”Ju fler barn, desto mer kärlek”

Tiobarnspappa och industri­arbetare på heltid. Hur sjutton fixar han det? Dagens Arbete hängde med Sami Nikula när han skiftade mellan familj och jobb om vartannat.

Hallstahammar, en tidig tisdagsmorgon. Kenzo spanar in genom köksfönstret med sträckt hals och klarvaken blick. Hon brukar göra det, sitta på villans lilla altanbord och noga studera allt stök och larm där inne alltmedan mjölk, flingor, melon och annat ätbart far fram och tillbaka över frukostbordet.

Ja, här blir det aldrig långtråkigt. Gap, rop, gråt, skratt – allt går som på random repeat. Och alltid är det någon som spiller, en annan som inte hittar strumporna, en tredje som slår sig, en fjärde som plötsligt börjar hoppa jämfota utan anledning, en femte …

Ni fattar, Kenzo saknar inte underhållning.

Men Hulken, chihuahuan, han som kutar runt på golvet och gläfser i ett, har hon inte mycket till övers för. Tvärtom, honom lappar hon gärna till om hon får chansen.
Fast nu är det ju inte Kenzo, en äldre utekatt i Bergslagen, som vi har kommit hit för att stifta bekantskap med. Utan Sami Nikula, karln i huset. En industriarbetare med så många som tio barn på sitt ansvar och som nu – genom sin medverkan i tv-programmet Familjen Annorlunda – också har fått smaka på några av kändisskapets för- och nackdelar.

Beundrarpost, visst. Från alla möjliga avsändare.

Men också veritabla ogillanden. ”Ryggradslös plyschtomte”, som till exempel en beskrev honom på en sajt.

Sami, som nästan alltid står upp, även när han äter, måste snabbt ställa ifrån sig kaffekoppen:

– Jag skrattade så tårarna rann när jag läste det!

Tio barn, hur bär han sig åt för att få vardagen att gå ihop? Organisation är A och O, förklarar han. Och humor. Mycket humor. Samt Matilda naturligtvis, hans fru, som trots sina blott 34 år har fött åtta av dem. Utan henne hade det aldrig fungerat och säkert heller inte varit så förvånansvärt välstädat som det är.

Med minstingen Frasse i famnen visar hon oss runt i deras gamla träkåk, pekar på sängar och berättar vem som delar rum med vem.

– Men det är olika, säger hon. Var vi sedan sover kan ju se lite olika ut från natt till natt.

Hur orkar du?

– Tja … Om jag vore en sådan som krävde mycket egentid så hade det aldrig funkat. Men nu råkar jag gilla just det här; många barn och full fart hela tiden!

Hon skrattar och bedyrar att den stora barnaskaran vare sig har med religion, okunskap om preventivmedel eller något liknande att göra.

– Nej, det bara blev så och så ville vi också ha det. Ett, två, tre, fyra, fem, sex – ja, tjoff bara!

Själv har hon bara två syskon, Sami ett.

Matilda är – passande nog – utbildad barnskötare, ett yrke som hon också tänker ägna sig åt i framtiden. Men först vill hon vara hemma med barnen. Ge dem en trygg och bra uppväxt, som hon säger. Och om hon nu lyckas få en lugn stund för sig själv, typ sent på kvällarna, så nöjer hon sig med att lyssna på en ljudbok eller ägna sig åt sin något udda hobby: läsa förundersökningsprotokoll som hon begär ut från någon av landets tingsrätter.

– Det finns alltid något intressant mord att grotta ner sig i!

Tre maskiner är ständigt i arbete hos familjen Nikula: diskmaskinen, dammsugaren och så tvättmaskinen förstås. Fem torkställningar per natt brukar det bli, berättar Matilda.

– Medan Sami sedan gör i ordning frukosten brukar jag vika tvätten. Så gör vi alla morgnar och …

Hon blir avbruten, det blir hon ofta, hela tiden. Sami likaså.

