Här ska nya Volvo byggas – i delstaten som hatar facket

Volvo startar sin första bilfabrik i USA om några år – med miljardstöd från en av landets mest antifackliga delstater. Dagens Arbete åkte till södra USA och mötte en verklighet med låga löner och otrygga anställningar.

CHATTANOOGA. Devin Gore kom gående genom Volkswagens fabrikslokaler i Chattanooga. Han noterade en trasig kabelhärva i en bil. Utan att tänka sig för pekade han och sa lite för högt: ”This car is fucked up.”

En teamledare hörde. Ordvalet kom senare att leda till att Devin Gore sparkades från jobbet.

– Jag är övertygad om att min kamp för facket var den verkliga orsaken, säger Devin Gore när vi möts i bilarbetarfacket UAW:s lokaler tio minuters bilfärd från fabriken.

Hans berättelse vittnar om en rädslans kultur. Om bilarbetare skrattar högt eller pratar för mycket med kollegor i vissa delar av produktionen får de arbetsledarna på sig. En kille protesterade genom att skriva ordet ”hello” på en skylt som han höll upp för att hälsa på sina kollegor.

Devin Gore vägrade också foga sig. Han har varit frispråkig och orädd för auktoriteter i hela sitt liv. Därför var det naturligt att han blev en av fackets starkaste agitatorer.

– Det är många jag lyckats övertyga.

Volkswagen i Chattanooga, Tennessee, i södra USA är unikt. Det är den enda utländska personbilsfabrik där United Auto Workers, UAW, lyckats organisera medlemmar.

På den tiden som den inhemska bilindustrin stod sig stark var också UAW starkt. Anställda på General Motors, Ford och Chrysler hade guldkantade avtal med höga löner, bra pensionsvillkor och sjukförsäkringar.

I takt med att utländska bilmärken etablerade sig i södra USA fick de tre jättarna konkurrens. De amerikanska fabrikerna fanns främst i nordöstra USA. I södern fanns ingen facklig tradition och löner och villkor för arbetarna var sämre. Kritiker har menat att UAW var protektionistiskt och gjorde misstaget att inte tidigt försöka organisera de nya industrierna som växte fram.

I dag finns märken som Nissan, Mercedes och BMW i sydstaterna men ingen av deras fabriker är organiserad. I Chattanooga lyckades UAW organisera 160 anställda på VW:s underhållsavdelning strax före jul 2015. Trots det blygsamma antalet är det en stor framgång. Tidigare försökte man organisera över 1 300 anställda men misslyckades. I USA krävs minst 50 procent av personalens röster för att facket ska få komma in på en arbetsplats.

”Vi vill ha anställ­ningstrygghet. Vi vill ha bättre skift så vi kan umgås med våra familjer. Rättvisa löner.”

Mike Cantrell (bilden ovan t.v) är ordförande för UAW local 42, den lokala fackklubben. En man som blandar naturlig pondus med ödmjukhet och precisa analyser. Han alternerar mellan att luta sig bakåt med armarna över bröstkorgen och ett mer resonerande kroppsspråk där händerna ligger knäppta på bordsskivan.

Han kommer från en mindre ort vid bergskedjan Appalachernas fot och har tidigare jobbat på pappersbruk. Han sökte sig till Volkswagen för att han trodde det europeiska företaget respekterade arbetarnas rättigheter. Men:

– Förhållandena här kan inte finnas på någon annan Volkswagenfabrik i världen.

Han pekar bland annat på den höga personalomsättningen – enligt facket slutar en anställd per dag. Betald semester existerar inte och max tre obetalda sjukdagar om året är tillåtet. De lägsta ingångslönerna ligger på dryga 10 dollar i timmen (under 100 kronor), den som drabbas av olycka eller sjukdom på jobbet och inte kommer tillbaks inom 90 dagar, riskerar att förlora jobbet.

David Weathon snörvlar och hostar. Han är en välutbildad och erfaren industriarbetare. Innan Chattanooga jobbade han för biltillverkaren Ford och på stålverk i ”Rostbältet” (delstaterna Michigan, Ohio, Indiana, Pennsylvania och New Jersey) i nordöstra delen av landet. David Weathon sippar på en coca cola och gnider baksidan av handen mot en mörk påse under ögat. Föregående natt jobbade han med feber och influensa i kroppen.

– Jag kunde knappt stå upprätt. Men jag vågar inte stanna hemma. Dessutom har jag en 14-årig son att försörja.

Han berättar att skiftgången gör det omöjligt för många.

– Det är tur att min son kan ta hand om sig själv, det är värre för dem som har yngre barn.

”Jag kunde knappt stå upprätt. Men jag ­vågar inte stanna hemma.”

En undersökning som UAW gjort visar att 95 procent hade problem med skiften på Volkswagen. Många jobbar natt ena veckan och dagtid den andra, året runt.

Ensamstående som inte får barnvakt kan inte jobba kvar. Enligt facket tar företaget ingen hänsyn. Folk tvingas vara hemma med sina barn vilket leder till att de förlorar sina jobb.

David Weathon igen:

– När jag började här hade vi tyska chefer som var med och byggde upp fabriken. Många har nu ersatts av amerikaner, då kom försämringarna.

– I norr finns en facklig tradition. Ett grupptänkande, man tar hand om varand­ra. Södern är individualistisk, konstaterar han.

Mike Cantrell lutar sig fram och tar sats. Han pratar om den amerikanska drömmen som inte längre finns och om hur kritiker kallar honom för socialist. Och om hur människor tänker att det är deras eget fel om de är fattiga.

– Många fattiga röstar åt höger. Vill ha lägre skatter. De förstår inte att de skulle tjäna på högre skatter.

De mest engagerade i fackklubben är yrkesmän med lång erfarenhet. Slutar de på Volkswagen skulle de förmodligen få nya jobb dagen efter. De berättar att det nu gått så långt att de vägrar ge upp. De tänker inte fly. De vill inte vända sina kamrater ryggen.

– Vi står upp för oss själva och våra kamrater. Vi vill ha anställningstrygghet. Vi vill ha bättre skift så vi kan umgås med våra familjer. Rättvisa löner. Egentligen bara bli välkomnade in i Volkswagenfamiljen, säger Mike Cantrell.

Även om den amerikanska drömmen är en avlägsen hägring för de flesta bilarbetarna finns historier om de som lyckats kämpa sig upp och vidare. Som den unge tvåbarnsfadern Devin Gore, han som fick sparken för att han svor. Hans engagemang ledde honom från Volkswagens fabriksgolv till en femårig yrkesutbildning till elektriker, för granne med UAW är elektrikerfacket International Brotherhood of Electrical Workers, IBEW.

Devin Gore kom in på en utbildning som drivs gemensamt av facket och arbetsgivarna. Under fem år kommer han att jobba ute på företag och studera två kvällar i veckan. Lönen ökar för varje år.

– Jag är i princip garanterad ett välbetalt jobb när jag är klar.

Devin Gore skrattar under hela intervjun. Han kallar sina vänner i lokala fackklubben ”brothers”. När ordföranden Mike Cantrell kommer på tal blir han allvarlig.

– I love him. Han öppnade mina ögon. Utan honom hade jag inte förstått någonting. Jag var ung och naiv. Han fick mig att börja tänka.

När vi pratar vidare om Volvos fabrik som ska starta i grannstaten South Carolina säger någon att han kommer att söka jobb där. Devin Gore skakar huvudet.
– Det kommer bli likadant på Volvo om inte facket kommer in.

Fotnot: Volkswagen i Chattanooga har inte velat svara på frågor om arbetsförhållandena på fabriken.

Marcus Derland