Industriarbetarnas tidning

”Drömmen är ett eget plan”

30 september, 2016

Skrivet av JOAKIM ANDERSSON

Lyssna på eller ladda ner reportaget här.

Fastspänd i en leksak av plast en halv kilometer upp i luften med en surrande propeller framför ansiktet. Exakt där finner pappersarbetaren Rejhan Fejzovic lugnet och njutningen.

17 METER MELLAN VINGSPETSARNA

Ett 80-tal luftvärdiga motorseglare finns i dag registrerade. Här är planet som Rejhan använder:

Namn: AVO-68 R SAMBURO.
Längd: 8 meter.
Vingspann: 17 meter.
Max. startvikt: 750 kg.
Motor: Rotax, 80 hk.
Max. hastighet: 200 km/h.
Räckvidd: Cirka 2,5 timmars flygning.

DRÖMPLANET

”Vinner jag miljonerna på lotto skulle jag definitivt köpa ett eget plan. Då finns inga gränser, och jag har redan hittat mitt flygplan. Det är ett tvåmotorigt Diamond DA42. Det ser häftigt ut med lädersits och andra grejer.”

I Rejhan Fejzovics lilla lägenhet, högst upp i ett hyreshus i Avesta, finns ingenting som tyder på att han är pilot. Inga modellflygplan, inga Top Gun-affischer, ja inte ens ett par pilotbrillor syns till. Titeln är faktiskt inget Rejhan brukar slänga sig med.

– Det känns lite halvlarvigt att säga att man är pilot. Det är ju på hobbynivå. Halva planet är gjort av plast och halva är av duk. Det är en leksak. Jag gör inte så stor grej av det, säger han.

Det enda beviset för att Rejhan faktiskt får lov att flyga är det lilla häftet som är själva certifikatet. Det har han haft i snart tre år. Historien om hur det gick till när halvt flygrädde pappersarbetaren blev hobbyflygare börjar dock något år tidigare. Då hade en arbetskamrat från kartongfabriken i Fors bjudit med honom på en flygtur i ett litet motorflygplan. Rejhan såg sin hemstad ur fågelperspektiv för första gången. Men som om inte det vore nog fick han dessutom ta över spakarna under en stund i luften och flyga planet från passagerarplats.

– Jag satt ju och blåhöll i spakarna, helt svettig om händerna, medan kollegan kolugnt satt bredvid och drack sitt kaffe. Men det gick bra, och det var riktigt häftigt!

– Jag tyckte om känslan när jag var där uppe. Det var just fascinationen över att alla andra är där nere och jag sitter 500 meter upp i luften bland fåglarna och kunde titta ner. Det är riktigt häftigt, men svårt att beskriva med ord.

De efterföljande månaderna blev det fler flygningar med arbetskamraten. Turerna gick längre och längre bort från hemmafältet i Avesta. Rejhan fick göra fler och fler manövrar i luften, med kollegan som övervakare. Till slut skötte Rejhan all flygning helt själv, undantaget start och landning.

Tanken började gro. Skulle han själv kunna ta flygcert? Efter lite undersökningar visade det sig att det nog inte skulle vara så hemskt komplicerat. Flygläraren var make till en bekant, och utbildningen gick att göra runt knuten i flygklubbens stuga i Avesta.

Ett år senare, med mycket teori och många lärarledda flygtimmar var flygcertifikatet äntligen hans. Den mest speciella händelsen under utbildningen var när Rejhan för första gången skulle starta, flyga och landa planet helt själv. Den dagen minns han mycket väl.

– Jag var så jävla nervös. Tankarna bara snurrade i huvudet.

”Känslan efteråt var svårslagen, det får man bara uppleva en gång.”

Efter att ha trippelkollat checklistan kom Rejhan upp i luften. Nu gällde det att klara av de olika momenten med planet. Via radion fick han instruktioner av flygläraren som stod på marken. Rejhan var hårt fokuserad på alla instrument, spakar och reglage. Plötsligt blev det helt mörkt i planet. Rejhan undrade vad som var fel och började titta sig omkring. Snart förstod han att det som hänt inte var särskilt dramatiskt. Han hade helt enkelt tappat bort solens position, och i en sväng råkade ena vingen blockera solljuset. En mycket lättad Rejhan fortsatte flygningen, höll nerverna i schack och klarade alla moment inklusive landningen bra.

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

– Känslan efteråt var svårslagen, det får man bara uppleva en gång. Jag vet inte hur många glädjesamtal jag ringde till folk efteråt. Det var eufori hela kvällen.

Förutom det rena slitet med flygutbildningen  kostade den också pengar. Närmare bestämt 30 000 kronor. Dessutom kostar det 500 kronor per timme att hyra flygplanet.

