En folklig teaterapa

35 år på scen. Han har spelat jägare, pistvakt och hushållsmixer. Gett röst åt Pettson och Mulle Meck och sjunger country i grupp. Lennart Jähkel är en skådis som spelar roll.

Mest känd är han för sin roll som den ”onde” brodern i Jägarna. En roll där han verkligen balanserade på gränsen av sin förmåga.

– Det var också min första stora filmroll.

Regissören Kjell Sundvall trodde på honom. Producenterna däremot ansåg att den där Jähkel inte var någon som folk kände till. De hade gärna sett någon annan i rollen. Nu blev det han och en guldbagge som kvitto på hans insats.

Lennart menar att man som skådis är utlämnad till sig själv och sin fantasi när det gäller att gestalta en roll.

– Som i teaterversionen av Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Det var en utmaning att spela hennes pappa, en alkoholiserad metallarbetare. Jag tvingades verkligen leta efter ett uttryck.

Eller som i Rikard den III på Pistolteatern 1994, där Linus Tunström stod för regin.

– Där fick jag en idé om att min rollfigur, Lord Buckingham, skulle vara heroinist. Jag har ju aldrig prövat något sånt, men hade en tanke om hur en person kan vara med heroin i kroppen. Jag hittade något som fick de andra att säga: Nämen vad bra du var Lennart!

Samma sak var det i Jägarna.

– Jag fann något dött i min roll, en kyla som jag kunde grunda hela rollen på.

Sedan Lennart Jähkel lämnade scenskolan i Malmö 1982, har han för varje år blivit alltmer folkkär och respekterad. En man som lever livet på scenen. I ständigt i nya roller.

Hans cv är längre än långt. Är han månne arbetsnarkoman?
Lennart suger på ordet, där vi sitter på favorithaket, Café Dello Sport, nära bostaden på Stockholms söder. Han har spelat Romeo och Julia på Stockholms stadsteater, när ni läser detta är han med i Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig på samma teater.

– Visst har man gjort en del genom åren, säger han slutligen med en tung suck.

Han berättar om en period under 90-talet, när det var radioföljetongen Hundsjöviken på mornarna, teater på Unga Klara på kvällen och efter det Pistvakt på Pistolteatern.

– Då gick jag verkligen på knäna.

Lennart ger intryck av att vara en ovanligt vanlig skådis, där han sitter. En man fyllda sextio. I blåjeans och blå tröja och med ett vänligt blänk bakom de lite för svaga glasögonen. En man som smälter in snarare än står ut.

1996 var ett bra år i Lennart Jähkels liv. Han fick sitt publika genombrott med Jägarna. Samtidigt lade pjäsen Pistvakt grunden för en succé, som ledde till både tv och slutligen till 2005 års mest sedda film. Däremellan musik med bandet Pistvakt och Pjäx Pistols och skivan Gaj och Partaj. Countrymusik.

Varför just country?

– För de roliga texternas skull. Jag är inte snubben som kan sjunga rock eller spelar den sortens gitarr. Det är en musikalisk form inom räckhåll för mig.

När familjen flyttade från födelsestaden Piteå till Timrå utanför Sundsvall, var Lennart tolv år. Han gick på ”Isladan” och såg Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg. Världens bästa ishockeback på sin tid. Lennart berättar om den derbystämning som rådde när Gävle-laget Brynäs kom på besök. Om detta skrev Lennart många år senare en sång, Timrå tisdag. Han spelade då i pjäsen Pistvakt på Pistolteatern i Stockholm.

– Plus att vi ordnade countrykvällar på teatern.

Det var där Hank Lennart föddes. Kompgruppen The Sentimental Cowboys kom in lite senare.

Countryn har sedan följt Lennart Jähkel under karriären. 2002 hade numera akademiledamoten Kristina Lugn programkvällar på sin egen Teater Brunnsgatan Fyra.

– Jag bjöds in till En seg kväll med Lugn och fick sjunga några låtar.

Senare resulterade det i ett samarbete med Lugn och pjäsen/musikalen Gråt inte mer Cecilia, och inte heller du Ursula.

Lennart Jähkel spelade en flygkapten med dubbla förhållanden och drömmen att slå igenom som just countryartist.Lennart var som gjuten i sin kaptensutstyrsel och skrattar gott åt minnet.

– Vi köpte in stassen på Sörmans. Märkena fick jag av en kompis som är flygstyrman. Uniformen har jag kvar hemma i garderoben.

Solen sticker i ögonen där vi sitter vid fönstret. Högalids kyrka på höjden snett emot förkunnar att dagen står i zenit. Lennart kikar ut på den närmast folktomma gatan

– Jag flyttade hit 1984. Till en hyresrätt …

Sedan dess har mycket förändrats.

– Lägenheterna blev till bostadsrätter och bilarna vid trottoarerna har blivit allt större och dyrare, konstaterar han.

Själv har han ingen bil.

– Jag älskar att cykla! Gärna utåt Ekerö och Färingsö.

För några år sedan cyklade han och en kompis Siljan runt och en sommar trampade han ensam ner till Malmö och hälsade på en kompis.

