Uppsagda – så gick de vidare

När fabriken försvann 160 000 industriarbetare har blivit av 
med jobbet de senaste femton åren. För Anette blev nedläggningen hennes räddning. ”Jag har dragit den största trisslotten.” 
Thomas, Lars, Conny, Niklas och Caroline bytte också yrke. 
Här är deras berättelser.

”Nu kan jag göra något jag brinner för”

”Jag hade jobbat på Ericsson i 32 år i Katrineholm och när beslutet om nedläggning kom var jag sjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Jag hade älskat mitt jobb och jag kände väl egentligen att jag sprang inne i ett ekorrhjul, men jag vågade aldrig sätta stopp.

Till slut kände jag inte ens när jag behövde gå till toaletten. Huvudet och kroppen samarbetade inte. Det gick så långt att jag inte orkade att gå i trappor. Jag kom fram till jobbet, såg grinden och visste att jag skulle gå in men kroppen klarade inte det. Jag stod bara utanför och tittade på hur det snurrade.

Nedläggningen blev verkligen min räddning. För mig har det varit skitbra att kunna starta om helt och hållet. Jag visste att jag måste göra något radikalt för att komma tillbaka till arbetslivet.

Jag har alltid gillat att hålla på med fötter och fotterapeut är ett bristyrke i Katrineholm, så jag bestämde mig för att utbilda om mig till det i Stockholm. Det här passar mig bra för då kan jag i lugn och ro göra något jag brinner för och med en människa i taget.

Jag ska starta en mottagning i mitt eget garage och då kommer jag att kunna jobba precis så som jag själv vill. Bättre kunde det inte ha gått för mig.

Jag har dragit den största trisslotten och jag har fått hjälp med precis nästan allting. Ericsson har gett mig en möjlighet som jag aldrig kan tacka för på ett rättvist sätt.

Det är helt otroligt att kunna få sådan uppbackning som jag har fått. Jag tror det inte ens händer en gång i livet, men jag har fått den chansen och det är helt ofattbart.”

”Nya möten varje vecka – det är helt suveränt”

”Jag började på Akzo 1989. Jag vet inte varför jag stannade 26 år, men jag kände mig säker. Man fick lägga upp arbetet efter eget huvud ganska mycket. Det fanns inte så många chefer på plats nattetid och det är alltid lättare om ingen säger till en hur man ska jobba.

Vi hade det på känn men det var bedrövligt när de sade att de skulle stänga. Först var det som att hela världen föll ihop. Sedan var det ilskan som tog över. Vad fan håller de på med?

Det var jobbigt sedan att se den ena hallen efter den andra tömmas på folk och maskiner. Men i dag saknar jag inget och jag tror inte att jag skulle gå tillbaka till en fabrik.

Mitt nya arbete är riktigt roligt faktiskt. Allt är annorlunda jämfört med det jag gjorde på Akzo. Jag är utomhus hela dagarna och har fått bättre kondition av att klättra på taken och andas frisk luft hela tiden. Vi möter nya människor nästan varje vecka. Det är helt suveränt och solenergi är en framtidsbransch. Vi är fullbokade. Om fem år är jag förmodligen kvar på Solortus.”

”En helt ny värld – men jag saknar lagkänslan”

”Det hette Luxor när jag klev in i fabriken 1989 och jag tillverkade spänningsomvandlare till lastbilar. Och det hette Autoliv när jag fick sluta och jag tillverkade radarenheter till Daimler. Det bara rullade på år efter år tills beskedet kom att produktionen skulle flytta till Vårgårda. Det kändes jättekonstigt för det gick ju bra för oss. Det var givetvis mycket tankar då. De flesta av oss hade jobbat väldigt, väldigt länge.

Jag lämnade in tjänstledighetsansökan på en gång och fick det påskrivet direkt. Jag bestämde mig för att börja läsa produktionslogistik för att knyta ihop med min arbetslivserfarenhet, i stället för att skola om mig helt och hållet. Jag agerade mycket fort men många av mina arbetskamrater var kvar till sista dagen. De ville vara med för att släcka och låsa fabriken. När de gick ut för sista gången var jag själv nästan färdig med mina studier. De sitter i skolan nu.

Den 2 maj i år började jag jobba som utvecklingsledare på Region Östergötland och planerar produktionen, alltså att man har rätt resurser på rätt plats på bland annat tio vårdcentraler. Lite overkligt känns det. Hade någon för tre år sedan, när jag var kvar på Autoliv, sagt till mig att jag skulle jobba med vårdproduktion, då hade jag sagt ’Du är inte klok’.

Det roligaste med mitt jobb är att det är en helt ny värld. Men lagkänslan kan jag sakna nu när jag jobbar väldigt mycket själv. Jag saknar alla jobbarkompisar för vi hade det så roligt ihop. Sedan kan jag också sakna de snabba besluten. I den offentliga sektorn dras besluten i långbänk, har jag märkt. Inom industrin går allt mycket fortare.”

