Industriarbetarnas tidning

”Jag är bombsäker på vilka tjuvarna är”

16 november, 2016

Skrivet av

Vietaskuppen Tjuvarna var både fräcka, smarta och kunde hantera en skärbrännare. Kassaskåpskuppen i Norrbottens fjällvärld 1971 klarades aldrig upp. Men den nu 90-åriga polisen som utredde brottet är övertygad om vilka som låg bakom.

Kuppen har blivit teater och bok

Vietaskuppen är en legendarisk kassaskåpskupp som utfördes 1971 i Norrbottens fjällvärld.

541 000 kronor stals, närmare fyra miljoner kronor i dagens
penningvärde.

1981 preskriberades fallet. Ingen kan dömas.

mikaelniemi

Hösten 2006 satte Norrbottensteatern upp pjäsen Jag gjorde Vietaskuppen.
Författaren Mikael Niemi skrev manus.

2011 kom journalisten och författaren Dan Larsson ut med boken Vietaskuppen – eller vissla inte på norrskenet.

Våren och dagsljuset hade dragit in över kraftverksbygget Vietas, beläget strax öster om Stora Sjöfallets nationalpark. 400 svetsare, mekaniker och tunnelarbetare vaknade sakta upp ur vinterns dvala. Året var 1971 och påsken närmade sig.

I Vuollerim, över två timmars bilresa söderöver, lastades en Volvo duett med en halv miljon kronor. Kontanter i olika valörer, prydligt fördelade i kuvert. Den här gången var det mer pengar än vanligt i kuverten, det rörde sig om en veckas extra löneutbetalning.

Bilturen gick som vanligt på skumpiga vägar men avlöpte utan missöden. På plats i Vietas lastades pengarna in i ett kassaskåp. Löningen var som alltid efterlängtad. Möjligen extra åtrådd just denna gång eftersom påskledighet stundade.

Om man väljer att tro den pensionerade polisen Thure Emot var det två vattenrallare som inte tänkte sova den kommande natten. Ett hårt arbete väntade. Tjuvarna var ute efter lönekuverten och hade en plan.

 Vietas är ett underjordiskt vattenkraftverk. Vattnet leds ner via två flera kilometer långa tunnlar. Bilden är från 1970. Foto: VATTENFALL
Vietas är ett underjordiskt vattenkraftverk. Vattnet leds ner via två flera kilometer långa tunnlar. Bilden är från 1970.
Foto: VATTENFALL

När mörkret sänkte sig över den lilla rallarbyn smög två figurer runt till kontorshusets baksida. Nattkylan bet i kinderna men båda visste att det kommande arbetet skulle bli svettigt. Via en lucka kom de in under baracken som var byggd ovanpå kantig och vass sprängsten. Nu väntade 30 meters ålning och krypning fram mot en sju tums spik.

Spiken hade tidigare hamrats genom golvet bredvid kassaskåpet, från ovansidan. Meningen var att duon på så sätt skulle hitta fram till pengarna underifrån.

Gastuberna till skärbrännaren var tunga och otympliga att släpa. En och annan svordom viskades antagligen fram i mörkret. Framme vid spiken återstod att mäta ut exakt var kassaskåpet stod.

Hålet fick inte synas från ovansidan, då skulle det ta längre tid innan kuppen uppdagades.

Männen drog i gång skärbrännaren. Det fräste till och den flera tusen grader varma lågan började arbeta sig in i godset på kassaskåpet. Hela tiden gällde det att vara beredd med brandsläckaren. Hettan kunde leda till att det omgivande trägolvet fattade eld.

När botten tagits bort väntade uppgiften att lirka ut lådorna där kuverten med pengarna låg. Lådorna bidrog förmodligen till att pengarna inte brändes upp av den starka värmen. När tjuvarna ålade tillbaks mot luckan och friska luften bar de med sig 541 000 kronor i olika valörer, närmare fyra miljoner kronor i dagens penningvärde.

”Tjuvarna lyckades skära upp kassaskåpet så det inte syntes från ovansidan.”

Samtidigt sov Thure Emot gott hemma i Gällivare. Thure föddes 1926 i Tärendö i Tornedalen. Strax efter andra världskriget började han som fjärdingsman ute i byarna. Det blev några år i Haparanda också. Thure minns särskilt en gång när han skulle bura in en finländare som var landslagsman i brottning.

– Vi hade för mjuka batonger. De bet inte alls. Herregud vilket slagsmål det blev, säger Thure när vi möts i hans lägenhet i Umeå för att prata om Vietaskuppen.

Thure och kollegan lyckades till slut få in brottaren i finkan.

– Jag har aldrig varit så trött efter ett arbetspass. Dagen efter blev vi kompisar igen.

Senare kom han att stationeras i Gällivare. Just den där dagen 1971 var det en poliskollega som tog emot samtalet från Vietas. Thure kom dit senare, men han minns detaljerna.

– Tjuvarna var inte vilka som helst. De måste ha varit duktiga yrkesmän som lyckades skära upp kassaskåpet så det inte syntes från ovansidan.

Det dröjde till dagen efter innan fotspåren som ledde in under baracken upptäcktes.

– Villervallan i början gjorde att tjuvarna fick ett långt försprång.