– Jag hade en vecka då jag inte visste vad jag skulle göra. Drog i väg efter en bastant frukost.

Han drabbades av akut frihetskänsla redan på Liljeholmsbron och stannade inte förrän i Trosa.

– Men jävlar vad ont i arselet jag fick. Som tur hade jag förberett mig med idominsalva, säger han med ett brett leende.

Egentligen lämnade Lennart Timrå för att gå i sina två äldre bröders fotspår. Bli ingenjör vid Tekniska högskolan i Stockholm.

Men scenen lockade.

– Någon gång i tonåren såg jag Markurells i Wadköping med Edvin Adolfsson. I slutet får han ett raseriutbrott, som fick mig att förstå att det gick att ”spela” arg så bra, att det verkade vara på riktigt.

Lennart fick klart för sig vad skådespeleri kan vara.

– Jag fick en känsla för vad han höll på med. Såg att han SPELADE med sådan trovärdighet.

Bra och trovärdig är ett par ledord som gäller även för Lennart Jähkels skådespeleri. Det har lett till en strid ström av roller, inläsningar, lite reklam och matlagningsprogram i tv för barn.

– Det senare var ett väldigt roligt jobb ihop med Johanna Westman. Jag spelade en hushållsmixer. Jag satt under diskbänken och mixern hade någon slags mun. Ja herre Gud! säger han med eftertryck.

Han har också gjort en turné med egna båten tillsammans med vännen Johan Ulvesson. De gjorde strandhugg och lagade mat – allt televiserat.

”Jag satt under diskbänken och mixern hade någon slags mun.”

Du har spelat älg vid ett tillfälle?

– Älg? Han tvekar. Jo det stämmer!

I en reklamfilm för extraljus på bilar.

Han nickar.

Lennart Jähkel känns plötsligt lätt obekväm. Han har alltid varit noga med att slippa synas i bild de gånger han gjort reklam.

– Jag har mina restriktioner. Vill inte göra reklam för spelbolag.

Han har också gett röst åt de populära barnboksfigurerna Pettson och Mulle Meck.

– Det började med att jag läste in femhundra repliker på två dagar till tv-spelet Mulle Meck. Ett ganska konstigt jobb. Jag såg inte skymten av spelet. Läste bara in replikerna.

Lennart harklar sig och säger på sin bredaste norrländska:

– Den molijoxen kan du ta här.
Och just denna sekund förvandlas han till sinnebilden av Mulle Meck.

Lennart Jähkel är en vänligt tillmötesgående person. Där hans allvarsamma min allt som oftast spricker upp i ett brett leende. Men han håller distans.

Det privata förblir privat. Inte ens när han var huvudperson i SVT:s släktprogram Vem tror du att du är? trädde han fram. Där synades bland annat hans tyska rötter på pappa Carls sida.

Genvägen har gått över stock och sten. Pappa Carl slutade som chef för SCA:s skogsinnehav. Farfar och farfars far var tyska stenfabrikörer, som drev fabrik i både Stettin och i småländska Vånevik utanför Oskarshamn.

En gång i tiden före konkursen 1927 fanns det gott om pengar i den Jähkelska familjen, där man flög eget flygplan över Östersjön.

I Lennarts historia finns ett klart stråk av högborgerlighet. Intresset för släkten i Tyskland har fått Lennart att plugga tyska.

– Jag tog en kurs på Goethe-institutet i Berlin. Plötsligt satt jag på skolbänken med ryska kirurger och brasilianska advokater …

Släkten träffas numera regelbundet. Lennart lever annars livet som solitär. Han har aldrig varit gift och har inga barn. Och numera har han levt dubbelt så länge som stockholmare än som norrlänning att ränderna borde ha gått ur. Men på frågan om han numera säger ”ostbågar” stirrar han bara stint på mig.

– Nej, det kommer jag aldrig att göra. Det heter ostkrokar! Det står fel på påsarna.

I hela sitt liv har Lennart samlat på roller som han levt ut på scenen. Scenen är och förblir hans kall. Förutom racerhoj och motorbåt beskriver han sig som en person ointresserad av att omge sig med prylar. Men här hittar jag en blotta i garden.

Klart att han samlar på något. Det gör alla män. Varför skulle just han vara undantaget? Lennart erkänner så glatt att han ett tag samlade på gamla bonader.

– Sen svalnade intresset och jag började samla på ”björktavlor”, du vet såna där platta björkbitar med ett motiv på. Jag har ett tjugotal uppsatta på väggen hemma!

En billig samlarhobby menar han. En tavla går sällan på mer än några tior.

Vem tar hand om dem när den dagen kommer?

– Tja vem vet, säger han med ett hjärtligt skratt.

En dag som för övrigt känns långt borta.Vårkalendern är fylld, sommaren vikt för en ”hemlig” inspelning och hösten rullar in med nya roller och anbud. Och har man en gång avsagt sig ingenjörslivet finns där ingen återvändo. Lennart Jähkel har en roll att spela länge till.