 ”Det känns som att jag börjar jobba mitt på dagen”

”Akzo Nobel hade byggt en fabrik i Ryssland och vi hade våra föraningar, men att hela fabriken skulle läggas ner kom som en chock. Jag kommer inte ihåg vilken dag det var. Det var jobbigt och det blev svart. Arbetsglädjen gick ner fullständigt. Jag hade varit 28 år på fabriken och det var först då jag frågade mig: Vad kan jag?

Eftersom jag jobbade fackligt, så tänkte jag på mina kamrater. Jag ville hjälpa dem och glömde nästan bort mig själv. Så småningom hittade jag jobbet på färgbutiken i centrum. Nu har jag varit nästan två år här. Det jag saknar är arbetskamraterna och gemenskapen vi hade. Har man jobbat på fabrik förstår man vad jag menar. Det är en viss jargong och kamratskap med roliga kortspel, anekdoter och hierarkin i matsalen  … Det kommer ju aldrig tillbaka.

Nu är det ett helt annat liv. Det var så roligt att vara tidigt här och lära mig nya saker. Det var väl hungern efter att äntligen hitta rätt. Jag vill hjälpa människor och nu får jag lön för det också  … Arbetstiderna är bättre. Det känns som att jag börjar jobba mitt på dagen. Jag ligger och masar mig på morgonen, tar det lugnt, steker ägg och tar världens hotellfrukost. Sedan har man en timmes lunch. Bara det är fantastiskt.

Men visst, jag är trött på ett helt annat sätt. Jag är psykiskt trött, inte fysiskt som jag var innan. Här stämplar jag inte ut och lämnar jobbet bakom mig. Det är svårt att slappna av. Och egentligen skulle jag kunna tänka mig att ställa mig på en fabrik igen. Inte för att jag saknar det men just för att kunna stämpla ut och glömma jobbet.”

 ”Det här är ett jobb som inte känns som ett jobb”

”Det var pengarna som var viktigt när man var ung. Nu är det kvalitet, familjen och arbetstider. Att Sandvik bestämde sig för att lägga ner fabriken i Köping var egentligen väldigt bra för mig.

Jag och en kollega köpte en kiosk och det här är ett jobb som inte känns som ett jobb. Det går att styra på ett helt annat sätt. Stressen är annorlunda också. Här måste jag hålla reda på alla grejer själv, beställningar och kunder, men det är inte det monotona jagande av resultat hela tiden.

Skillnaden nu är att man aldrig lämnar jobbet egentligen. En annan skillnad är att man på en fabrik vet vad som är farligt.

Jag har varit skyddsombud och jag har aldrig gjort mig illa inom industrin, men den här miljön är ny för mig. Häromveckan smällde jag kassaskåpsdörren på långfingret och fingertoppen satt kvar där inne. Jag hade tur ändå för det var bara kött, benet klarade sig precis. Det är ironiskt att det blev så här.

Det jag ångrar är att jag inte gjorde det här för tjugo år sedan. För jag tycker att industrijobben har blivit sämre och sämre. Människan är mindre och mindre värd för varje år som går. Det är bara resultaten som räknas. Det är mål som ska uppnås oavsett om vi inte hinner, planeringen inte håller eller om vi inte har fått hem material.
Jag saknar arbetskamraterna, arbetstiderna och lönen. Ingenting annat. Arbetsuppgifterna är inte spännande i sig. Vi är bara operatörer och man får inte lära sig något mer heller. Man gör bara sitt. Att jobba igen som svetsare finns inte längre i min värld.

 ”Nu hinner jag hämta andan”

”Jag började på Akzo Nobel den 16 juni 1980 och mitt anställningsnummer var 379. Under alla år har det inte sagts upp en enda person på grund av arbetsbrist. Jag var väldigt besviken när beskedet om nedläggningen kom. Det kändes som en käftsmäll.

Jag sökte sommarvikariat inom hemtjänsten i Gamleby och jag tyckte att det var jätteroligt. Det bästa var att komma ut och träffa helt andra människor på ett helt annat sätt.

Förut träffade jag samma personer varje dag, nu ska jag plötsligt åka till olika folk och jobba i deras hem. Det är inte fråga om ett lugnare arbetstempo, men man hinner hämta andan lite mer.

Jag känner själv att jag är mycket lugnare i dag än jag var på Akzo. Jag är en helt annan person. Och jag gillar mer den jag är i dag. Jag har absolut inte ångrat mig att jag valde den här vägen. Det är mycket trevliga klasskamrater och bra lärare. Jag har varit nära att ge upp en gång för det blev för mycket samtidigt, men jag blir klar med utbildningen om knappt ett år.

Det liv jag har i dag innebär en stor frihet. Hade Akzo varit kvar så hade jag kanske inte fått en spark i röven. Jag saknar bara arbetskamraterna och lönerna som ju var högre jämfört med det undersköterskor tjänar.”