Nu måste vi kämpa för Las!
I nästa nummer av Dagens Arbete har Matts Jutterström skrivit sin sista krönika. Med anledning av hans bortgång publicerar vi den nu. I krönikan…
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
Publicerad 2015-11-05, 08:30 Uppdaterad 2020-08-25, 14:15

Möjligheten att styra över tiden är viktig för att vi ska känna oss fria. Men det kommer inte till oss utan kamp.
Nu under hösten har vi försökt formerat kraven inför avtalsrörelsen. Den startar när kraven sedan överlämnas till arbetsgivarna under julveckan.
Jag är hemma i Hälsingland och pratar med min farsa. Han har jobbat
i pappersindustrin i 49 år och merparten av åren i tung skiftgång, buller, i gasutsläpp i blekerier när de blekte massa med klor. Vi pratar om arbetstiden, om hur det var.
Han berättar:
”Då, på 50-talet, innan kontinerliga skiftgången startade, jobbade vi 48 timmar i veckan med tre skiftlag, slog igen fabriken varje lördag och startade upp på måndag förmiddag. Oftast fick vi jobba övertid på söndagarna med en massa skitjobb, ingen slapp undan.
På 60-talet fick vi avtal om en arbetstidsförkortning till 42 timmar i veckan och kontinuerlig skiftgång med fyra skiftlag. Vi var långlediga från torsdag eftermiddag till måndag natt och jobbade varje helg utom en på fyra veckor.
1974 kom det stora genombrottet, vi fick 36 timmars arbetsvecka och det blev fem skiftlag. Vilket lyft, vi fick en helledig vecka var femte vecka! Men det var genom avtal vi fick det, aldrig att arbetsgivarna skulle ha kommit på att ge oss det.”
Pappers hade drivit på för en arbetstidsförkortning och det var tryck i detta att förkorta arbetstiden.
”Du förstår”, säger farsan, ”arbetstider är viktigt. Vi säljer vår tid i fabriken, och för den tiden vi tillbringar där så vill vi ha rimliga villkor. Skiften ska vara drägliga och förtjänsten bra. Ägarna till bolagen tar alltid det de vill ha. Så egentligen kräver vi inte mycket, utan bara att de betalar för den tid vi tillbringar där.”
Vi pratar vidare om olika arbetstidsförkortningar. Nu har vi ATK (arbetstidskontot) med tre olika val, där den enskilde har 3,5 procent att välja för. ATK har inte förändrats sedan 2004, vore det inte dags för detta nu?, undrar jag.
”Jo visst, men då måste vi hålla ihop och stå på oss om det ska bli någon förbättring”, säger han.
Dagen efter så sitter vi och pratar i det jaktlag jag jagar i, det är många av mina kamrater som jobbar på fabriken och vi kommer osökt in på detta med att vara ledig.
”Tänk vad bra det är, det här med ATK”, säger en av mina kamrater. ”Nu när vi
jagar älg kan jag plocka ut några dagar ATK. Så den får ni gärna bygga ut med flera dagar. Att själv kunna bestämma lite grann över sin tid är så himla bra. Ta med detta i nästa avtalsrörelse.”
”Det skönt att komma ut i friska luften, ut ifrån bullriga lokaler, att få andas och rå sig själv, så bygg ut ATK”, är det en annan som säger.
Och jag tror dem, för det handlar faktiskt om att för en gångs skull känna sig fri, fri från ett arbete som många gånger känns som ett nödvändigt ont.
För övrigt tycker jag SD är ett fascistiskt parti.
Matts Jutterström