”white trash-områdena” skall fortsätta att tvingas leva med mainstreamsvenssons begabbande. Och så har vi ju numera även ett raskt framväxande prekariat samt en segregation som strax – ja, redan! – sprängt alla gränser. Det hela är naturligtvis, för den nyktre och empatiska iakttagaren, absurt.

Alexis de Tocqueville skrev på 1800-talet (1835), i boken ”Om folkväldet i Amerika”: ”Tror man att demokratin, som har störtat individualismen och kuvat kungar, skall göra reträtt för affärsmännen och kapitalisterna?”. Fick Tocqueville rätt eller fel i sin fråga som samtidigt var en spådom? Vad har egentligen hänt sedan 1835?

Frekvensen psykisk sjukdom har ökat. I Sverige – och USA – men inte i Nigeria eller på Papua Nya Guinea. Låt mig här, helt kort, nämna Hogie Wyckoffs bok ”Kvinnor löser problem”. En nu lite äldre bok som handlar om ”radikalpsykiatri”. W. Skildrar hur kvinnorna i gruppen själva brukar radikalpsykiatriska redskap för att lösa egna och varandra problem. Ingen expert tilldelar deltagarna diagnoser. De skriver istället så kallade Kontrakt med sig själva och gruppen, om vad de vill ändra på i sina liv. På detta sätt blir psykiatrin ett redskap för frigörelse, istället för ett instrument för samhällelig kontroll. Den här boken vänder sig till dem, som vill ta makten över sina egna liv. Eller: vände sig. För en modernare presentation av åtminstone relativt alternativa tekniker vill jag här hänvisa till några böcker av mig själv (där jag bl.a. presenterar de ”stora” på fältet): exv. Schale & Toll (2008).

Låt mig så ställa några måhända provokativa frågor till Sveriges samtida psykiatriker och politiker: I vilken mån är ni psykiatriker engagerade på kapitalets sida för att med psykofarmakans hjälp vara ett instrument i härskarelitens tjänst? Har vi en politisk psykiatri i Sverige? Var står regeringen i dessa frågor? Var står oppositionen?

Under senare år har, utöver vad som redan påpekats, en ny typ av själsliga och psykiska tillkortakommande flutit upp till ytan. Det började med det numera en aning statusbringande ”utbrändhet”. Nu har vi nervösa vrak inom den inte lika tjusiga gruppen ”prekariatet”.

Begreppet myntades av Pierre Bourdieu i slutet av 1980-talet, men har egentligen fått skjuts under det senaste året – främst via engelska forskare. Den brittiska nationalekonomen Guy Standing utforskar exv. i sin text ”prekariatet”, som han ser som en framväxande klass i spåren av de nya regleringar av arbetet som utmärker den ekonomiska globaliseringen. Den brittiska sociologen Rosemary Cromtpon diskuterar hur samhällsvetenskapens ”kulturella vändning” har påverkat forskningens förståelse av klass och argumenterar för att klass även i dag måste analyseras utifrån yrkesstruktur. Den franske filosofen Étienne Balibar diskuterar huruvida ”klasskamp” fortfarande kan sägas vara ett relevant begrepp.

Svaren – i korthet: Klass är mer aktuellt än på länge. Klass beror inte bara på yrkesstruktur, utan också på samhällets värderingar. Klass handlar idag mycket om makten över tiden (säg mig hur du behärskar din tid, så skall jag säga dig vem du är). Klass handlar om arbetslöshet och låglönearbeten, visstidsanställningar, bemanningsföretag. Prekariatet kan – lite löst uttryckt – sägas (Standing) bestå av tre delar: invandrare, white trash och humanister och samhällsvetare. Låg-klass – som mellanklass, men det vidgar problemet – är nedbrytande. Klass leder mer än ofta till psykiska problem.

Carsten Palmer Schale

Eva:

Bra skrivet! Precis så känns det. Var utbränd för snart 8 år sen. Nu är jag frisk – känner mig helt normal! Ljuva känsla! Trodde aldrig jag skulle känna så igen. Jobbar 90% och det funkar bra. Vill skänka hopp till alla som kämpar för att ”vila sig friska”. Det blir bättre!!!

Eva:

Allt stämmer, det jag tycker är jobbigast är att man känner sig isolerad då man inte orkar träffa sina vänner.Jag saknar jobbet men ibland måste man ta det, man får vila före och efter. Det bli sakta bättre.

