Räven finns där ute i natten

Krönika Järnmalmens ugn ska brinna dygnet runt och på natten blir tankarna sega. Men vi är inte ensamma om att vara vakna.

Klockan är 00.30. De två mikrovågsugnarna blinkar och surrar när de värmer våra matlådor. Vi har lunchrast på ett nattskift i en fikakur i den svenska gruvindustrin.

Vi pratar om räven som stryker runt här ute bland snödrivorna. Jag går ut med en köttbulle i handen men möts bara av en nordlig vind och en stjärnklar natthimmel på parkeringsplatsen där jag står. Jag går några sökande steg med köttbullen i handen. Jag ropar: ”Räven hallå … Mat!”

Men ingen räv i sikte.

Jag vilar min blick på verkstadsbyggnaden framför mig. En koloss, tio våningar hög och minst lika djup klädd i bockad plåt och där inne en gigantisk ugn som brinner dag som natt för att koka järnmalmspellets. Generationer av människor i det här samhället har sett till att hålla den där ugnen brinnande. Där fäder har gått i pension har söner och döttrar tagit vid.

Jag kan förstå konceptet att hålla en gryta curry kokande eller en järnmalmsugn brinnande över en lång tid.

Jag tänker på en berättelse jag hörde från Indien. Det ska finnas en stor gryta med curry som har kokats i flera hundra år. Människor har avlöst varandra och fortsatt att fylla på med brasved och ingredienser för att hålla curryn kokande. Motivet sägs vara religiöst.

Det är på något vis heligt att hålla den här curryn kokande. För mig är det svårt att förstå då jag inte är religiös. Men jag kan förstå konceptet att hålla en gryta curry kokande eller en järnmalmsugn brinnande över en lång tid. Vi har alla våra berättelser och motiv till varför vi ska utföra vårt arbete.

Jag är här för att tjäna ihop extra pengar medan jag satsar på min rockkarriär. Någon är här för att kunna köpa nya vinterdäck, en tredje har en skuld att betala och två barn hemma.

Jag känner mig inte riktigt nykter. Tankarna blir sega och långdragna av att vara vaken på nätterna. Någon ropar mitt namn och jag rycks ur mitt grubblande.

”Airijoki kolla!”

Där står räven. Ögonen glittrar på det skygga djuret när kollegan tänder sin pannlampa.

Jag rör mig mjukt och försiktigt för att inte skrämmas. Jag tar sats med en bowlingswing och kastar köttbullen framför mig. Den rullar och studsar fram över parkeringen och stannar till slut några decimeter framför räven.

Djuret smyger fram och äter. Den har lärt sig att där det finns människor finns det mat.