Klubbordförande om sorgen efter dödsolyckan: ”Man blir alldeles tom”
Kvinna i 50-årsåldern miste livet IF Metalls klubbordförande: ”Fruktansvärd dag”
Startskott för komplicerad avtalsrörelse
Publicerad 2015-09-17, 08:34 Uppdaterad 2020-09-14, 16:53
Analys
I dag samlas ett par hundra ombud från hela landet i IF Metalls avtalsråd – startskottet för 2016 års avtalsrörelse, där 685 nya riksavtal ska tecknas.
Det blir en kraftmätning som kompliceras av svajig världsekonomi, obefintlig inflation och sifferlösa avtal.
Först av allt: En lönerörelse är alltid dragkampen om det produktionsöverskott som finns att dela på. En dragkamp, om man så vill, mellan arbete och kapital. Det sägs alltid inför varje avtalsrörelse att just den här gången är det extra besvärligt. Av slentrian? Sanningen är att varje lönerörelse har sina egenheter och förs utifrån olika förutsättningar.
I goda tider, när överskottet är stort och när efterfrågan på arbetskraft är hög blir det dyrare för arbetsgivarna att köpa arbetsfred. I dåliga tider betydligt billigare. Jämför bara vad facken fick ut under det febriga högkonjunkturåret 2007 mot vad de mäktade med i slutet av det glåmiga 2010.
Den här gången då? Besvärligare än vanligt, eller? Kris i ekonomin eller inte?
Kina knakar och världsekonomin riskerar att falla ner i en ny svacka. Men samtidigt ser vi andra tecken. Volvo personvagnar som nyanställer tusentals och svenska företag som gör hyggliga vinster. I alla fall de stora.
Omvärlden är en av förutsättningarna. Hur efterfrågan ser ut utomlands. Vilka priser företagen kan ta för sina varor. I slutändan är det ju de pengarna som ska betala lönehöjningarna för merparten av de anställda inom industrin.
Men inte bara. Höjda löner tas även ur en annan källa: produktiviteten. Just nu är ökningen av effektiviteten knappast vad den var för några år sedan. Ett problem som Sverige delat med de flesta konkurrentländer sedan finanskrisen.
Ett annat problem som Sverige delar med andra länder och som påverkar årets lönerörelse är den obefintliga inflationen.
Inflationsmålet är i likhet med Industriavtalet bägge barn av 90-talskrisen. Två stabila utvägar ur ett ekonomiskt kaos. Så var det tänkt.
Industriavtalet har under åren gett höjda reallöner och samtidigt stärkt industrins konkurrenskraft. Vilket var två av de viktigaste målen när Industriavtalet undertecknades för snart tjugo år sedan.
Men Riksbanken har knappast fixat 2 procents inflation. Prisökningstakten har legat en bra bit under. Gaspedalen – räntan – har inte fungerat som det var tänkt. Just nu tar gasen knappt alls.
Okej, säger arbetsgivarna. Då kan vi heller inte utgå från det 2-procentiga inflationsmålet när vi diskuterar löner. Då måste vi istället utgå från den situation som är. Det vill säga: noll inflation.
Facken är av en annan uppfattning. Inflationsmålet gäller, Riksbanken är trovärdig i sin strävan att uppfylla målet och det vore också bra för samhällsekonomin om det uppfylldes. Dessutom hävdar facket att inflationstakten i Sverige i dag ligger på 1,5 procent när statistiken rensats från Riksbankens egna ränteförändringar och de sjunkande energipriserna. Det är knappast en tillfällighet att facken bjuder in den ene efter den andre från Riksbankens direktion för att prata penningpolitik, senast häromdagen.
Världskonjunktur, exportpriser, produktivitet och inflation – det är de viktigaste nationalekonomiska förutsättningarna inför den kommande avtalsrörelsen. Men det finns andra faktorer som påverkar – och kanske också komplicerar. De handlar inte om global ekonomi utan om hemmasnickrade avtalskonstruktioner.
Som de sifferlösa avtalen. Alltså de riksavtal som inte anger någon som helst löneökning (utom möjligen en stupstocksregel om ett belopp i händelse av att de lokala parterna inte kommer överens).