Anita:

Tack !
Så skönt att någon skriver om ( mitt liv ) så här är det verkligen. Så många år jag kämpat mig upp !
Detta måste tas på alvar !

Elin:

Den mest träffande beskrivningen jag har läst hittills. (Brakade ihop 2009.) Stort tack till författaren för en suverän text!

Heidi:

Fantastiskt bra skrivet och så skönt att äntligen få orden på hur det är att leva med utmattningsdepression.
Det gick rakt in i mig och jag är så tacksam för att du delar med dig!!
Den största utmaningen i nu acceptans och tålamod – Det tar tid att bli frisk!!!
Tack <3

Arne Johansson:

Säger väl mycket om arbetsklimatet i Sverige när människan som är/varit sjuk inte kan ha sitt namn i t.ex denna krönika!. Hur kunde det gå så jävla snett att en del av människosläktet ser ner på en annan individ! Finns bara ett ord för detta VIDRIGT!

Angelica:

Det är mej ni skriver om?

Gunilla:

Kändes som att läsa om sig själv. Vet hur det är, skitjobbigt, många som tror man mår toppen bara för man inte visar fullt ut hur man mår.

Pia Johansson:

Så bra beskrivet! Allt stämde på min sjukskrivning just nu. Ständig värk, svårt att sova och koncentrationen sviker mig. Har alltid trott att man är tvungen att ge sitt yttersta i jobbet. Trodde aldrig att det skulle hända mig.

Lena:

Tack för en träffande och beskrivande artikel om hur man förnekar sitt mående in i det sista, näst in i döden. Allt för att vi vill, kan och orkar. Vi ser inte utförsbacken förrän det är för sent och då skäms vi som hundar. Känslan späs på av omgivningen som inte förstår varför man ser frisk ut när man är sjuk. För att inte tala om den häxjakt Försäkringskassan ofta har (inte alltid tack och lov, det finns bra handledare också har jag hört) – de ökar på vår stress och skam och gör i mångt och mycket att vi blir sjukare! Vi vill ju inte vara sjuka, vi vill jobba. Men klarar det inte just nu – för vi har velat för mycket tidigare. Vi har ställt upp på orimliga krav och vi blev sjuka av det. Tack för en bra artikel. Jag ska dela sprida er visdom.

Inga-Carin:

Känner att detta är skrivet för mig

tröttis:

Precis så känner jag mig som i din text, dock är jag reumatiker och försöker jobba eftersom f-kassan slängt ut mig…

Jenny:

Den bästa beskrivning jag läst hitintills. Känner igen mig i varje ord. Är så tacksam idag för att jag mår så mycket bättre. Tacksam för läkare, kurator, arbatsterapeut, sjukgymnast och arbetsgivare som hjälpt mig inse vad som är viktigt i livet och fått mig fungera som människa igen.

Peter H:

”Vi måste skärpa oss” säger Statsministern! Hur många har inte kört i väggen redan? Varför inte prat om orimliga krav i arbetslivet? Bostadsbristen och arbetslösheten?

Sandra:

Å så jag känner igen mig i din beskrivning. Glöm aldrig att det är symptom på att kropp o själ är i kris och visar att nu är det dags att älska och ta hand om dig. Det är ett symptom, det är inte DU. Den del av dig som mår bra, är glad och kreativ finns. Jag vet, för jag hittade tillbaka till mig själv igen! Omge dig bara med de som ger energi och använd professionell hjälp.

Mia:

O jag försöker få mina döttrar att förstå innan det är försent. De lyssnar med ena örat. Känner så igen mig i dem, vara så duktig, få beröm o ännu mera att göra, till slut tar det stopp på det ena eller andra sättet. Många blir fysiskt sjuka innan de förstår att dra ned på tempot, som jag o många med mig. Nu behöver jag inte arbeta mera men oj vilka kommentarer jag får från både mina döttrar o andra som tycker att jag borde skärpa till mig. Jag kan väl ta o börja träna så blir allt bra. Så naivt o hänsynslöst att säga så. Var det så jag fostrade dem? Nej, men de följer med strömmen. Hoppas de klarar sig!

