Krokodilen som blev för stor
Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.
Krönika Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.
Det största av alla skojerier är att vi så totalt har låtit oss förslavas av förbränningsmotorn. Det är så klart inte vårat fel, men lite knäppt är det att hela samhället står och faller med en svart smet som knappt går att få tag på. Man måste ta sig ner till havets botten eller långt ut i en människofientlig öken. Och sen frakta alltihop över halva världen. Jordens största spratt!!
Att vi ens tillåter oss att leva så, så känns ju försöken att rädda planeten lika fånigt som att försöka stoppa vintern eller sitt eget åldrande.
Eller ja snarare rädda mänskligheten, jorden klarar sig jämt. Vi är nu en gång skapta att fara i halsen på varann.
Kain dräpte ju till exempel sin egen bror av nån skitdum anledning som jag har glömt.
Sånt går ju ändå att hantera, vanligt fölk.
Dom som egentligen dräper oss har dyra kostymer, en räknemaskin i stället för hjärna och en sedelbunt där hjärtat borde sitta. Dom kommer att köra gasen i botten tills det mesta är rätt fördärvat, vi är redan på god väg. Dom allra fattigaste kommer att drabbas först. Antingen av översvämning eller torka, men mest troligt nåt som i förlängningen leder till svält.
En flyktingvåg, inte helt olikt uppbyggd som en tsunami, kommer att drabba länderna med mer tur.
Miljoner och åter miljonermänniskor i nöd kommer att söka sig till städerna för att få hjälp. Läget blir snart akut, grupper kommer att ställas mot varann och infrastrukturen får alltmera stryk.
Veka regeringar sätter in demoraliserad militär mot desperata nödställda civila. Allt medans ledarna pratar och pratar.
Den verkliga eliten emellertid, håller just då på att rädda det som räddas kan, sopa igen spåren och bosätta sig i gated communitys med egna vakter. I väntan på att en alltmer frustrerad militär kuppar bort odugliga regeringar.
Vilket kommer att ske, flertalet stenhårda diktaturer kommer att formas, och det är då kostymerna är back in business. Saker ska byggas upp igen, men läget är mycket spänt och ingen litar egentligen på någon. Ingen lägger något krut på dom värst drabbade länderna och flyktinglägren fortsätter växa.
Det är då vi på våra breddgrader kan skatta oss mycket lyckliga då jag anser att vi bor i de mest gynnsamma områdena på jorden. Det är vill säga tills det blir tyst i radion och vi kan gå ut och peka på kärnvapenbestyckade långdistansrobotar sväva över oss. Hur det går sen vet jag inte.
Men mest av allt hoppas jag på att nån kommer på en ren och säker energikälla så billig att oljebaroner och andra miljöbovar tappar hakan, så att vi får vara med en stund till, vem vet, kanske till och med få semestra på månen.
Stefan Eriksson är sågverksarbetare
och musiker.
