Här är framtidens fibrer

En gång var textilindustrin en dödsdömd bransch. Men inte nu längre. Kanske är det där som framtidens industriarbete finns. Teknisk utveckling och långsiktiga ägare ger den gamla branschen en ny chans.

Den är lätt att se, den svenska industrins vagga. En klassisk fabriksbyggnad i tegel. Med höga fönster som skulle släppa in dagsljuset bland spinnmaskiner och mekaniska vävstolar. Med en skorsten som en gång murades upp mot himlen och som signalerade åt den kringliggande jordbruksbygden att en ny tid var kommen: industrialismen.

Hos Ludvig Svenssons i Kinna står den åldrande tegelbyggnaden fortfarande kvar. Hit begav sig Olof Palme när han tog tempen på det ekonomiska tillståndet i landet. Fabriken försåg ju det framväxande folkhemmet med gardiner och var en del av det ekonomiska kretslopp där bostadsbyggandet ansågs vara motorn.

När det går bra för Ludvig Svenssons gardinfabrik går det bra för Sverige, sa Palme i valrörelsen 1982. Då hade stora delar av textilindustrin redan lämnat Sverige. Men Ludvig Svenssons blev kvar, tänkte nytt och i dag går den bättre än på många år. Det beror mest på omvärlden vars växthus förses med teknisk textil från Kinna; energibesparande klimatvävar som ger växterna exakt det ljus och exakt den värme som behövs för att ge maximal skörd.

Det går så bra för Ludvig Svenssons just nu att varje anställd i fjol fick en julgåva på 25 000 kronor.

Textilindustrin, industrialismens äldsta bransch, har inte bara överlevt i det tysta. Den säger sig dessutom ha framtiden för sig. Är det här som vi hittar framtidens industriarbete?

– Absolut, svarar Simon Ryndal, en av de 135 textilarbetarna på Ludvig Svenssons.

Tio år på fabriken har övertygat honom. Hit kom han direkt efter gymnasiets skogsbrukarlinje. Fabriksgolvet visade sig locka mer än de västgötska utmarkerna. På Ludvig Svenssons steg han in i en skog av maskiner, rader av virkmaskiner och vävmaskiner med laserläsare och elektronik, maskiner där trådar löpte in och ut kom väv till växthus, tyg till tunnelbanor och tåg, textilier till banker, skolor och sjukhus.

Under hans tio år här har antalet textilarbetare i fabriken har minskat från 233 till 135. Den tekniska utvecklingen rusar och med den ökar kraven. Talar man med Anne Ludvigson, fjärde generationens ägare till företaget, har det varit en tuff tioårsresa för textilfabriken. En omställning till den nya tid ”där vi alla måste lära oss nytt, hela tiden, för att vi ska kunna vara tillräckligt dynamiska för att hänga med”.

I larmet från maskinerna berättar Simon Ryndal om arbetsuppgifterna som har blivit alltmer krävande. Om kompetenstrappan, som på hans avdelning, virkeriet för tekniska textilier, innebär att man börjar som virkare – maskinoperatör. För att sedan ta steget till att vara trädare – som fyller på material i maskinerna. Och i slutändan reparatör – som snabbt ska kunna åtgärda fel och ställa om maskinen från en produkt till en annan.

En dyr maskinpark ska helst gå hela tiden och det blir den enskilde arbetarens uppgift att minimera avbrotten. Därför måste man kunna hela arbetsfältet och kunna serva flera olika maskiner. Jobben blir knappast fler. Färre ska kunna mer. Men att kraven skärps har sina positiva sidor, tycker Simon Ryndal.

– De lätta jobben försvinner och vi som jobbar på golvet kommer att vara med mer och mer i hela processen. Att ta fram nya produkter, att förbättra själva tillverkningen.
Det ger arbetaren en möjlighet till utveckling, menar han. Varje arbetare blir mer en nyckelperson.
– Den som kör maskinen vet också maskinens begränsningar och möjligheter.

I Sverige finns i dag cirka 4 000 textilarbetare organiserade i IF Metall. En gång hade de ett eget förbund, Beklädnadsarbetareförbundet med 36 000 medlemmar som mest. Men svensk textilindustri sysselsatte fler än så, uppåt en 100 000 personer när den var som störst under 1950-talet. Sedan kom lågprisjakten och jobben flyttade i omgångar: till Portugal, till Sydostasien och sedan efter murens fall till Baltikum. En klassisk bransch försvann från det svenska industrilandskapet.
Men Anne Ludvigsons far, Ivan Ludvigson, vägrade följa med grannföretagens utvandring till låglöneländerna på 1970-talet. Av en tillfällighet kom han på produkten som räddade verksamheten.