Sölvi:

Jag känner igen allt i reportaget. Det har gått 11 år sedan jag var totalt utbränd från mitt jobb i vården. Hade då jobbat i 18 år på samma arbetsplats. Hade dessutom ett barn i missbruk och en mamma som dött i cancer. Det blev för mycket och jag blev deprimerad och slutade mitt jobb. Det blev min räddning. Började mitt nya jobb och fick tillbaka mitt liv igen. Så ett tips är,om man orkar mitt i eländet att försöka förändra nåt i sitt liv. Det behöver inte vara jobb, det kan vara miljöombyte,ny lägenhet eller nåt annat. Har lärt mej i mycket svåra tider i mitt liv att livet är kort,så jag tar tillvara dagarna och lört mej uppskatta dom små sakerna i livet. Har även fått hjälp av läkare och kurator. Mitt tips är också om man känner att man nästan brister av känslor och behöver prata så kan man ringa Nationella hjälplinjen eller Röda korset. Dom kan kan vara till stor hjälp. Detta tips har jag fått av min kurator. Idag mår jag bra,mitt barn mår bra så min tillvaro är fantastisk idag. Så det finns alltid ett ljus i mörkret. Tro mej! Ge inte upp!

Ulrika:

Jag känner igen hela historien, den handlar delvis om mitt liv. Blev år 2001 sjukskriven för utmattningsdepression och läkarna sa att värken skulle ge med sig. Tre år senare så hade jag ännu mer värk och hade varit tillbaka i jobb i nästan 1,5 år när allt brakade igen. Fick då träffa en ny läkare som verkligen tog min värk på allvar, det visade sig att jag hade Fibromyalgi. Jag har nu varit sjukskriven i många år till och från för både utmattningsdepression och min fibro. Det värsta är att jag alltid känner mig skyldig och skamsen för att jag inte orkar jobba och min sjukdom. Jag får väldigt ofta höra frågan om varför jag är sjukskriven för du ser ju så frisk ut. Det är ju ett heltidsjobb att orka bråka med försäkringskassan och arbetsförmedlingen då jag inte orkar med mitt jobb som undersköterska. Jag vill inget hellre än att hitta ett jobb och kanske inte behöva arbeta heltid. Vi kvinnor måste stå på oss och försöka stötta varandra i det här. Ha det gott alla och var rädda om er! Kramar

Niklas Blomberg:

Hmm, sant vad gör man, allt går i en cirkel mindre och mindre sömn mer och mer pressat känns det som…

Mari:

Mycket bra text! Som någon skrivit ovan vill jag ge hopp! Efter lång sjukskrivning kom jag tillbaka till ett gott arbetsliv där jag är bättre på att säga hur jag behöver ha det för att fungera. Jag vet också att några av mina symptom var kroniska sjukdomar. Arbetsförmedlingen och försäkringskassan är väldigt tillmötesgående. Det går att få en bra tillvaro! Sen noterar jag att de allra flesta som kommenterat här är kvinnor! Varför?

Angelina Ljunggren:

En bra beskrivning av utmattning. Känner så väl igen detta. Man kan undra hur det har blivit så här? Ska så många människor behöva må så här dåligt? Det är kanske dags att göra något åt det?

Maria V:

Kände precis som många andra igen mig i beskrivningen, dessvärre! Hur långt ska det behöva gå innan vi inser vad vi gör mot oss själva? Detta är inte hållbart i framtiden på något sätt, att köra slut på folk helt. Vilka har ett intresse av det? Vare sig ekonomiskt, socialt eller på något annat plan kan det finnas intresse av att köra folk i botten. Alla arbetsgivare vet ju att det finns en enorm vinst i att ta hand om sin personal som man redan investerat i. Samma borde gälla för medborgare i ett land, en värld. Har alldeles för mycket på min lott själv med studielån, huslån, ensam med äldre hus, aldrig någon möjlighet till att spara en buffert, pendlar långt och jobbar långa dagar. Bensin är otroligt dyrt och enbart 30 procent av det jag söker för i reskostnad kan fås igen via skatteavdrag. Jag har diabetes och den gör att jag ständigt påminns om min oförmåga att alltid vara 100 procent effektiv och flexibel. Att leva nu är svårt på alla plan o värre blir det. Högre krav på alla individer och än mer individualisering skapar människor som lider, skäms och kämpar i motvind alldeles ensamma.

