Pengarna finns i första klass

Krönika Är det verkligen de som kroppsarbetat hela livet som ska rädda våra pensioner, frågar sig författaren Sven-Olof Karlsson.

Vissa idéer upprepas envist trots att de inte brukar fungera. Som att filmatisera en genial bok. Eller göra teveserie av en bra film. Filmen blir i regel sämre än boken. Och tv-serien ännu sämre än filmen.

Ta Rosens namn av Umberto Eco. I förhållande till romanen är filmen så där. Och tv-serien blev total kalkon.

Samma sak med det franska seriealbumet Le Transperceneige från 1982. I det har det mesta livet på jorden dött ut i en ny superistid. De sista människorna åker i ett långt tåg. Det får aldrig stanna, då fryser alla ihjäl. Längst bak råder fattigdom och misär. Ju längre fram, desto finare har man det. I förstaklasskupéerna frossar de superrika i sushi och silke. Upproret pyr.

Seriealbumet filmades 2013 under titeln Snowpiercer. Nyligen kokade Netflix ihop tv-serien med samma namn. Trots sitt spännande stoff – science fiction i ett klaustrofobiskt, totalitärt fängelse som rusar fram på räls, en allegori om miljöförstöring, konsumtion och klasskamp – fick serien usla recensioner.

Jag tänker på det när jag läser dokumentärboken Vi som arbetar med våra kroppar som kom i fjol. Författaren Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Elisabeth Ohlson porträtterar trettiotre arbetare av vitt skilda kategorier. Den är ett journalistiskt och konstnärligt mästerverk som inte fått en bråkdel av den uppmärksamhet den förtjänar.

Sverige har två miljoner kroppsarbetare. Utan dem skulle landet spåra ur och spricka i tusen bitar precis som Snowpiercer. Ändå existerar arbetarna knappt i debatten, i nyhetsflödet.

Jag läser intervjuerna. Betraktar fotografierna. Slås av stoltheten i varje blick. Slås av att alla, från gruvtrucksförare till butiksbiträden, undrar hur fasen kroppen ska orka till pensionen. Alla i boken har riktigt ont. Alla har besvärliga skador. Alla tycker att höjd pensionsålder är en dålig idé.

Bland icke arbetare tycker man tvärtom: Fredrik Reinfeldt ansåg redan 2012 att folk gott kan jobba till sjuttiofem års ålder. Och 2020 höjdes lägsta åldern för allmän pension från 61 till 62 år, en första av flera planerade förändringar. Annars urholkas pensionssystemet. Så har det hetat så länge att det blivit en allmän sanning.

Kan urholkningen endast stoppas av förvärkta knegare som trälar in i ålderdomen? Nej, naturligtvis finns andra lösningar. Sverige har enorma ekonomiska resurser.

En del skulle kunna styras till pensionerna utan att det skulle drabba någon fattig. Men pengarna är längst fram.

I första klass. Där man inte gillar idén att dela med sig bakåt i tåget.