Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Lägerelden är ändå viktigast

5 april, 2019

Skrivet av

Krönika Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om?

Jag vaknade på en polares soffa efter en särskilt trevlig kväll och stapplade till köket för att få i mig lite kaffe. En stund ­senare anslöt fler människor som inte heller ­lyckats ta sig hem. Efter lite kaffesörplande beslöt vi oss för att det vore trevligt med någon annan aktivitet.

Vi lastade några fyrhjulingar med mat, öl och oss själva och styrde mot en sjö. Inget märkvärdigt med det, tills en av oss sa ”Tänk om det här var allt vi hade, tänk om vi skulle behöva starta om med det här?”

Tanken svindlade lite och jag började inventera.

Vi var tre grabbar och två tjejer med olika bak­grunder. Vi hade mat och några maskiner. Ändå bra odds, folk har historiskt sett klarat sig med mycket mindre. Ska man tro gamla skrifter så var ju vissa län mer eller mindre utplånade när diger­döden drog fram. Och på den tiden fanns varken ­ölflak ­eller fyrhjulingar. Ändå lyckades de starta om.

Nu satte tankeverksamheten i gång och saker blev intressanta. Trots att vi hade getts möjlighet att starta ett helt nytt sam­hälle, så började vi med att försöka kopiera det sam­hälle vi kände igen. Minister­poster delades ­generöst ut. En av oss började omedelbart driva in skatt och damerna skickade ut mig i skogen för att samla bränsle till elden så dom kunde börja laga mat.

Inom loppet av minuter hade vi fem delats in i fem kategorier som är mer ­eller mindre nödvändiga i ett samhälle vi känner igen. Nämligen chef, mellan­chef, arbetaren och narren. Och så ­kvinnan bakom som egentligen bestämmer allt. Hon figurerar bakom alla tidigare nämnda positioner.

Med det utrett siktade vi på att ­uppnå atomåldern igen. Det borde inte vara omöjligt för det har hänt förut. När ­elden brunnit ut och maten var slut så begav vi oss hemåt med en skön känsla av gemenskap.

Väl hemma på kammaren började jag tänka om. Tänk om meningen med oss är att vi inte alls ska uppnå någon ­atomålder. Meningen kanske bara är att vi ska umgås tillsammans och äta gott och samla ved till nästa måltid. Det var ju trots allt det vi mådde bra av där nere vid sjön när vi planerade nästa atom­ålder.

Och lägereldar har i alla tider förenat folk mer än avlägsna tekniska framsteg. Det är vid dem man samlas och bryter bröd. Lägerelden kommer att överleva atomåldern på alla vis, allt handlar om vad vi väljer att göra av den.

Stefan Eriksson, sågverksarbetare och musiker

Att släppa taget och gå vidare

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Krokodilen som blev för stor

Krokodilen som blev för stor

Alla behöver motstånd för att komma vidare, skriver Stefan Eriksson.

Vi kan inte bara äta hamburgare

Vi kan inte bara äta hamburgare

Sågverksarbetaren och musikern Stefan Eriksson läser på om dinosaurierna, igen och frågar sig hur det kunde bli så fel.

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Bekväma tider föder veka människor

Jag är ingen spågubbe tack och lov, men det känns som att året 2020 kommer att handla om klimat och konflikt mer än på länge, skriver Stefan Eriksson.

Vi bossar på planeten och gör vad vi vill

Men tänk om det vore vi som blev upplockade och fick leva resten av livet i en bur, skriver Stefan Eriksson.

Att släppa taget och gå vidare

”Många människor vill ju begripa allt, men ibland kan det faktiskt vara rent skadligt”, skriver krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

”Lyssna på idolerna – men tänk själv”

Krönikören Stefan Eriksson hyllar världens alla inspiratörer, men påpekar att resultatet av deras inspiration kan bli lite vad som helst.

Bara nio måltider från rena anarkin

Det gäller att ha en plan B om allt går åt helsike, skriver DA-krönikören och sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Ett huvudlöst tekniksprång?

”Ny teknik ger alltid minst lika mycket skitdåliga saker som bra.” Ändå är den helt nödvändig. DA:s krönikör Stefan Eriksson om huvudtransplantationen som kanske någon gång blir av.

Armageddon i badrummet

Stefan Eriksson om att vara beredd på det oförutsedda och risken med att missa transportskruven.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.