Lotta Jansson:

Så slående lika och så skrämmande att vi nästan alla, är kvinnor. För sex månader sen jag sa upp mig från mitt ”drömjobb”, arbetsbördan var omänsklig. Fick en liten sjukskrivning, trots att kroppen sa ifrån med förhöjda värden från lever och sköldkörteln. Till råga på allt så får man karens på 90 dagar så några pengar får jag inte. Jag får skylla mig själv. Men jag hade inte fixat en dag till där, trots underbara arbetskamrater och chefer. Så nu har jag äntligen orkat börja jobba igen, i lugnare takt. Ekonomin är helt åt h-vete och något stöd från min äkta hälft får jag inte. Det är väl bara att jobba? Vore det så lätt hade jag inte hamnat i den sitsen, vilket inte var första gången heller. Kan jag ser ett mönster? Absolut! Men omöjligt att bryta själv, vården har inte tid och kuratorer/psykologer finns det så få av så man kan få vänta 1 år på tid.

Att jag sen tappar gnistan och orken är väl inte så konstigt? Men att inte få något stöd från nåt håll är ännu värre. Stå på er, kräv hjälp. Gör inte som jag.

Annie:

Jag blev väldigt sjuk förra sommaren. Men mår fint nu. Det var så tufft att vara dålig. Först nu under våren har jag långsamt blivit bättre. Mycket långsamt. Vet dock att för många tar det ännu längre tid. Vill bara säga att det går över. Även om det inte känns så när man är mitt i det. Man måste dock vila helt väldigt länge. Kram till alla som kämpar med detta just nu. Tänk att ni allteftersom blir lite friskare!

Anna:

Wow kunde inte skrivit det bättre själv.. Stämmer precis…Jättebra och fint skrivet. Som sagt mitt liv i ett nötskal nu tyvärr.

Susanne:

Jag var 30 år, skilsmässa, heltidsjobb med liten hemma, ökad arbetsbelastning på jobbet, utan att ha förstått kroppens signaler, alltid trött, ledsen, att kände mig otillräcklig. Idag 40 år och kan läsa min kropp, har inget fast arbete på gott och ont, men fortfarande svårt att säga nej och vill alltid vara till lags. Det är lätt att alltid tacka ja fast man borde tacka nej.

Tina:

Wow! Så bra beskrivet! Jag blev sjukskriven för 1.5 år sedan och är inte helt på benen ännu. Slutade mitt jobb och började studera, det hjälpte på vägen.
Jag känner igen mig precis i texten. Det känns som någon beskrivit mig o mitt liv…
Kram till dig!

Anders:

Människan är den enda art på denna planet som måste betala för sin existens. Vi är ekonomiskt förslavade av företag och stater för att berika deras liv och skänka dem den frihet ekonomiskt oberoende ger. Ta en ordentlig titt på hur samhället ser ut idag och säg att företagen inte styr landet med statens godtycke.
Ta bara a-kassan som exempel, den bildades för att vanliga arbetare inte skulle behöva sälja sina tjänster till företag för löner som inte ens täcker deras överlevnadsbehov eller som behandlar sina anställda illa.
Idag är du inte berättigad a-kassa om du inte tar vilket jobb som helst var som helst i landet och oavsett hur dom behandlar sina anställda, samtidigt som det enorma överskott av ”öronmärkta” pengar som går till a-kassan används av regeringen för skattesänkningar för dem som redan har ett arbete och säkerligen till andra statliga ändamål… Det är ju inte annat än ytterligare en skatteintäkt. Människosläktet har funnits i runt 400.000 år och under större delen av vår existens har vi bytt varor och tjänster med varann, helt enkelt hjälps åt. De senaste 120 åren har vi bara hjälpts åt att berika ett fåtal individer på bekostnad av vår fysiska och psykiska hälsa och frihet.

Johanna:

Åh såååå bra!! Känner igen mig totalt.

Agneta:

Det ni beskriver är precis så jag kände för 1 år sedan och är nu lite smått tillbaka på samma jobb. Har fått med mej verktyg av min kurator,mediterar och gör det mesta extra långsamt. Minnet har tagit värst stryk för mej. Men är över ytan och på gång. Skönt!

Anna-Marie:

10 år behövdes för att sänka mig själv djupt ner i avgrunden. 10 år tog det att göra mig arbetsför igen.
Sen 4 år tillbaka är jag åter i arbete.
…och alltid farligt nära att trilla dit igen.

Arne Johansson:

Apropå att det är mest kvinnor som skriver här!. Min handläggare på försäkringskassan har berättat att kvinnor i större utsträckning blir nekad sjukpenning, svaret var att det bara var så. Seriöst!