– Mamma, mamma! Jag hittar inte …
– Pappa, får jag …

Klockan närmar sig åtta och efter påklädning, tandborstning och några ytterligare små bestyr lyckas Sami till slut spänna fast barnen i minibussen. De som ska skjutsas till sina respektive skolor, vill säga. De tre som går i förskolan får vänta, de tar han i nästa vända.

– Mycket kaos, mycket kärlek, summerar han tillvaron medan han backar ut från gårdsplanen.

– Och ju fler barn desto mer kaos och kärlek blir det.

Han rattar runt i det lilla västmanländska samhället en stund, sedan fortsätter han:

– Lycka för mig är när jag är ledig och får sitta och äta frukost i lugn och ro med hela familjen. Inga måsten. Då mår jag bra. Familjen betyder allt för mig.

Han ser ömsom på vägen ömsom upp i backspegeln. Solen kikar fram mellan molnen.

– Men visst, det finns ju dagar när det blir för mycket, när jag nästan inte står ut längre.

Vad gör du då?

– Tränar. Jag går på gym några gånger i veckan, och där öser jag på med hårdrock och försöker rensa tankarna så mycket jag bara kan. Det brukar hjälpa.

Veckan därpå träffar vi Sami på hans arbetsplats, på tåghjulstillverkaren Lucchini i grannkommunen Surahammar. Här arbetar han som montör i hjulverkstaden, ett jobb han trivs utmärkt med och som han beskriver som både omväxlande och ansvarsfullt.

Den här veckan arbetar han förmiddagspasset, 6–14, vilket innebär att det är han som hämtar hem barnen. Varannan vecka blir det så. Hämta, jobba eller lämna, jobba.

– Många frågar mig hur jag får ihop det med jobb och familj, vad jag har för knep.

Ja, vad har du för knep?

– Vana. Jag är van att ha många bollar i luften och vet vikten av att bli klar med saker i tid. Och ju fler barn desto bättre har jag faktiskt blivit på att organisera och planera, fokusera på det som måste göras.

Samt mindre på det egna navel­skåderiet, eller?

– Exakt, jag prioriterar inte längre mig själv i första hand. I dag … ja, jag vet inte i vilken ordning jag hamnar, men barnen och familjen kommer alltid först. Och det vet, och det accepterar, både mina chefer och mina kollegor.

– Fast jag avundas Matilda faktiskt. Att få vara hemma och ta hand om barnen på heltid. Men det är inte möjligt eftersom hon skulle tjäna så dåligt. Tyvärr, de som jobbar inom omsorgen gör ju det. Det är bedrövligt.

Trygghet betyder mycket för Sami. Trygghet och familj. Det blir jag särskilt varse några timmar senare, när han stämplat ut, hämtat upp barnen från deras skolor och vi står vid diskbänken hemma i hans kök igen.

– Som barn ville jag ha många syskon, men min pappa ville inte det. Över huvud taget hade vi en ganska ansträngd relation, han och jag. Han drack mycket, jobbade mycket, och senare i livet var jag faktiskt nära att bli som han.

– Men det tog tvärstopp när första barnet kom. Och sedan dess försöker jag göra allt för att mina barn ska känna sig trygga, få allt det där jag inte fick.

”Lycka för mig är när jag är ledig och får sitta och äta frukost i lugn och ro med hela familjen.”

Han tittar ut genom fönstret, på några av barnen som leker och härjar runt i trädgården. Sedan skrattar han till och skakar på huvudet.

– För varje barn vi har fått har vi sagt att vi måste skaffa ett till. Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter.

Blir det ett elfte, då?

– Näe … Haha! Nä, det tror jag inte. Min dröm har redan gått i uppfyllelse. Du vet, jag fyller 45 i år men ibland känner jag mig som 85. Alla dessa nätter med dålig sömn och …

– Pappa, pappa!
– Sch, tyst Pim, nu pratar jag!

Pim vänder och springer ut igen.

– Eh, var var vi? Jo … Nä.
– Eller vi får se!