Ordet flexibilitet har blivit kidnappat

Om man är emot flexibilitet är man omodern men vad menar arbetsgivarna egentligen när de kräver att vi ska vara flexibla?

Nu är sommaren över och hösten nalkas. Dagarna blir återigen längre och längre och ibland känns det som en evighet fram till nästa semester eller ledighet.
Under sommaren har förbundsstyrelsen och alla ombudsmän besökt våra fabriker och träffat medlemmar. Allt för att vi ska få ett så stort och brett underlag inför den avtalsrörelse som vi ska genomföra under vintern som kommer.
Samtidigt som vi träffat medlemmar så har vår motpart Industriarbetsgivarna minglat runt i Almedalen och gjort allehanda utspel, allt för att positionera sig inför vintern. Det är ju inte för inte man lite till mans funderar över vilket Sverige och vilka arbetsplatser de vill ha när de fräckt och piggt kräver ytterligare flexibilitet, på din bekostnad.

Flexibilitet, vad betyder detta egentligen? Slår vi upp ordet kan vi läsa att ”Flexibilitet är en allmänt använd term för hur mycket ett material kan böjas eller tänjas. Det används även för att beskriva hur en person eller ett verktyg kan anpassas till att utföra olika arbeten/funktioner.”
Det är nog snarare det sista som de menar. Att anpassa en person till ett visst arbete – och verktyget kan då vara våra avtal.
Ja, de har kidnappat ordet flexibilitet. Om vi är emot flexibiliteten upplevs vi som omoderna eftersom det har blivit ett kodord för det nya, det som förändrar och driver saker framåt. Då blir det väldigt svårt att vara emot.
Men vad gömmer sig bakom arbetsgivarnas flexibilitet?

I arbetsgivarens värld är det du som ska stå för flexibiliteten, genom att på din arbetsplats göra mera arbetsuppgifter på kortare tid. Naturligtvis utan att få mera betalt. Du ska helst jobba mer när det är mycket att göra, och mindre när det är mindre att göra, också det utan att få mera betalt.
Flexibiliteten är tänkt att användas i skiftscheman, de ska kunna ändras under avtalsperioden utan att du kan påverka det.
Flexibiliteten är tänkt att användas i anställningsformer, för i dag är det så krångligt, svårt och besvärligt att säga upp dig. Då kan man
använda flexibla anställningsformer, resonerar de.

Då är det väl inte konstigt
om vi är emot detta, att vi upplevs som omoderna, eftersom vi är emot just den flexibilitet som ensidigt proklameras ut av arbetsgivarna, och som göms i uttalanden som att det behövs ”lokala kollektivavtal som går att anpassa efter de skiftande förhållandena på olika arbetsplatser”.
Det märkliga i denna diskussion är att det bara är
arbetaren som ska vara flexibel. Arbetsledningsrätten får vara lika dogmatisk som den faktiskt är och har varit sedan flera hundra år tillbaka.

För övrigt tycker jag SD är ett fascistiskt parti.

Matts Jutterström

Matts Jutterström