Lägerelden är ändå viktigast

Krönika Vad skulle vi bygga för samhälle om vi tvingades börja om?

Jag vaknade på en polares soffa efter en särskilt trevlig kväll och stapplade till köket för att få i mig lite kaffe. En stund ­senare anslöt fler människor som inte heller ­lyckats ta sig hem. Efter lite kaffesörplande beslöt vi oss för att det vore trevligt med någon annan aktivitet.

Vi lastade några fyrhjulingar med mat, öl och oss själva och styrde mot en sjö. Inget märkvärdigt med det, tills en av oss sa ”Tänk om det här var allt vi hade, tänk om vi skulle behöva starta om med det här?”

Tanken svindlade lite och jag började inventera.

Vi var tre grabbar och två tjejer med olika bak­grunder. Vi hade mat och några maskiner. Ändå bra odds, folk har historiskt sett klarat sig med mycket mindre. Ska man tro gamla skrifter så var ju vissa län mer eller mindre utplånade när diger­döden drog fram. Och på den tiden fanns varken ­ölflak ­eller fyrhjulingar. Ändå lyckades de starta om.

Nu satte tankeverksamheten i gång och saker blev intressanta. Trots att vi hade getts möjlighet att starta ett helt nytt sam­hälle, så började vi med att försöka kopiera det sam­hälle vi kände igen. Minister­poster delades ­generöst ut. En av oss började omedelbart driva in skatt och damerna skickade ut mig i skogen för att samla bränsle till elden så dom kunde börja laga mat.

Inom loppet av minuter hade vi fem delats in i fem kategorier som är mer ­eller mindre nödvändiga i ett samhälle vi känner igen. Nämligen chef, mellan­chef, arbetaren och narren. Och så ­kvinnan bakom som egentligen bestämmer allt. Hon figurerar bakom alla tidigare nämnda positioner.

Med det utrett siktade vi på att ­uppnå atomåldern igen. Det borde inte vara omöjligt för det har hänt förut. När ­elden brunnit ut och maten var slut så begav vi oss hemåt med en skön känsla av gemenskap.

Väl hemma på kammaren började jag tänka om. Tänk om meningen med oss är att vi inte alls ska uppnå någon ­atomålder. Meningen kanske bara är att vi ska umgås tillsammans och äta gott och samla ved till nästa måltid. Det var ju trots allt det vi mådde bra av där nere vid sjön när vi planerade nästa atom­ålder.

Och lägereldar har i alla tider förenat folk mer än avlägsna tekniska framsteg. Det är vid dem man samlas och bryter bröd. Lägerelden kommer att överleva atomåldern på alla vis, allt handlar om vad vi väljer att göra av den.

Stefan Eriksson, sågverksarbetare och musiker

Att släppa taget och gå vidare

Stefan Eriksson