Maria:

Klockrent om mig, blev sjuk för drygt 15 år sedan. Före: hade koll på allt både hemma (barn i skolåldern med allt vad det innebär) och på jobbet (hemtjänsten ). Jag hade stenkoll, och jag trivdes med att ha koll! Sen plötsligt rasade allt, låg och stirrade på trädtopparna ett år, sambon fick ta över allt (en lång historia i korta drag). 15 år senare kämpar jag fortfarande för att ”komma tillbaka” Det går sådär, tål ingen stress, har jättestora problem med minnet, sover dåligt på natten och sover på dagen nästan varje dag, och tycker fortfarande livet är skit!! 🙁

Johanna:

Så fantastiskt bra beskrivning! Känns som ni skriver om mig… (förutom att jag inte ser ner på andra som kört på för hårt)

Marlene:

Tack! Texten gör det lite lättare för mig att ”sätta igång” min dag (klockan är 15.15 och jag har sovit bort 1 ½ dygn). Diagnosen är bipolär och befinner mig nästan konstant under de tankar som författaren till texten beskriver. Korta stunder då jag är produktiv (då kanske lite mer än ”normalt”) men oftast i ett töcken av tankar där jag nedvärderar mig själv. Är snart 50 år och har brottats med det här sedan tonåren, med perioder av sjukskrivningar. Har mycket svårt att visa detta utåt. Inte många vet (lever ensam, lättast så). Jag har ett bra jobb (där ingen vet), kämpar på, är skojfrisk och populär, har eget vackert hus, hundar, katter och häst. Ingenting hjälper. Jag är SÄMST! Vill inte ha besök då hemmet börjar gro igen (fixar det under den lite gladare perioden, vilket innebär att den tiden går åt till att röja o städa) Jag skäms för att jag inte kan njuta av mitt liv som egentligen är fantastiskt, jag vill bara somna från det. Jag försöker sova så mycket som möjligt för att slippa tänka. Nu har mina muskler börjat försvinna pga inaktivitet. Känner av instabiliteten i ryggen som du beskriver. Lite värk i leder har börjat dyka upp (kanske åldern?) Men som sagt TACK! för att jag fick läsa dina rader idag. Jag ska försöka göra nåt lite bra av denna dagen. En promenad, mysa med hästen (rida orkar jag inte, dåligt samvete såklart över detta) Tog semester några dagar för att hinna ikapp härhemma, men det blev skit med det. Tillbaka till jobbet och ljuga ihop att man gjort så mycket kul, och fått i ordning trädgård hus o bil. Fan vad dum jag är! Förlåt för min långa text!

Åsa:

Mitt i prick beskriver på ett fruktansvärt tillstånd, som känns som ett fängelse och där du har tvångströjan på 24/7.
Har själv varit där och är på väg tillbaka men det tar tid. Till alla er som kämpar, det blir bättre ha bara tålamod med er själva. Samt stäng av för skitprat!! <3

Maj-Britt:

Precis så var det. Kunde inte beskrivit det bättre själv. Det värsta är att seriemobbaren vann med hjälp av dem som har betalt för att hjälpa.

Malou:

Oj vad tårarna rullar när jag läste detta. Jag som trodde att jag inte kunde gråta längre. Känner igen mig så väl precis som många andra här. Och skammen.. Denna skam att inte klara sånt man ”borde” och skammen över att inte vara glad, ”normal” och för att man är trött jämt. Att bli irriterad när någon frågar hur man mår för man är så trött på att låtsas att det är okej. Eller trött på bryta ihop och säga att man mår skit. Båda två är jobbigt.
Tack för en underbar krönika som verkligen berörde

irene:

Hög igenkänningsfaktor. Jag kraschade för ungefär 10 år sedan. Efter sjukskrivning och sjutusan till envishet under ytterligare ett antal år blev min räddning att omskola mig trots en ålder av 50+ att helt börja om, omskola mig och byta jobb och bostadsort. Samt att omfamna en bestående stresskänslighet, glömska och andra skador jag kan tacka kraschen för.

Liza:

En mycket bra beskrivande text. Men vad gör man utmattningen inte beror på jobbet utan situationen på det privata planet? Att vara sjukskriven från jobbet går ju bra, men det är svårt sjukskriva sig från familjen ?

Jens:

Oj, hög igenkänningsfaktor! Fast jag är man, inte bara kvinnor som drabbas.

