Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Vanligt folk bär upp hela skiten

29 februari, 2016

Skrivet av

kronikor-stefan-erikssonGÄSTKrönika Mobilens larm ljuder. Snooze. Snooze igen. Bryter mig upp ur sängen. Får i bästa fall i mig någon form av frukost. I huvudet går ramsan på repeat: Vad håller jag på med?

Om skribenten:

Stefan Eriksson, 35 år. Sågverksarbetare för lön och  musiker för kul. Bor i Skinnskatteberg.

Matlåda, hörselkåpor, mobilladdare rafsas ner i en plastpåse. Nerför trapporna till hallen. Fötterna hittar till arbetskläderna av gammal vana. Har två uppsättningar som besiktigas med näsan, ögonen och händerna. Måste jag byta ut något?

Huvudet fungerar inte. Känner igenom fickorna så allt är med och sedan ut till bilen i ett huj. På rakan innan jobbet går chevamotorn på höga varv och jag lider. Lovar mig själv att den ska få gå lugnare i morgon. Fast jag vet och den vet att jag ljuger. Intalar mig att amerikanskt järn ska hålla.

Parkerar och går inlindad av snöfall och industrilampornas sken längs stigen till min arbetsplats. Hjärnan börjar starta upp.

Detta är min Via Dolorosa brukar jag tänka ibland. Via Dolorosa betyder ”smärtans väg” och är sägs vara den väg som Jesus bar korset upp till Golgata där han sedan korsfästes. Ibland hälsar jag på en truck som åker förbi. Klockan 06.00 är jag inloggad på skiftet och förvandlas till en superhjälte.

Jag jobbar på en såg och jag är tillsammans med mina kolleger vad man brukar kalla för vanligt folk. Här finns den utbildade konditorn som har koll på dom nya rutinerna och mannen från ett annat land som inte kan säga knäckebröd men som är expert på klingor. Bluesmusikern håller alla glada och har järnkoll på vad som funkar och inte. Vi har bordhockeyvärldsmästare och naturmänniskor och halvsupisar.

Vi är dom som hanterar maskiner och arbetsordrar för miljontals kronor. Vi är dom som gör mer än det som förväntas av oss varje dag. Vi lyfter mer, vi andas in mer, vi räknar ut mer grejs än vi orkar tänka på. Vissa dagar pajar någon av oss, det är helt normalt. Då tar vi andra vid.

Sågen vi jobbar på är över hundra år. Jag vill gärna tro att det är en nedärvd arbetarkultur som gjort den så gammal. På något vis har vanligt folk före oss lyckats överföra sin skicklighet och envishet. Cheferna har inget att göra med det.

Människans ursprung kan spåras till någon urmänniska i Afrika som var klok nog att fly rovdjuren och modig nog att hoppa över avgrunden till säkerhet.

Från tidernas begynnelse var det vanligt folk som fick saker att hända och det är deras arv som än idag får människor att trotsa klockan och skynda till jobbet. För det är vanligt folk som bär upp hela skiten.

4 kommentarer till “Vanligt folk bär upp hela skiten

  • Suveränt skrivet.

    Ryser
    Här finns den utbildade konditorn som har koll på dom nya rutinerna och mannen från ett annat land som inte kan säga knäckebröd men som är expert på klingor. Bluesmusikern håller alla glada och har järnkoll på vad som funkar och inte. Vi har bordhockeyvärldsmästare och naturmänniskor och halvsupisar.

    Ryser av raderna:
    Vi är dom som hanterar maskiner och arbetsordrar för miljontals kronor. Vi är dom som gör mer än det som förväntas av oss varje dag. Vi lyfter mer, vi andas in mer, vi räknar ut mer grejs än vi orkar tänka på. Vissa dagar pajar någon av oss, det är helt normalt. Då tar vi andra vid.

    Exakt på kornet levererat med trovärdighet och insikt som gör oss delaktiga just där och då i nysnön på brädgården.

    Mera Stefan. Mera.

  • En (s)ann poet, najs Stefan. Jag ser vanligtvis halvarrogant maktelit och ny generation politiker som tog snabbspår på räkmackan utan koppling till egen historia och brister slutledningsförmåga i avgörande betydelse för folkhälsan.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Lägerelden är ändå viktigast

Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om? Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson om att lägereldar förenar mer än tekniska framsteg.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.