Färre dör men många skadas
Antalet dödsolyckor i jobbet har minskat kraftigt, men skador och sjukdomar är vanliga. Gamla problem kommer tillbaka och nya risker uppstår. Här är några av dem som vi har skrivit om.
Vad hände sen?Olyckan var inte Tore Hägboms fel, men skammen gjorde honom så sjuk att han inte klarade att jobba.
Läs reportaget om Tore Hägbom från 2012
Det har gått fem år sedan Tore Hägbom tog emot mig i sitt hem på Norra Gotland.
”Jag har inte velat leva i den här världen sedan den 12 maj 1982. Snickarboden blev min räddning”, sa han då.
Han visade mig in i boden, fylld med mobiler hängandes från taket. Överallt på hyllorna stod leksaker i trä, målade i ljusa pastellfärger.
Sedan berättade han för mig om Volvo Amazonen, den röd-vita bilen som jagar honom i hans drömmar. Tore jobbade sista skiftet på Nordkalk, körde en stor truck, fullastad med sten. Vid en korsning körde han på bilen med tre ungdomar som olovligen tagit sig in på området. Tore minns att han stod på bromsen, sedan kändes det som om trucken hoppade till.
Olyckan har plågat Tore sedan den dagen den hände. ”Du måste upp i trucken igen, för att komma vidare”, sa personalchefen redan en kort tid efter olyckan. Det gick inte. Det blev olika psykmediciner, sömnstörningar och sjukskrivningar för att dämpa ångesten. Att man kan må så dåligt efter en traumatisk händelse var varken särskilt känt eller accepterat på den tiden.
Hjälpen kom många år senare från Göran Olsson, facklig företrädare på Gotland. Han visste vad posttraumatisk stress var och förstod vad Tore plågades av. Efter en lång kamp med stöd från Göran och en envis facklig jurist fick Tore till slut sin ångest klassad som en arbetsskada och rätt till ersättning.
När jag nu återigen talar med Tore i telefon känner jag igen rösten. Men den låter lugnare, varmare. Tore har bestämt sig, säger han. Han kommer alltid att känna skam och skuld för det som hände. Men han vill stötta andra som råkat ut för något liknande. Och han vill ge tillbaka, framför allt till barn.
Sedan många år håller han kurser i snickeri för fiskeklubbens barn. De kommer varje tisdag efter skolan för att lära sig att snickra och slöjda. Han berättar också om en kvinna han mötte i affären efter att reportaget publicerats i Dagens Arbete. Hon ropade på honom och frågade om det var han som var Tore i reportaget. Hon var syster till en av de tre som dog i olyckan. Genom att läsa reportaget var det mycket som hon äntligen förstod. Olyckan var inte Tores fel, det var hon säker på.
En annan gång ringde en kvinna hem till Tore. Hon hade läst om honom och ville ha tips. Hon hade också drabbats av posttraumatisk stress.
Jag tänker på orden Tore sa till mig när jag var på Gotland: ”Jag hoppas åtminstone på ett sannare liv.” Ungefär så är det nu.