Ann charlotte stjärnkvist:

Mycket bra skrivet,det gick rakt in som en blixt blev ledsen för det är en så hemsk känsla att vara utsatt i det. För att inte tala om all ångest det för med sig.

Ulrika Sjöberg:

Så tacksam över att detta uppmärksammas. Tack du som delade med dig. Precis som alla ni andra skriver känner jag igen mig. Men jag har tur. Min chef och vår företagshälsovård stöttar mig på ett fantastiskt sätt. Vet inte vad som hänt om de inte gjort det.

Christoffer:

Här kommer en kommentar till av en man, inte bara ett problem för kvinnor som sagt, mer kanske typen av människa man är istället? :-/

Har ett sjukligt behov av att vara till lags och har svårt med att vara ärlig då jag vid så många tillfällen aldrig fått gehör eller förståelse själv. Cykeln har blivit att jag istället för att få hjälp som jag behövt, har fortsatt att axla för att bli ”accepterad”, även då jag varit den som behövt att få hjälp. Hemskt mönster att växa upp i och få uppleva. Försöker få hjälp idag. Klockren text, den ”skam” man har, för att man för en gång skull ber om hjälp. Vad har hänt med en själv?

Elva:

Tack för dina ord, igenkänningsfaktorn hjälper mig att förstå att det är ej mig det är fel på. Tack. Tårarna trillar nerför kinderna. ❤️

Linn:

Din text betydde så otroligt mycket för mig idag. Känns både häftigt och läskigt att en annan människa kan känna exakt likadant som jag själv… Kunde lika gärna varit jag som skrivit den 😮 <3

Elsa:

Tack för att du säger det som det är.
Så hög igenkänningsfaktor…

Ena prestationen efter den andra. Stjärnkarriär innan 30, och vad fick man utav det?

+ 15 kg
+ kräkningar vid fysisk ansträngning
+ magkatarr
+ panikångestattacker
+ hejdå sammanhängande sömn
+ hejdå muskelminne
+ hejdå arbetsminne
+ hejdå sambo
+ hejdå vänner
+ hejdå fritidsintressen
+ hejdå själsro
+ hej gråmlig hud och insjunkna ögon
+ hej spontana gråtattacker
+ hej ändlösa skam
+ hej irritation
+ hej ätstörningar
+ hej klaustrofobi
+ hej små instanser av dödslängtan

… men det är inte över förrän det är över.
Jag vägrar tro på att jag är ”en defekt arbetsrobot”.
Jag är människa.

Nykraschad:

Alla har nog sin alldeles egna berättelse, men oj vad man känner igen sig! Jag kraschade för exakt två veckor sedan, hade då knappt sovit alls de senaste veckorna. Vi får se vart detta leder….ärligt talat är det som skrämmer mig mest att hitta alternativ om det inte funkar. Har jobbat med försäljning i hela min karriär, ett härligt arbete när allt flyter, kunden är nöjd och målen fixas. Men om man inte kan prestera under stress och har energin att vara övertygande och förtroendeingivande, vad händer då……
Och, jag är man 50+

25%-are:

Hittade krönikan när jag sökte på nätet efter information om vad man kan vänta sig när man återgår till jobbet. Har tyvärr inte hittat någon info så om någon därute vet, gör gärna ett inlägg.
Efter att ha fått flera utbrott på jobbet, flimmer framför ögonen bad jag om läkartid på företagshälsan för att vara ute i god tid, jo tja.
På läkarbesöket visade det sig att jag låg på ett värde av 37, där 20 är nivån då man bör oroa sig.
Det var illa och jag blev sjukskriven. Det följde även psykologsamtal där jag fick bra stöd. Tyvärr var mina sjukskrivningsperioder korta så jag hann aldrig varva ner. Efter 2 mån konstaterade min läkare att jag inte ens var i återhämtningsfasen. Suck.. men det fattade jag även själv för jag mådde sämre än när jag gick hem från jobbet.
En månad senare, ett nytt läkarbesök där läkaren bestämde att jag skulle testa på att jobba 25%.
Har nu jobbat 4 dagar och är totalt slut.
Jag känner mig helt apatisk och sorgsen. På jobbet har jag redan blivit riktigt irriterad över att kollegor står utanför nin dörr och för samtal. Jag orkar inte med ljud och det är asjobbigt.
Någon frågade om inte läkaren hade förberett mig på hur det kan bli när man börjar jobba. Men tyvärr saknar jag den infon. En kollega till mig hade fått väldigt bra hjälp vid återgången. Bara att veta att det kommer komma många bakslag och att den tuffaste tiden är då man går från 50 till 75% i arbetstid ger bra förberedelse. Men varför får inte alla samma hjälp?
Nu jobbar jag alltså igen, men, jag har fortf tjut i öronen, svårt att fokusera, glömmer, får hjärtklappning, konstigt ljust flimmer framför ögonen, känns som hjärnan snurrar. Hur mycket är acceptabelt innan man bör bryta eller backa tillbaka till 100% sjukskrivning?