– Vissa går ut på krogen och dricker öl varje helg. Jag prioriterar det här i stället. Och det är värt varenda krona!

Ute på flygfältet i Avesta blir det väldigt tydligt att Rejhan kan en hel del om flyg och flygplan. Det tysktillverkade rödvita planet står uppställt i solen. Med van blick och med handen längs planet inspekterar han utsidan för att hitta eventuella skador eller lösa skruvar. Sedan kontrolleras oljenivån och roderkopplingarna.

– Det är alltid på vänstervingen det blir mest insekter och smuts. Eftersom propellern snurrar åt det hållet kastas allting dit, säger Rejhan samtidigt som han varsamt tvättar av de enorma vingarna med en fuktig trasa.

– Det kan gå åt en hel dag på fältet för en timmes flygning. Då måste man verkligen brinna för det.

Men trots allt meckande på marken blir det en hel del flygtimmar. Nästan varje vecka under sommarhalvåret försöker han komma upp i luften. Om inte vädret sätter stopp. Eller arbetet på fabriken, förstås. Men skiftgången hjälper faktiskt till enligt Rejhan, och ibland har han tur och tajmar in sin lediga vecka med bra väder.

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

Flygplanstypen Rejhan använder är ett så kallat motorsegelflygplan. Kort sagt ett segelflygplan med motor. Planet kan faktiskt flyga och landa utan motorn påslagen. Konstruktionen, med stora och långa vingar, gör att planet blir känsligt för vind och dåligt väder. Därför måste Rejhan ha mycket bra koll på väderprognoserna. Bäst gillar han lugna och soliga sommarkvällar.

– Då behöver man knappt röra spakarna för det känns som planet flyger sig självt, och man kan bara sitta och njuta.

Alla flygdagar är dock inte sådär stilla och ljumma. Och även om motorseglare klarar aningen hårdare väder än rena segelplan måste noggrannheten och säkerheten alltid finnas med i planeringen. Både innan start och i luften.

– Med ett vanligt segelplan har du bara en chans att landa. Med en motorseglare däremot kan du dra upp planet och göra nya försök. Det varierar oerhört från landning till landning. Ibland smeker man ner landningen och ibland kommer en vindpust och förstör allting.

Även om det kan låta dramatiskt är segel- och motorsegelflyg en relativt säker hobby. Olyckor är ovanliga, och trots att det är tydligt att Rejhan vet vad han håller på med är hans nära och kära inte helt övertygade om hobbyflygandets förträfflighet.

En av dem är Rejhans syster Adela. Trots hennes oro för brorsans säkerhet, och sin egen flygrädsla hade Rejhan lyckats övertala henne att följa med upp på en liten flygtur.

Motvilligt sa hon ja. Rejhan gjorde som han brukar och förklarade metodiskt hela proceduren för att lugna sin syster. Han pekade på reglage, visade vilka instrument som visade vad, och var de skulle starta och hur de skulle landa. Genomgången fick ingen synbar effekt. Adela höll sig så hårt i bältet att händerna vitnade medan planet rullade ut på startbanan. Rejhan väntade in rätt läge och gav motorn gas.

Starten gick bra. Men så plötsligt, mitt i luften, hände något. Motorn gick förvisso som den skulle, men det började bli varmare än vanligt i cockpit. Rejhan anade att något inte stod rätt till. Han tittade på sin syster. Samma krampaktiga grepp om bältet. Han insåg att hon inte märkt något och han borde hålla god min inför henne, trots att han själv började bli en smula orolig. Han pekade på olika landmärken i hopp om att Adela skulle känna den där maffiga känslan han själv söker när han flyger. Hennes svar var kort: ”Okej, det var kul, men kan vi vända nu?”. Rejhan protesterade inte och tog ner flygplanet för landning.

Inför nästa start, som skulle ske med Adelas sambo, gjorde Rejhan en ny kontroll av motorn. Precis som han misstänkt var det något som inte stod rätt till med motorn. Det visade sig att en av de två magneterna i tändsystemet hade slutat fungera. När han berättade att de faktiskt flugit med en halvtrasig motor gjorde Adela klart för honom att hon aldrig sätter sin fot i ett hobbyflygplan igen.

– Men vi har pratat ut om det. Det är lugnt nu, försäkrar Rejhan med ett brett leende.

Foto: David Lundmark.
Foto: David Lundmark.

Plötsligt tystnar motorljudet på flygfältet i Avesta. Planet är varmkört och Rejhan har gjort en kort provtur i luften. Nu står planet parkerat vid sidan av startbanan. Rejhan sitter på kanten till cockpit och nickar mot mig.

– Det är bara att hoppa i egentligen, om du vill åka med.

