Vart ska vi rikta vreden?

KrönikaVår tids arbetare lever i glesbygden och förorten.

Den svenska arbetaren finns inte längre. Arbetaryrkena har flyttat utomlands och Sverige består av en stor medelklass. De industriarbetare som finns kvar kör dyra bilar och semestrar i Thailand.

Så lät det i offentligheten på 90-talet. Ett tag blev jag så nervös av tvärsäkerheten att jag ringde hem till mamma (hemtjänstare) och pappa (elinstallatör) i Oxelösund. De svarade! Jag blev lika lättad varje gång. En lögn, alltså. Påståendet att den svenska arbetarklassens var död.

När min bok Klass Är du fin nog gavs ut 2003 ansågs inte klassperpektivet vara relevant längre. Ständigt hörde jag reportrar dra ett ansträngt andetag och säga ickeakademikerfamiljer och invandrare i stället för arbetarklass. Den enda som pratade självklart om arbetarklassen och påtalade att den fortfarande utgjorde drygt hälften av befolkningen var Göran Greider. Han såg trött ut. Han var den ende. Ungefär som att Leif G W Persson anses vara landets ende kriminolog.

Min klassbok blev en oväntad skräll, ämnet var hett. Fortfarande får jag ryggdunkartack när jag reser runt och framträder. Senast i vackra Åmål.

Så gick åren. Det som kokat i det tysta exploderade. I dag överöses vi av berättelser om klassunderlägen, i reportage, skönlitteratur och forskning. Nu handlar det om pengar, om nyfattigdomen i Sverige.

Vår tids arbetare – ofta utlandsfödda ensamstående mödrar – lämnar hemmet före barnen och kommer hem när barnen lagt sig. Numera behövs två/tre jobb för att klara sig. Ändå lever de på existensminimum.

I glesbygdkommuner förväntas invånarna betala skatt trots att affären, skolan, biblioteket och macken stängt. Och städernas ytterområden berövas på bankomat, vårdcentral, polis och underhåll av bostäder. Samtidigt placerar miljardärer dina och mina pengar i skatteparadis.

Inga lagar tycks omfatta dessa grova skattebrott, alltmedan småföretagare och arbetare får betalningsanmärkningar. I dag är det ett mycket kort tidsspann mellan betalningspåminnelse och inkasso.

Vreden mina vänner. Vart ska den riktas?

Nu talar alla om klassilskan och landsbygdens ödeläggelse. Det amerikanska presidentvalet tvingade fram det. Det är bra. Men fortfarande är arbetarklassen splittrad, den röda fanan samlar inte längre. Många stödjer partier vars politik slår undan benen på just arbetarklassen.

Jag önskar att det kunde bli lika hippt att heja på arbetarklassen som det är att knyta näven för antirasismen, feminismen och hbtq–rörelsen.

De som kläcker den enande politiken och formulerar den i ord och bild vinner nästa val.