Vi måste tro att det är möjligt

Statsminister Löfvens satsning på en global överenskommelse må hånas av de borgerliga. Men att stärka löntagarnas ställning mot de globala företagen är det enda sättet att skapa hållbar ekonomi.

Den 21 september lanserades Stefan Löfvens satsning på en Global Deal i New York. Initiativet har hånats av borgerliga politiker och ledarsidor. Kritiken handlar mer om att förlöjliga statsministerns initiativ än att bemöta i sak. Därför tycker jag det kan vara värt att borra lite i detta.

Sanningen är att världen är i skriande behov av bättre balans mellan arbete och kapital. Globaliseringen har inneburit en gigantisk förmögenhetsomflyttning.

Rika har blivit groteskt rika samtidigt som andelen människor som inte lyckas försörja sig (trots att man jobbar) har ökat. Det har gått så långt att internationella institutioner som Världsbanken och OECD börjar tala om detta som ett problem för den globala tillväxten.

Då ska man veta att dessa institutioner inte vanligtvis brukar ha löntagarnas väl och ve för ögonen.

Det är mot denna bakgrund man ska se Löfvens Global Deal. Tanken är att stärka löntagarnas ställning gentemot de globala företagen. Om löntagare runt om i världen kan förbättra sin situation leder det till en tillväxt som kommer fler till del.
Det är det enda sättet att skapa en ekonomi som är hållbar och på lång sikt skulle världen må bra av det, inklusive globala företag.

Om detta ska lyckas måste fackföreningsrörelsen stärkas. Länder, som i decennier gjort allt för att trycka ner facket, måste nu tänka om. Företag som använt sin globala position för att undvika facket måste nu söka samarbete.

Men, det kanske viktigaste av allt, är att löntagare behöver känna att det är möjligt att förändra rådande maktstrukturer.

Jag inbillar mig att Stefan Löfven har gjort samma analys. Han har den svenska fackföreningsrörelsens framgångar i ryggsäcken och nu försöker han göra något åt situationen i världen.

Flera länder och företag har anslutit sig till initiativet. Det är förvisso alltför få, men några är bättre än inga och dörren står på vid gavel för den som vill kliva in.

Nu återstår då bara frågan om det är naivt att tro på det här?
Är det ett hopplöst projekt? Det får naturligtvis var och en bedöma men en sak är säker: De som är rädda för förändring vill få dig att tro just det.

Per-Olof Sjöö