Tio hot mot din löneökning

Avtalsrörelsen står inför dörren. Då ska facket och arbetsgivarna förhandla fram din nya lön. Kris i Europa, sifferlösa avtal här hemma – kan man verkligen vara säker på att få mer i plånboken? Dagens Arbete listar tio hot mot din löneökning, på kort och lång sikt.

Världsekonomin  är fortfarande knackig

Världsekonomin mår fortfarande dåligt efter finanskrisen som var den värsta ekonomiska krisen som världen sett efter andra världskriget. Med krisen följde ett skuldberg, både hos stater, företag och hushåll. Efterfrågan hålls nere när skulder ska betalas av. Utan efterfrågan – ingen produktion. Uppgången efter krisen har varit både skakig och seg. Risken för bakslag är stor och de skuldsatta länderna är dåligt rustade för en ny konjunkturnedgång samtidigt som Kina hackar. Men: den europeiska centralbanken ECB:s stimulanspaket från i vintras kan ge skjuts åt ekonomin, liksom återhämtningen i USA. Det låga oljepriset kan också bidra till ökad efterfrågan i omvärlden.

Hög arbetslöshet 

Många arbetslösa – låga lönekrav. Så har det sett ut i avtalshistorien. Få saker dämpar lönekraven så mycket som låg efterfrågan på arbetskraft. Tvärtom bidrar hög efterfrågan på arbetskraft att driva på löneökningarna. Löneökningarna var dubbelt så stora högkonjunkturåret 2007 som ”efterkrisåret” 2010. I dag är arbetslösheten 7,7 procent. En hög nivå historiskt sett. Men i vissa branscher ropas det efter arbetskraft.

Inte lika effektivt längre

Höjda reallöner förutsätter ökad produktivitet. Om tillverkningen blir effektivare kan man också betala ut högre löner, enligt läroboken. Svensk industri låg i världstopp i produktivitet för inte så längesedan. Vinsterna från produktivitetsökningen delades – grovt sett – mellan ägarna och de anställda. Men just nu ökar inte produktiviteten. Det beror inte på att vi jobbar långsammare. Det kan snarare förklaras med att högproduktiva företag har lagts ned. Eller att det har kommit in mer tjänster i produktionen. Sånt drar ner tempot i produktiviteten. Men: produktiviteten är även svag i konkurrentländerna. Därmed blir den svaga svenska produktivitetsutvecklingen ingen större konkurrensnackdel.

Priserna sjunker

Det kallas deflation, när den allmänna prisnivån i samhället sjunker. Stora delar av världen – både Sverige och viktiga exportmarknader som Europa och USA – har i dag fallande priser eller en situation där priserna varken ökar eller minskar. Det sätter press på lönerna. Men: många ekonomer, till och med finansministrar, vill att lönerna stiger i norra Europa. Det skulle öka efterfrågan, få fart på prisökningstakten och samtidigt ge draghjälp åt de problemtyngda länderna i Sydeuropa. Obalanserna i Europa skulle rättas till om efterfrågan och löner steg snabbare i Europas ”överskottsländer” dit Sverige hör.

Inflationsmålet överges

I Sverige siktar Riksbanken på att inflationen ska vara 2 procent. Då anses ekonomin må bäst. Problemet är att vi nästan aldrig är uppe i 2 procent. Det har visserligen varit bra för reallönerna. De senaste fem åren har reallönerna stigit med i snitt 2,1 procent per år tack vare den låga inflationen. Men nu när priserna sjunker tycker inte arbetsgivarna att löneökningarna ska ta hänsyn till inflationsmålets 2 procent. Det blir för dyrt, anser man. Sjunker istället priserna får man utgå från det istället. Men: Riksbanken gör allt för att inflationsmålet ska gälla. Med extremt låga räntor ska efterfrågan och investeringar öka. Med försvagad krona ska export stimuleras och lagom mycket inflation importeras.

Stigande kronkurs

Det är marknaden som bestämmer värdet på kronan. När valutahandlarna köper svenska kronor stiger kronkursen. Kronan blir då dyrare i förhållande till andra valutor. Samtidigt blir då svensktillverkade varor också dyrare att sälja på världsmarknaden. Å andra sidan blir importerade varor – som insatsvaror i industrin – billigare att köpa in. Stigande kronkurs pressar vinsterna för företagen och minskar viljan att betala ut löneökningar. Men: på senare tid har kronkursen sjunkit. Kronan har blivit billigare mot andra valutor och det ger fart åt svensk export. De flesta svenska storföretagen visar också fortsatt höga vinster.

Inga individgarantier i avtalen

En individgaranti är den garanterade avtalshöjning som alla har rätt till på ett avtalsområde. Utan en individgaranti i avtalet är ingen garanterad någon löneökning. Individgarantin brukar vara en knäckfråga i avtalsrörelserna eftersom arbetsgivarna inte gillar den. Cirka hälften av alla avtal på arbetsmarknaden saknar någon form av garanterad lönehöjning för individen. Men: för industrifacken är frågan om garanterade löneökningar närmast helig.

Arbetsgivarna får igenom sina ”öppningsklausuler”

Arbetsgivarna vill – när ett företag är pressat ekonomiskt – kunna ”öppna upp” kollektivavtalet. Ute på företagen ska man kunna förhandla fram exempelvis lönesänkningar eller längre arbetstider. Förebilden finns i Tyskland där man kan göra lokala avsteg från avtalet. Men: i Sverige ger kollektivavtalet betydligt större möjlighet till lokala anpassningar. Däremot får en lokal fackklubb aldrig gå med på villkor som är sämre än kollektivavtalet.

Allt fler sifferlösa avtal

Ett sifferlöst avtal har inga bestämmelser om någon minsta löneökning. Det får i stället bli vad det blir i individuella lönesamtal mellan individen och den närmaste chefen. Vem kan då få höjd lön? Sannolikt den som tillhör en attraktiv yrkesgrupp som det är brist på. Och de andra då? Idag sprider sig de sifferlösa avtalen på arbetsmarknaden. Men: det finns ännu inga sifferlösa avtal inom industrin utan bara i offentlig sektor, bland 900 000 tjänstemän i kommuner och landsting.

Respekten för kollektivavtalet

Knappast ett hot på kort sikt, men på lång sikt kanske.  Hänger ihop med frågan om hur många som är med i facket. Om få är med i facket – varför ska då en arbetsgivare bry sig om ett kollektivavtal? Arbetsgivaren skulle kunna säga: ”Nu är det så många som står utanför facket att kollektivavtalet inte betyder någonting och därför behöver jag inte betala ut någon lönehöjning”. Bland alla löntagare sjunker organisationsgraden. Färre är med i facket. Men: industriarbetarna är den grupp som är mest trogen facket. 8 av 10 är med. För inte så länge sedan var ännu fler, 9 av 10 industriarbetare, anslutna.

Harald Gatu