316 riksavtal är på ett eller annat sätt sifferlösa. Avtalen omfattar 800 000 anställda – dubbelt så många som för två år sedan. Ett helt nytt landskap, som Medlingsinstitutets avgående generaldirektör Claes Stråth konstaterade vid ett SNS-seminarium häromsistens.
De sifferlösa avtalen finns främst inom den offentliga sektorn. Men avtalen får nu återverkningar inom industrin. Inte så att de finns. Men industrins arbetsgivare lockas av dem. I Almedalen i somras summerade en bred front av industrins arbetsgivare sin syn på den framtida lönebildningen. Det sifferlösa frestar. Eller processlöneavtal, som man hellre kallar avtalen.
Med dessa ska man kunna få en företagsnära lönebildning. Arbetsgivarna talar inte längre om begreppet som de en gång lånade från tyskan, öppningsklausuler. Alltså möjligheten att lokalt kunna komma överens om villkor som är sämre än riksavtalets.
Men företagsnära lönebildning är i grund och botten öppningsklausuler. Arbetsgivarna betonar att företag har olika förutsättningar, finns i olika branscher och lever i vitt skilda konjunkturer. ”Därför är det viktigt att ge enskilda företag möjligheter att anpassa lönesättningen till sina egna faktiska förhållanden” skrev de i dokumentet som presenterades inför Almedalsveckan. Om man inte kommer överens lokalt ska det finnas en stupstock, en nivå som gäller om de lokala parterna inte lyckas komma överens.
Den konkurrensutsatta industrin ska fortfarande normera och ange riktmärket för resten av arbetsmarknaden. Så långt är man överens med facket. Men knappast om resten: den enda siffra som ska finnas i riksavtalet är en stupstock som alltså tas fram när det kört ihop sig på den lokala nivån.
Ett annat inslag på spelplanen är samordningen inom LO. De senaste dagarna har förbundens avtalssekreterare stött och blött avtalsfrågorna för att kunna forma en samordning som håller.
Inför avtalssekreterarnas träff publicerade Kommunal ett debattinlägg i Dagens Nyheter där de lyfte undersköterskorna som den grupp som man vill satsa extrapengar på.
Därmed gör Kommunal det som dess kritiker på industrisidan tidigare efterlyst: identifiera en grupp bland era medlemmar som bör få mer.
Industrifacken har ju tidigare varit måttligt intresserade av att hela förbund eller hela avtalsområden skulle få mer än industrin. Enskilda grupper däremot, om de anses vara ”värdediskriminerade”. Nu har alltså Kommunal lyft fram en sådan avgränsad grupp, undersköterskorna.
Kommunals utspel innebär ju att en grupp – undersköterskorna – ska ha mer inte bara i förhållande till medlemmar i andra förbund utan också i förhållande till andra kommunalare.
Men utspelet var mer än ett diskussionsinlägg. Utspelet var formulerat som ett villkor för att Kommunal överhuvudtaget skulle vara med i LO:s samordning. Om andra fack följer efter och formulerar sina villkor lär LO-förbunden få en tuff sammanjämkningsresa framöver.
Hur det i slutändan påverkar samordningen inom LO kommer att visa sig när förbunden träffas för sitt representantskap den 21 oktober. Då lägger avtalsrörelsen in en högre växel.
Jag var med på avtalsrådet, och tycker att facken inte inser sin egen styrka. Man intar en alltför underdånig hållning emot arbetsgivarna. Vi ska begära rejäla löneökningar som utgångsbud, och får absolut inte sälja ut LAS till arbetsgivarna. Vi ska ta ansvar, men då måste vår motpart också göra det, även sluta med sina angrepp på våra rättigheter!
Jag håller med D.Andersson ovan, att rejäla löneökningar är ett måste då den disponibla inkomsten annars riskerar att falla på grund av en arbetarfientlig politik.
Regeringen höjer alla skatter dom hittar och detta har aldrig resulterat i fler jobb. Tvärtom riskerar vi en härdsmälta i jobblinjen om den disponibla inkomsten sjunker.
Riksbankens minusränta innebär inte den knuff på inflationen dom hoppats på och då finns bara högre löner och högre konsumtion som kan ge det.
Det är i sammanhanget viktigt att konsumerande grupper får pengar (ungdomar, arbetslösa) om vi ska få en knuff i rätt riktning, eftersom ett högre sparande bland oss äldre knappast skapar nya jobb.