Ska vi erövra framtiden igen?
Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.
KrönikaÅret är 1934 och historikern och socialisten Arthur Rosenberg står mitt i ett brinnande Europa och ser fascismens triumftåg genom Tyskland och Italien. I den fascinerande och märkliga skriften Fascismen som massrörelse vrider han och vänder på fascismens väsen och ursprung. Försöker förstå Europas tummelfärd mot mörker och diktatur.
Om skribenten:
Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.
Fascismen tycks “bryta fram som en naturkatastrof, som en jordbävning, som en elementär kraft, som springer ur människors hjärtan och inte tål något motstånd”.
Rosenberg accepterar inte beskrivningen, pekar på motsatsen. Fascismen är enligt honom snarare en framgångsrik uppiskning av en rädd befolkning och en motreaktion på arbetarrörelsens framväxt. Ett barn av krisen.
Trettiotalets eko når ändå in i våra dagar. Än en gång står politiska ledare handfallna inför den organiserade fascismens segrar runt om i Europa. Ungern, Polen. Högerextremismens segertåg framstår återigen som oförklarligt, en naturkraft som är omöjlig att stoppa.
Historiska paralleller är ofta svåra, för att inte säga krystade. Men det vore naivt att inte inse sprängkraften i politiska rörelser som lovar ett i grunden annat samhälle. Under 1900-talets första decennier kunde högerextrema krafter kidnappa dagordningen. Ryktesspridning om judar och minoriteter och attacker på meningsmotståndare satte skräck i hela samhällen.
“1924-29 tycktes den tyska republiken vara lika grundmurad som Förenta Staternas eller Frankrikes författning”, skriver Rosenberg. Orden är en skakande påminnelse om demokratins bräcklighet. Året därpå utnyttjade nationalistiska och reaktionära partier krisen för att ta makten och rullade ut mattan för Hitler. I Italien krossade Mussolini en redan splittrad vänster och inledde sitt fascistiska projekt.
Rosenberg kallar fascisterna en ”liten, skränande och välorganiserad minoritet”. Orden träffar rakt in i vår tid, hatet gror bland oss även i dag. På Facebook piskar hatmobbar upp en aggressiv lynchstämning mot flyktingar, med uppmaningar om att sätta eld på boenden och rena attacker. På trettiotalet var det juden, i dag är det muslimen och flyktingen. Jag ryser medan jag bläddrar vidare.
Höstens rubriker om flyktingkatastrofen — “systemkollaps”, “flyktinginvasion” — har spelat vår tids fascister i händerna. Sverigedemokraterna har kunnat utnyttja oron för att knuffa hela debatten i önskvärd riktning. En partiledare som så sent som på nittiotalet höll i en banderoll med texten “Sverige åt svenskarna” har kunnat porträttera hatet som sunt förnuft — något folkligt.
Varje politisk rörelse måste kunna svara på var vi varit, var vi är och vart vi ska. I dag är Sverigedemokraterna det enda parti som konsekvent kan svara på det. Björn Elmbrant slår i boken Innan mörkret faller fast att mörkerkrafterna på trettiotalet var chanslösa när progressiva krafter orkade hålla emot och fyllde de politiska parollerna med innehåll och framtidstro. Det är när de vacklar, inte orkar formulera politikens innehåll, som spelplanen lämnas fri.
Poängen väcker hopp. Fascismen är ingen orubblig naturkraft — den går att stoppa. Men då krävs en ny politisk murbräcka som organiserar människor kring värden som demokrati och jämlikhet. Först genom att etablera nya konfliktytor och formulera en ideologisk kritik mot både traditionell höger och framväxande fascism kan samhällsklimatet förskjutas. Nu är det upp till oss — demokrater, aktivister, politiker och fackliga medlemmar — att agera.
Innan det är för sent.
Problemet är just att demokratin är så bräcklig. Varenda gång det krisar kommer fascisterna fram ur skuggorna, och resten av oss orkar inte hålla emot hur länge som helst. Vi kan rösta och engagera och organisera oss allt vi vill, men om segern bara är temporär ändå så börjar man till slut känna sig uppgiven för det känns som det inte löser nåt. Man gör inte saken bättre, man hindrar den bara från att bli värre, och man orkar inte hålla på så för all evighet.
Mathisen skriver:
”Varje politisk rörelse måste kunna svara på var vi varit, var vi är och vart vi ska.”
Varje politisk rörelse måste även kunna svara på hur vi ska gå från var vi är till dit vi ska. Här är problemet att om vi inte vet var vi är så kan vi inte heller beskriva vägen till vårt mål.
Jag betraktade mig länge som vänster, det finns väl fortfarande inom mig någonstans men pga vänsterns brist på verklighetsförankring så lämnade jag vänstern och därefter blev jag någon form av åskådare som bedömer politiken från en relativt objektiv position. Jag är helt enkelt inte intresserad att engagera mig i politiken när så många gått vilse.
En del menar att var vi befinner oss handlar om en berättelse. Problemet med det är att om berättelsen skiljer sig mycket från verkligheten så kommer inte så många att tro på den. Vänstern måste blir mer analytisk och mindre berättare. Mer energi måste läggas fokuseras mot den nyliberala politik som sedan början av 80-talet i allt större grad satt människor mot människor och grupper mot grupper.
Det stora hotet är inte de främlingsfientliga utan kapitalism och nyliberalism. Eller bara när befolkningen växer utan att välfärdsstaten och dess samhällets resurser växer för att täcka upp för de ökade behoven. Här kan alla partier utom V betraktas som partier som medverkat till att föra Sverige i fel riktning. Ändå är det mer intressant att gnälla på SD än att gnälla på S, trots att S är en ulv i fårakläder. Borgarna vet man var man har dem men det gör man inte med S.
V behöver också tagga ned med känslorna då dessa skrämmer bort väljare. Lägg istället fram en seriös och mogen plan över hur vi ska lösa samhällsproblemen.