Arbetare visas på nytt sätt

Från roman till seriefigur Den svenska arbetarlitteraturen har alltid skildrat miljöer som sällan syns i politiken eller media. Nu hittar en ny generation arbetarförfattare andra uttryck för att beskriva verkligheten.

På trettiotalet gestaltade författare som Ivar-Lo Johansson, Moa Martinson och Eyvind Johnson en verklighet som tidigare inte hade getts utrymme i litteraturen. De skrev om arbetet, arbetarklassen och klassamhällets orättvisor. Ofta var böckerna självbiografiska, som Eyvind Johnsons Romanen om Olof, och beskrev egna klassresor.

Magnus Nilsson är professor i litteraturvetenskap vid Malmö universitet. Han har under många år studerat den svenska arbetarlitteraturens utveckling från trettiotalet fram till i dag.

– På trettiotalet skrevs mest romaner. De var ofta självbiografiska och liknade på många sätt varandra. Sådana romanförfattare har vi också i dag, men även poeter och serietecknare. Det finns en större bredd, säger Magnus Nilsson.

För drygt tio år sedan fick arbetarlitteraturen ett uppsving med böckerna Svinalängorna av Susanna Alakoski och Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Sedan dess har det skrivits många arbetarskildringar av just kvinnor och om kvinnodominerade yrken, till exempel om arbetet inom vården, hemtjänsten och på restaurang.

Den nya generationens arbetarförfattare skiljer sig alltså från äldre tiders genom att de inte bara skriver romaner och poesi. Mats Källblad och Mats Johnsson har gjort serier om sina uppväxtorter och Daria Bogdanska ett seriealbum om att jobba svart på krogen i Malmö. Men även om bredden är stor, finns en sak som är återkommande: osäkra anställningar och otryggheten som de skapar.

– Detta är något nytt, en generationsfråga. Många med rimliga anställningsformer förstår inte hur vanliga osäkra anställningar är bland unga människor. Därför är det något att skriva om, något uppseendeväckande. Ett sätt att berätta för allmänheten hur det ligger till, säger Magnus Nilsson.

På så vis blir litteraturen ett sätt att återigen korrigera bilden av verkligheten. Liksom trettiotalets författare skapade ett utrymme att gestalta det framväxande industrisamhället, hittar dagens arbetarförfattare nya sätt att skriva om arbete och orättvisor.

– Vi har nog en gammal bild av, till exempel, industriarbete. Vi tror att industriarbetaren är en fastanställd man i blåställ som lyfter tunga saker. Men i dag kan det mycket väl vara en utlandsfödd kvinna som sköter en dator. Och därför tror jag att litteraturen kan hjälpa oss att förstå samhället bättre. Den är mer uppdaterad än media och politiken, säger Magnus Nilsson.