Läsarberättelse.
Gunnel var den duktiga flickan som till slut omedvetet ledde sig själv till företagshälsan och fick hjälp. Nu mår hon bättre, men vet inte riktigt hur hon ska komma vidare till ett helt liv.
Läsarna berättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet
Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.
Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”
Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk.”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”
Läs också reportaget
”Förr eller senare brister det”
”Det är nu 3 år och sju månader sedan jag tappade fotfästet, men det hade nog varit mer eller mindre kaos i mitt liv under flera år före dess. Det handlade om prestation, prestation, vara med på allt roligt och göra det bra. Klara av allt, vara en duktig tjej.
Ungefär ett halvår innan jag stängde ner verksamheten i hjärnan och inte kunde göra någonting upptäckte jag att det jag arbetade med inte blev bra. Tänkte aldrig att det kunde vara ett fel på mig, började misstänka att mina arbetskamrater ändrade texter i min dator och började därför spara texterna på usb-minnen.
Telefonen var jobbig. Varje samtal kunde ju innebära att jag skulle hjälpa till med något. Självklart kunde jag fixa allt. Det var ju till och med så att växeln kopplade samtal till mig, samtal som de inte visste hur de skulle lösa. JAG löste det. Men jag hann ju inte med att ordna ALLT och började undvika att svara, kunde ju säga att jag var på möte.
Två veckor före min semester ville min chef att jag skulle ta över ett uppdrag efter en kollega som slutat. Jag hade redan noga planerat vad jag skulle bli klar med innan jag kunde gå på semester och skulle fixa det om jag jobbade till sju på kvällarna. Ett extra uppdrag skulle rasera allt jag planerat, så jag sade nej till min chef. Han gav mig en utskällning, sade att alla fick ställa upp i sådana här situationer.
Ledigheten kändes aldrig avkopplande, jag fick inte tillbaka någon energi och ville eller orkade inte göra någonting. Det var popcorn i huvudet. En kort promenad gav mig så ont i fötterna att jag inte kunde stå eller gå, jag hade frysen laddad med fuktiga handdukar för att svalka mina fötter så att jag kunna sova. Att efter 7 veckors semester inte känna sig utvilad kändes hopplöst. Hur skulle jag orka ännu ett år?
Men höstveckorna gick och jag jobbade på. Jobba, och så hem och äta. Det var maten som blev mitt sätt att hitta lugn och ro, och lite njutning. Nu 3 år och sju månader senare innebär det att jag gått upp cirka 45 kilo.
En dag i oktober kom jag till jobbet men hittade inte min plats, det visade sig att jag omedvetet hade sökt mig till korridoren där företagssköterskan finns. Jag satte mig utanför, till slut kom hon ut och undrade hur det var fatt.
Då brast det för mig.
Det blev akut tid hos företagsläkare och omedelbar sjukskrivning. Därefter följde tre månader när jag bara sov, sov, sov och sov. Svarade inte i telefon och startade inte datorn. Av någon anledning som förmodligen bara det undermedvetna kan svara på så hade jag under hösten köpt hem mat och lagt i frysen. Detta höll mig vid liv. In med en färdig lunch i micron, äta och sedan sova igen. Det är tre månader som jag inte har något minne av, vet inte om jag hade besök på julafton eller inte.
I mars 2013 började jag på rehab, fantastiskt men kanske för tidigt för mig för jag minns inte vad som sas där. Efter sommaren började jag arbetsträna 25 procent, men efter en månad bröt jag ihop igen, blev hemma två månader och sedan försök med 25 procent igen – på en för mig ny avdelning.
Efter nyår blev det 50 procent, sedan 75 procent efter tre månader. Då fick jag veta att jag bara hade tre månader kvar med ersättning från försäkringskassan. Alternativen var att börja jobba 100% eller inte få någon ersättning alls. För en ensamförsörjare fanns det inget val.
Så jag började jobba heltid, men snart insåg jag att min chef inte ville ha tillbaka mig till sin enhet. När jag sade nej till att flytta till en annan enhet påbörjade min chef ett systematiskt mobbande av mig. Anklagade mig för att inte vara på jobbet, sitta och fika för länge, ha fel i mina uppdrag, inte vara samarbetsvillig, vara asocial ja listan kan göra lång. När jag kunde motbevisa alla anklagelser blev han ännu surare. Tack och lov så har jag några kollegor som jag har förtroende för och som gick till facket. Nu är han inte chef längre. Nu ”försöker” han vara kollega i stället.
På hösten 2014, var jag helt slut i huvudet och blev remitterad till tre stora minnesundersökningar och fick ta prov på ryggmärgsvätskan, eftersom symptomen påminde om demens. Resultatet var lugnande, det tar tid för hjärnan att läka.
Vad jag ska göra nu det vet jag inte riktigt. Har fortfarande väldigt svårt att koncentrera mig, glömmer från dag till dag, glömmer att jag skrivit lappar som påminnelser. Min egen enkla analys är att hjärnan känner igen stressade situationer och när de uppstår igen ”stänger” den av.
Under hela min sjukdomstid och även nu så sover jag mycket. Jag märker inte ens att jag är trött, utan vaknar efter två-tre timmar med ett krampaktigt tag om kaffekoppen eller korsordspennan.
Kontentan är nog att jag inte är frisk ännu och jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Jag försöker dölja mina tillkortakommanden så gott jag kan. ”
Gunnel