Kommentera krönika här

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Skriv till oss!

På DA Opinion har vi samlat alla ledare, debattinlägg och krönikor. Vill du också skriva på DA Opinion? Hör av dig till vår webb- och debattredaktör Janna Ayres.

”Vi har så snygga svenska modeller!”

KRÖNIKASverige har fortfarande det bästa receptet på hur man skapar ett supertrevligt samhälle. Det enda vi behöver göra är att lägga ner lite möda på att följa receptet, skriver Rikke Henriksen.

DET NYA SAMHALL

När ena chefen inte vet vad den andra gör

GÄSTKRÖNIKAEfter två vändor av arbetsträning på Samhall ställer förre Samhallarbetaren Tony sig frågan: Hur ska Samhalls framtid se ut?​

3

Vill du ha din frihet får du försvara den

Krönika"Den okuvliga friheten är en boktitel som träffar rätt. För vår egen samtid visar med isande tydlighet att det inte finns något vaccin mot totalitära ideologier eller ledare", skriver Daniel Mathisen, efter att ha läst Per Anders Fogelströms efter 80 år nyutgivna bok.

Se din mekaniker i ögonen

GästkrönikaSe bortanför våra skitiga brallor – det är vi som ger dig frihet när din koppling är nersliten och katalysatorn har rasat. För väldigt lite pengar, skriver mekanikern Rikke Henriksen.

1

Migrationen och den svenska modellen

"Solidaritet är mer än den svenska modellen"

GästkrönikaVad står egentligen uttrycket "Svenska modellen" för? Det undrar DA-reportern Jeanette Herulf i sin gästkrönika (som hon skriver utifrån sitt perspektiv som långtidssjukskriven).

7

"Jag blev svensk – och en miljömupp"

GÄSTKRÖNIKA Författaren och komikern Zinat Pirzadeh om resan från att plocka fridlysta blommor i burka i norrländska fjällen till att skaffa gåstavar.

"Skatteflykt handlar om ideologi"

Gästkrönika"Panamaskandalen är tveklöst ett av historiens största journalistiska avslöjanden, och ett drama som kommer pågå flera månader till. Men framförallt är den kanske en påminnelse om en stor skiljelinje i moralfrågor mellan högern och vänstern", skriver Dennis Jörnmark Callstam.

1

"Att vara arbetare är idag att vara ingenting"

GÄSTKRÖNIKA”Alex jobbar i underrättelsetjänsten medan Danny är slacker”. Så presenterade SVT nyligen huvudpersonerna i serien London Spy – och gör återigen arbetaren osynlig."

2
Filmen Yarden, som är baserad på Kristian Lundbergs bok om livet som bemanningsanställd i Malmös hamn, har premiär på Göteborgs filmfestival. Foto: Ita Zbroniec Zajt

Platsen som förändrade mig

KrönikaYarden. Jag ville skriva en berättelse om det här området. Jag ville att den skulle vara så sann som det bara var möjligt att få den. Varför var det så viktigt? Ett svar: ilska.

Vem törs stå upp för gästarbetarnas rättigheter

Gästkrönika, Crister Enander.

"Katarina Taikon kräver svar"

Gästkrönika"Samma diskriminering som Katarina Taikon lyfte locket av för 50 år sedan sjuder, kokar ännu runt om i Europa", skriver Daniel Mathisen i en gästkrönika.

Vi betalar för kapitalets lekstuga

Krönika"Samhället belönar den typ av beteenden som skapar ekonomiska kriser. Trots att ekonomisk forskning känner till krisens varningssignaler: perioder av intensiv spekulation och accelererande vinster", skriver Daniel Mathisen i en krönika.

Sverige åt svenskarna

Krönika/Daniel Mathisen"Sill och nubbe är svenskt. Du är det inte. Julafton med dopp i grytan är svenskt. Du är det inte. Hur länge ska den generation — de generationer — som kallas invandrare behöva vandra för att bli insläppta i folkhemmets stugvärme?"