Under sina 45 år som polis använde Thure Emot aldrig sitt tjänstevapen. Däremot kom ett speciellt handfängsel som virades runt ena handleden till användning. ”Jag försökte alltid resonera och tala folk till rätta. Men nog har det blivit många slagsmål genom åren.” Foto: David Lundmark.
Under sina 45 år som polis använde Thure Emot aldrig sitt tjänstevapen. Däremot kom ett speciellt handfängsel som virades runt ena handleden till användning. ”Jag försökte alltid resonera och tala folk till rätta. Men nog har det blivit många slagsmål genom åren.” Foto: David Lundmark.

Polisutredningen förstärktes med mannar från Jokkmokk och Luleå. Mängder av tips togs emot och sorterades. Husrannsakningar genomfördes utan resultat. Efter några veckor klarnade bilden för Thure. Han gick till åklagaren och begärde att två män skulle anhållas.

– Tyvärr var han försiktig och vågade inte. Han tyckte bevisningen var för svag.

Thure menar att rättsväsendet stod för misstagen som gjorde att tjuvarna aldrig åkte fast. För Vietaskuppen är fortfarande ouppklarad. Även om Thure är övertygad om att de skyldiga är de två vattenrallarna han misstänkte från början. Eftersom brottet var så spektakulärt och handlade om så mycket pengar slogs kuppen upp stort både i svenska och utländska medier. Men med tiden trappades utredningen ner. Kvar blev Thure och hans Gällivarekollegor. Tipsen fortsatte att strömma in, även efter att fallet preskriberats 1981. Ända fram till pensionen i början på 1990-talet hörde folk av sig som sa sig sitta inne på lösningen.

– Många tips var mer eller mindre vansinniga.

 Thure Emot flyttade efter pensionen till Umeå. I många år åkte han tillbaks till Tornedalen för att jaga älg på höstarna. Inte längre. Men vapenskåpet står kvar hemma i lägenheten. Foto: David Lundmark.
Thure Emot flyttade efter pensionen till Umeå. I många år åkte han tillbaks till Tornedalen för att jaga älg på höstarna. Inte längre. Men vapenskåpet står kvar hemma i lägenheten. Foto: David Lundmark.

Vietaskuppen kom att följa Thure under en stor del av poliskarriären. Först i vintras gjorde han sig av med de sista papperen när han rensade på vinden.

Runt om i Norrbotten frodas fortfarande ryktena. Som att en av männen använde sin del av bytet till att starta en svetsfirma.

Du säger att gärningsmännen var duktiga yrkesmän, att de kunde hantera en skärbrännare. Gick det inte att komma vidare den vägen?

– Nej, det var så många som kunde hantera svetsar och sådant. Jag tänkte att de måste haft sår på knäna efter att ha krupit under baracken, men det var inget vi kollade upp.

Thure tror att kassaskåpskuppen är den enda kriminella gärning de båda utfört, både före och efter. Att de fick en chans till snabba pengar och tog den.

– Egentligen var de ärliga människor i själ och hjärta.

Men du är helt säker på vilka det var?

– Min tanke är helt klar, den har jag haft länge.

Är någon annan lika säker som du?

– Det fanns. Polismästaren i Gällivare. Han blev 94 år.

Hur känns det att du aldrig fick fast tjuvarna?

– Det känns lite harmset. Men jag kommer aldrig att avslöja något. Det tar jag med mig på den sista resan, säger Thure.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

En eldig svensk historia

En eldig svensk historia

Vedspisar och pinnstolar. De fanns där i stugorna, till synes självklara inslag bland trasmattor och kopparkittlar. Ingen har berättat deras historia – förrän nu.

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Orden som tar plats

Orden som tar plats

När blev fisken fiskpinne? Visste du att det 
varit möjligt att stå i bostadskö ända sedan 1956? 
Dagens Arbete guidar genom de svenska 
nyorden från atombomb till överklassafari.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

Jämlikheten som försvann

Jämlikheten som försvann

Bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar trots att vi i dag har lika djupa klassklyftor som på 1940-talet. Den nyutgivna antologin Klass i Sverige sticker hål på en föråldrad självbild.

Kylig spänning på hemmaplan

Kylig spänning på hemmaplan

DA:s deckarexpert Lennart Lund tipsar om snörika platser för den som inte tar sig hemifrån.

De fixade tändstickorna

De fixade tändstickorna

Tändstickor hade alla på den här tiden Och på Vänersborgs Tändsticksfabrik visste arbetarna hur stora stockar asp skulle göras om till små små stickor.

Skift med tangenter

Skift med tangenter

I den gamla ”Halda-fabriken”, strax intill Mörrums­ån, började man tillverka skrivmaskiner redan 1896. 1959 exporterade man till långt över hundra länder.

Den ständigt aktuella liberalen

Den ständigt aktuella liberalen

I en tid när liberalismen sällan betonar människors ekonomiska möjligheter att uppnå frihet behöver vi Kerstin Hesselgren, skriver författaren Jan-Ewert Strömbäck.

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

Att gallra och röja i skogen – det är det bästa Gunnar Wetterberg vet. Då släpper han tankarna på bokprojekt, Fråga Lund och allt annat.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.