Så här var det: Fabrikens virkmaskiner tillverkade textilier till tyska kunder som bara ville ha tremetersbredd. Eftersom maskinerna var 3,60 meter breda växte berget av 60-centimeters remsor. Någon på företaget hade läst om färdiga gräsmattor som kunde rullas ut i trädgårdarna. Ludvigson ville veta mer om denna trend och därför kontaktades Sveriges Radios trädgårdsexpert Sven Green. Han sa: Men har ni aldrig funderat på att göra gardiner till växthus? Snart levererades den första klimatväven till växthus i Nederländerna.

Sedan dess har världens odlingsfabriker utrustats med alltmer sofistikerade vävar från Kinna. I Kinna växer utvecklingsavdelningen och för Anne Ludvigson är det en självklarhet att utveckling och tillverkning måste befinna sig nära varandra. Att ständigt utveckla produkter och processer är nödvändigt för den som vill klara sig i en global tävlan, säger hon.

Nu tycks textilbranschen gå mot en ny vår. Med nya material, nya funktioner och med nya råvaror hämtade direkt ur den svenska skogen. Trä kan bli textil. Smarta textilier kan med hjälp av sensorer mäta puls och immunförsvar, känna av hur ljud fångas upp – eller fungera som armering i betong.

Föreställ dig en köksduk som det går att spela piano och trummor på. En bit tyg att ladda mobilen mot. Byt mönster på soffan till helgen med ett klick på fjärrkontrollen. Den tekniska utvecklingen kopplar ihop textil med medicin, elektronik, bygg, nöjesindustri … Dessutom förväntas tekniken göra det lättare att återanvända kläder och på så vis minska textilslöseriet.

Den nya tiden märks i den gamla textilstaden Borås. Genom staden rinner Viskan, den fjorton mil långa ån som en gång gav bygdens framväxande textilindustri dess nödvändiga vatten. Just där ån gör en krök genom de centrala delarna av staden reser sig en mäktig byggnad, tidigare konstsilkesfabriken och arbetsplats för 800 viskosvävare. Där korsas nu historia med framtid.

Byggnaden kallas Textile Fashion Center och rymmer Textilhögskolan och en mängd olika projektgrupper. Här möts experiment och idéer, studenter och företag. Här testas nya idéer i ateljéer, laboratorier och sysalar. Här finns projekt som Smart Textiles som ska gifta ihop spetsforskning med företagsamhet. Här huserar det nya projektet Re:textile som funderat på hur vår klädkonsumtion ska slita mindre på resurserna än i dag – och samtidigt ge fler jobb i Sverige.

Så här är det: På ett år städar var och en av oss ut elva kilo textil från våra hem. En del lämnar vi till loppis, men det mesta åker direkt i soporna. Detta samtidigt som produktionen av textilfibrer i världen bara ökar. Om vi fortsätter att köpa kläder i samma takt kommer världen att förbruka dubbelt så mycket råvara 2030 som i dag.

– Det håller inte, säger Adrian Zethraeus som leder Re:Textile.

Han talar om hur vi bättre ska kunna återanvända kläder. Re:textile samarbetar just nu med klädkedjan Lindex där osålda kläder från tidigare kollektioner görs om och säljs som nya plagg.

En annan idé är att förlänga livslängden på de kläder vi köpt – genom att erbjuda en tjänst. Till exempel att uppdatera en tröja med att sy om den eller förse den med ett designat tryck.

– Hur man vill ha uppdateringen skulle man kunna rådgöra med designern om via en app i mobilen. Den som vill ska kunna få plagget hämtat i hemmet.

Allt det här kommer att ge jobb, tror Adrian Zethraeus. Utvecklingen har bara börjat. Han nämner ett företag som använt sig av programvaran i tv-spel för att designa, producera och distribuera kläder. Den som går in på deras sajt kan se kläderna tredimensionellt och den som beställer plagget innan det börjat säljas erbjuds kraftigt rabatterade priser. På så sätt kan den första produktionen finansieras.

Men finns kompetensen? Finns sömmerskorna? Anna-Karin Reis, projektledare för Konfektionsfabrik 4.0, kartlägger kompetensen bland nyanlända.

– Vi tappade ju mycket av kunnandet när textiljobben flyttade från Sverige. Nu när många har flytt hit är det viktigt att undersöka hur vi kan ta till vara det som vi själva har brist på.

De första stegen har redan tagits. I samarbete med Arbetsförmedlingen deltog 15 nyanlända i ett försöksprojekt. Av dessa är 13 i dag i någon form av sysselsättning.

– Nu vill vi genomföra liknande projekt i större skala och i takt med att branschen söker mer personal.

75 mil norr om Borås ligger Östersund. Här finns fabriken som nyanställer sömmerskor. Behovet är så stort att företaget startat en egen sömnadsutbildning.