Ansiktet bakom volymerna

Krönika/Daniel Mathisen"Vi minns alla bilden på treårige Alan Kurdi, den syriske pojken som hittades död på en strand i Turkiet. Den slog rakt igenom känslopansaret — kändes i magen."

1

"Vi måste gå en rond för själen"

GästkrönikaDet kan verka svårt att göra en psykosocial skyddsrond, men det behöver det inte vara. Skyddsombudet Camilla Falk i Oxelösund ger DA:s läsare en handfast manual.

André Börwall

Att vara den flexibla lösningen

GästkrönikaTänk dig att vakna upp med full panik. Klockan är 06.00. Har jag missat ett samtal?
 Välkommen till vardagen som inhyrd.

5
Ulrika Fjällborg. Foto: Johanna Henriksson.

"Det är skinnet som håller oss samman"

Gästkrönika/Ulrika Fjällborg"När kropp och känslor exploderar så har vi munnen, rösten, samtalet som ventil. Vi måste tala om frustration, rädslor, hat och konflikter. Vi måste hålla oss i skinnet och släppa ut ilska och skräck i ord som ljuder i vårt gemensamma luftrum, istället för i blod från ett svingat svärd."

Vi kan inte längre blunda – nu måste vi visa mod

GästkrönikaUlrika Fjällborg.

Stig Hansen

Om ett varsel och ett ingenting

Gästkrönika"Som om man kan skäras i två halvor och leva vidare med bara ena delen av sig. När jobbet är det som gör att man är hel." Författaren Stig Hansén om siffror som är mer än siffror, och om en vän som förlorar sitt jobb.

Bernie Sanders väcker liv i den amerikanska vänstern

Gästkrönika/Daniel Mathisen"Fler och fler får upp ögonen för den yvige farbrorn från Vermont. Lyssnar och nickar på talpunkten om att landets läge inte beror på vanliga människors slapphet, utan på snabbt växande klyftor som premierat den ekonomiska eliten på bekostnad av arbetar- och medelklassen. "

Handelsavtal TTIP

"Vi behöver prata om TTIP"

Krönika/Daniel Mathisen"Farliga förändringar börjar ofta med små steg. Exakt hur det blir vet vi inte — och det är själva poängen." Frilansjournalisten Daniel Mathisen skriver en gästkrönika om TTIP.

1

Se barnen utanför semesterbilderna

KrönikaKristian Lundberg

9
Leif Mettävainio

Fotboll är inte detsamma som machokultur

GästkrönikaGästkrönika, Leif Mettävainio.

Nike Markelius

"Människor i fas 3 har inte tid att vänta längre"

GästkrönikaNike Markelius.

11

Alliansen leker med elden

Gästkrönika/Daniel MathisenDet har mullrat under fötterna länge nu. Ibland så långsamt, att vi knappt märkt det. Andra gånger med intensiva, vibrerande skakningar. Gradvis har den europeiska — och svenska — högerpopulismen normaliserats. Frågor som för tio år sedan fanns i marginalen tar numera plats på bästa sändningstid.

Det ogina samhället

Gästkrönika"Det anses rimligt att en bänk i ett offentligt rum är privatägd – försedd med det tydliga budskapet: Den här är vår, ingen annans. " Skribenten Kurt Nurmi funderar på vad ägandet gör med oss alla.

3

Klassamhället i en matkasse

Gästkrönika/Daniel Mathisen"Fastän vi vet att den viktigaste orsaken till hälsoklyftan är ett alltmer splittrat samhälle bemöter vi problemet med individuella lösningar och moralism."

"Vi kan inte förneka rasismen"

Gästkrönika/Ulrika FjällborgUtländska efternamn och fel pigment utestänger människor från bolagsstyrelser och gör dem till måltavlor för hot och hat när de äntrar offentligheten. "Den strukturella rasismen är ett faktum och den måste vi diskutera", skriver Ulrika Fjällborg i en gästkrönika.

1

Bränder under jord

"Årets hjältar får inga medaljer"

Gästkrönika/Jari Söyrinki"De hade legat i ett dike med flykthuvor över ansiktet, bara legat och väntat på hjälp. Varje minut som en evighet och det hann bli någon timme. När jag senare ringer ett par stycken och frågar vad som hände efteråt svarar de: 'Ingenting'. De lurade döden och det blev en privat historia."

1
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.