Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Krönika Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur.

Människan är skapelsens krona heter det ibland. Vi är högt och lågt, lägger land och andra arter under oss med en otrolig fart.

Vi stöter på svårigheter ibland men finner alltid vägar framåt, vi är överlägsna med vår kommunikation, vårt  intellekt och erövringslusta.

Några slags vidunder som är 20 meter höga och har hundratusen i IQ. Dom semestrar i andra galaxer och har industrier som slår våra miljoner gånger om.

Vi är klass 1A, bossar på planeten jorden och gör vad vi vill. Vi reflekterar inte ens över det. Men tänk om vi var tvåa.

Jag ska använda mig av en liknelse jag tycker är intressant. Tänk om vi levde precis som nu med skillnaden att vi delade planeten med andra varelser. Några slags vidunder som är 20 meter höga och har hundratusen i IQ.

Dom semestrar i andra galaxer och har industrier som slår våra miljoner gånger om.

Flera gånger har dom försökt kommunicera med oss men vi är helt enkelt för korkade för att förstå vad de säger, så vi tappar bara intresset och återgår till vårat. Vi bygger motorvägar och kärnkraftverk, håller demokratiska val och så vidare.

Det enda vi hoppas på är att dom låter oss vara i fred.

Det är här som kruxet kommer, de låter oss inte vara i fred. För de tycker vi är söta och att vi smakar bra. Vi har vant oss vid att vi helt plötsligt när vi är ute och går blir upplockade och hemburna för att leva resten av vårt liv i burar. För att roa vidundren.

Då har man ändå haft tur, för i andra fall så är man dömd att leva i enorma läger där man bor naken tillsammans med 20 andra på 20 kvadrat. Tills den dagen man fyller 16 år och blir nerknuffad i en köttkvarn.

Alternativt att man får bo i ett mindre läger, med bättre levnadsvillkor, hemma hos ett vidunder som tycker om oss och ger oss ett bra och bekvämt liv. Innan man mer eller mindre luras att hoppa ner i en köttkvarn utan att ana oråd.

Du kan ju själv välja vilka av dom här villkoren du själv skulle föredra. Bara för att vi har haft turen att födas in i den högst stående arten så kan vi ändå visa hänsyn mot dom mindre lyckligt lottade. Som är våra nöjen, och vår mat.

Stefan Eriksson är sågverksarbetare och musiker.

Lägerelden är ändå viktigast