Killen flög ut ur teatern

Det finns tillfällen som väger upp allt.

Min höstturné är slut. Jag känner mig som ett russin. Undrar mitt i all tomhet; Vad håller jag på med? Vad är det för mening? Är det värt det? Vem bryr sig?

Så finns det tillfällen som uppväger allt. Som den sista föreställningen i Falkenberg. En kille i publiken är lite speciell och pratar lite för högt med sig själv under föreställningen. Kanske har någon diagnos.
Hur som helst är han med hela tiden.

I andra akten behöver jag låna ett plastkort, kreditkort eller liknande för ett mentalt experiment, med ett tidningsmagasin valt av publiken. Han är snabbast av alla och får fram ett bibliotekskort.
Jag tänker först ”nej”. Men ändrar mig. För han vill så gärna vara med.

Jag instruerar honom att sakta stoppa in kortet i tidningen, var han vill och på så sätt välja helt slumpmässigt ett uppslag, som han sedan får koncentrera sig på. Vi ska sedan föra över den bilden mentalt som han tänker på till en annan åskådare, som sitter på en stol och håller två griffeltavlor i sitt knä.

Han ser ut att ge upp helt.
Axlarna åker ner. Jag håller
på att gå sönder inne i mitt lilla trollerihjärta.”

Först ska han stoppa in kortet i tidningen. Vilket inte är så lätt. Kortet trillar ner på golvet. Han ser ut att ge upp helt. Axlarna åker ner. Jag håller på att gå sönder inne i mitt lilla trollerihjärta. Vi prövar igen. Han försöker. Det blir fel igen. Tredje gången går det.
Publiken applåderar. Jag manar dom till att sluta.

Det bästa är kvar. Jag läser hans hjärnas bilder. Jag frågar om han känner något.
”Jaaa!”, svarar han.

Åskådaren på stolen håller en krita hårt i sin hand, uppsträckt i luften, och ska bara känna våra tankar. En bild på en rockmusiker tonar sakta upp på griffeltavlorna. Det är bilden han valt ifrån tidningen någon minut tidigare.
Publiken reagerar direkt.

Tjejen på stolen som höll griffeltavlorna i ett fast grepp tappar hakan. Det går inte riktigt fram till honom. Så ler han plötsligt.
Överrumplar både mig och publiken när han ser rockstjärnan på griffeltavlan och säger: ”Det är ju jag!”

I det ögonblicket exploderade mitt hjärta och hos många i publiken. Det är värt allt att få vara med om såna stunder. Killen fick vingar och flög ut ur teatern. Han kommer aldrig glömma det i resten av sitt liv.
Inte jag heller.

Carl-Einar Häckner är trollkarl och artist.