Jag sneglar mot den stora rödvita vimpeln mitt ute på startbanan. Det ser inte särskilt lugnt ut. Vimpeln hoppar och far. Sedan tittar jag tillbaka på planet. 17 meter i vingspann. Plast och duk.

Hur känns det uppe i luften då?
– Det är lite stökigt på låg höjd, men när vi kommer upp på 500 meter är det bra.

Hur mycket bensin har du i tanken?

– 15 liter, det räcker.

Med lite vingliga rörelser tar jag mig ner i planets passagerarsäte och får på mig bältet.

– Då går vi igenom checklistan. Parkeringsbroms till. Avionics. Elektrisk förbrukare. Propellern är bra. Huvudström på. Förgasarvärmare av. Choken av. Motorn är varm. Pump på. Tändning: Bägge magneter. Okej, nu river vi eld på den här.

Motorn startar och ljudet tvingar oss att ta på radiolurarna för att kunna prata med varandra. Planet rullar sakta framåt och Rejhan vänder det så att vi har landningsbanan rakt framför oss. 800 meter kortklippt gräs i sydostlig riktning. Ett kort anrop i radion och sedan drar Rejhan på full gas. Precis som han varnat för beter sig planet hoppigt och skakigt i stigningen. Väl uppe på 550 meter är upplevelsen en helt annan. Det är lugnt, stilla och förvånansvärt tyst, trots att propellern sitter någon meter framför våra ansikten.

Från ovan men desto större på marken. Världens största dalahäst, som finns i Avesta, är 13 meter hög och väger nästan 67 ton. Foto: David Lundmark.
Liten från ovan men desto större på marken. Världens största dalahäst, som finns i Avesta, är 13 meter hög och väger nästan 67 ton. Foto: David Lundmark.

– Där, till vänster ligger jobbet, fabriken i Fors. Och längst bort i horisonten rakt fram ligger Västerås, säger Rejhan samtidigt som han drar ner varvtalet på motorn för en ännu mjukare och behagligare tillvaro i planet.

– Det jag tycker är roligast just nu är att ta med folk som aldrig flugit förut och ge dom en wow-upplevelse. Ofta känner jag igen mig själv i dem. Från nervositeten innan start till att man nästan glömmer bort att man flyger. När folk säger att det är den bästa upplevelsen dom haft så känns det jävligt roligt att man fått bjuda på det. Det är en del av charmen.

 

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Ont om tid när nya pappers­arbetare ska läras upp

Ont om tid när nya pappers­arbetare ska läras upp

Husum anställer och lär upp nya. Men fack och anställda är kritiska till på vilket sätt det görs. ”Ledningen verkar ta lite lättvindigt på den tid som det tar”, säger operatören Johan Östman.

Uppdrag: Rädda bygden!

Uppdrag: Rädda bygden!

Ack Värmeland, du sköra. Nedlagda butiker, stängda bankkontor och ingen som tar över småföretagen när ägarna pensioneras. I Värmland har folkrörelserna bestämt sig för att vända den negativa trenden.

Succéskolan lockar inte

Succéskolan lockar inte

Nästan alla som lämnar utbildningen får jobb. Ändå ligger hot om nedläggning över Kalix naturbruksgymnasium. Ska skolan finnas kvar behöver den fler elever.

När jobbet försvinner

När jobbet försvinner

Hur känns det att plötsligt bli varslad? Att snart förlora jobbet? DA åkte till Sundsvall, där det första stora varslet inom pappersindustrin kom, och pratade med några som vet.

”Mycket man måste ha koll på”

”Mycket man måste ha koll på”

August Wieser gick i första kullen på pappersarbetarutbildningen på Polhemsskolan i Gävle. Nu har han fått jobb, och behovet av kompetent arbetskraft inom pappersindustrin är fortsatt stort. Men nu tar utbildningen paus – på grund av för få sökande.

Här får alla lika bonus

Här får alla lika bonus

På Adolfssons Skogstjänst delar de anställda på 30 procent av rörelseresultatet. Alla får lika stor del av kakan.
”Personalen blir mer motiverad och det höjer vinsten”, säger vd Johan Adolfsson.

Svenskt hantverk hett i kristider

Svenskt hantverk hett i kristider

Trots pandemin är orderböckerna fulla hos svenska hantverksföretag. Knivar, yxor, kläder och heminredning är några succébranscher där anställdas skicklighet gör skillnad.

Får jag schemaläggas när jag pluggar?

Jag är delvis tjänstledig på grund av studier, men jobbar tolv timmar i veckan. Min arbetsgivare schemalägger mig på mina skoltider trots att jag säger att det inte fungerar för mig. Får hon göra så?

Ny panna ska rädda Frövi

Ny panna ska rädda Frövi

Ibland tycker processoperatören Pär Frankesson att det är extra skoj att kolla ­aktiekurserna.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.