Woolpower i Östersund tog över det som en gång var resterna av KF:s strumpbyxfabrik. Många av Woolpowers sömmerskor har varit med sedan tidigt sjuttiotal. Som tonåringar fick de lära sig den gamla tidens monotona textilarbete, den typ av arbetsuppgifter som skickades iväg till länder med billigare arbetskraft. Marta Persson och Annelie Wikström minns hur det var. Sy igen tårna, sy igen grenen, tårna, grenen, tårna  … i all oändlighet och med raka ackord.

Marta Persson och Annelie Wikström har varit med hela tiden sedan dess. De kom till fabriken på strumpbyxans tid, de var med när försvaret blev storkund och ville ha ullfrotté och de var med under hela den utförslöpa då både KF och försvaret förvandlades till något de inte hade varit. Marta Persson och Annelie Wikström såg fabriken krympa från de femhundra sömmerskor de var på sjuttiotalet till nästan ingenting för halvtannat decennium sedan.

”Tänk att få vara med om att vi blir fler, det är ju helt fantastiskt.”

Sedan kom nya ägare och nya idéer. För tio år sedan var de 35 anställda – i dag 120.

– Tänk att få vara med om att vi blir fler, det är ju helt fantastiskt, säger Annelie Wikström.
– Jobben har inte bara blivit fler. De har dessutom blivit bättre. I dag får vi ju sy hela plagg, säger Marta Persson.

I dag hänvisas inte varje sömmerska till en och samma maskin utan man tar sitt plagg genom åtta olika stationer. På en av stationerna fäster de sin personliga namnlapp på plagget.

– Och du vet, folk hör verkligen av sig, säger Marta Persson.

Med mail, vykort, brev och en och annan chokladask. Annelie Wikström:

– De vill väl tacka oss för att vi har gjort ett bra jobb. Det känns naturligtvis jättekul, som ett erkännande.

Företagets vd Linus Flodin förklarar varför en textilfabrik kan gå bra i Sverige i dag:

– Ju färre sömmar ett plagg har, desto färre sömmerskor behövs.

Han visar oss maskinhallen där tygerna stickas i specialbyggda stickmaskiner. Kropp, ärm och hals stickas var för sig i en automatiserad produktion som överses av maskinställare och operatörer. Få delar och få sömmar – därför få sömmerskor.

Att personalstyrkan ändå växer beror på efterfrågan. Woolpowers ullunderställ säljer. En långsiktig satsning har gett resultat. Woolpower vill signalera att de är ”ett varmt företag” som bryr sig. Inte minst om de människor som jobbar där.

– Att få lönsamhet är naturligtvis en tuff utmaning. Det bygger på att alla gör sitt bästa helt enkelt. Då måste de anställda också känna att de har det bra.

Men ändå, varför inte flytta till Bangladesh och kraftigt öka lönsamheten? Linus Flodin tycks ha fått frågan tidigare.

– För varje sömmerska vi sparkar här i Östersund skulle vi kunna anställa 55 sömmerskor i Bangladesh. Men då är det ett helt annat företag vi pratar om. Ägarna vill att företaget ska vara sunt och stå för bra värderingar.

– Naturligtvis vill ägarna att vi går med vinst, inte minst för att vi ska kunna fortsätta att investera. Men vi behöver inte slåss om varje krona.

Vinsten ramlar in, investeringarna fortsätter liksom nyanställningarna. För att locka till sig arbetskraft har Woolpower startat en egen sömnadsskola där nya sömmerskor utbildas. Monika Heldorsson hör till första kullen. Hon kom direkt från en tygaffär och ångrar sig inte.

– Tänk, fyra av oss fem som gått utbildningen är över femtio år. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna få ett nytt jobb i den åldern, säger hon.

Woolpower ägs av ett yngre brödrapar och Ludvig Svenssons i Kinna är ett familjeföretag i fjärde generationen. Där har Anne Ludvigson aldrig sneglat på börsen.

– Varför skulle jag? Vi har ett viktigt mål med verksamheten. Och det är att lämna över ett ännu starkare företag till den femte generationen.

Medan Ludvig Svenssons går för högvarv och funderar på nästa investering föds framtidens innovationer i ett ombyggt viskosväveri i Borås. Alltmedan Marta Persson och Annelie Wikström får allt fler nya arbetskamrater i Östersund. Textilindustrin må vara liten men den anser sig ha framtiden för sig.

Industrialismens första bransch. Finns också framtidens industriarbete där? Marta Persson och Annelie Wikström har aldrig ställt sig den frågan.

– Nja, det vet jag inte riktigt, säger Marta Persson lite dröjande.
– Men … varför inte?

Harald Gatu