Välkommen till spelbunkern

Gemenskap I ett överblivet skyddsrum i Södertälje värnar en tv-spelsförening om en försvinnande gemenskap: att krypa ihop i nedsuttna soffor och saccosäckar och spela tillsammans.

På hörnet av ett gulbrunt lägenhetshus i Södertälje leder tjugo betongsteg ner till ett skyddsrum. En skylt, inte olik de invid vägkrogar i sorglös femtiotalsstil, pekar mot dörren.

Vault 10 står det, en blinkning till dataspelsserien Fallout som handlar om vad som skulle ha hänt ifall kärnvapenkrig brutit ut på 50-talet. Därför den föråldrade stilen: mänskligheten hann aldrig längre, utan tvingades fly under jord i hopp om att trots allt överleva kriget.

Skyddsrummet på Frejagatan har inte använts på länge, i alla fall inte till vad det ursprungligen var tänkt. Sedan 2013 är det i stället en ideell tv-spelsförening, Karategamers. En svagt belyst plats med femton tv-apparater, över hundra unika konsoler och omkring 2 500 spel. Det blinkar och tjuter inne i de två små rummen. Från en högtalare hörs tv-spelsmusik, från tidig 8-bitarsmusik till nyare techno. En tjock-tv flimrar nostalgiskt. Tre män i trettioårsåldern surrar:

– Jakten är ganska rolig faktisk, säger Erik Stromberg, betongarbetare och amatörtv-spelshistoriker.

– Och när man får hem spelet! avbryter Jimmy Nylén, före detta montör på Scania i Södertälje och enligt egen utsago ägare av runt 40 procent av alla tv-spel som släpptes till konsolen Sega Mega Drive i Europa. Han fortsätter:

– När jag började samla provspelade jag allt jag köpte. Men sen blev det så många spel att jag inte hann prova dem. Numera, när det kommer hem tjugo spel, slänger jag bara in dem i hyllan. Hälften av mina spel vet jag inte ens om de funkar.

I hörnet står Tommy Åström med en lila filttoffla på ena foten och en orange på den andra. Han är säljare på Bauhaus och känd för att på fyra och en halv minut spelat igenom Zelda: A Link to the Past med bara fötterna. Han tittar på en hylla fylld med tv-spel och säger:

– Erik, hur många procent av de här har du spelat?
– Jag vet inte. Man har ju spelat ganska mycket genom åren.

De är alltså här för att spela och prata om tv-spel, ett livslångt intresse som för några av dem har kostat tiotusentals kronor och lika många timmar. Det visar sig i en nästan encyklopedisk kunskap: ett ständigt rabblande av årtal, utvecklare, svenska importörer, hur man skiljer en piratkopia från ett original och vilka märkningar äldre kassetter bör ha.

– Jag måste ha fler Segaspel än du, säger Jimmy.
– Ja, det tror jag att du har, svarar Erik.
– I och med att jag bara samlar på Segaspel.

Erik Stromberg är ordförande i föreningen. Det är hans samling av konsoler och tv-spel som fyller klubblokalen. Hans intresse är uppenbart: kepsen pryds av Super Mario och om han kavlar upp jeansen syns en tatuering föreställande Segafiguren Sonic the Hedgehog på ena vaden.

Som barn brukade han springa över gatan från skolan i Kopparberg till elektronikbutiken Sven Larsson. Om han var snabb hann han spela en stund på butikens tv-spel och ändå vara hemma i tid. Och när läraren frågade om han hade gjort sina läxor, svarade han nej. Han hade spelat tv-spel i stället.

Nu har han hunnit bli vuxen. För ett par år sedan var han med och startade Karategamers. En tv-spelsförening för dem som vill spela tillsammans. Gemenskapen är viktig: vad de sysslar med här är väldigt olikt den spelkultur som vuxit fram sedan 90-talet med spel som Quake, Counter-Strike och World of Warcraft – pc-spel som spelas över internet. Det går inte att jämföra, säger Erik. Något har gått förlorat, en särskild charm – eller är han bara nostalgisk?

Själva spelandet är bara en del, det handlar också om historia. Att retrokonsoler ska kunna leva vidare. Vetande som att Nintendos tidiga konsol Game & Watch bygger på samma teknik som en miniräknare eller att Nintendo 8-bit hette Famicom i Japan. Klubben blir därmed ett slags museum. Här finns ett exemplar av i princip varje konsol från 70-talet fram till i dag. Erik Stromberg tar fram en av dem. En lång rad av konsoler står uppställda bakom en glasdisplay.

Han har aldrig slängt eller sålt något.

Det är en Magnavox Odyssey, den första kommersiella tv-spelskonsolen för hemmet. Med den inleddes den moderna tv-spels­eran 1972. Förvisso hade primitiva dataspel utvecklats redan två decennier tidigare, men det var när konsoler för hemmabruk introducerades i USA som tv-spelen fick den form som präglar dem än i dag.

– Folk som kommer hit är mest sugna på 8-bitars och Super Nintendo. Man får nästan tvinga dem att prova något nytt. De vill spela det som är nostalgi för dem, och det är sällan Odyssey är det, säger Erik sittande på golvet framför konsolen.

– Den är ju inte snygg, säger Tommy.
– Men den är cool. Den är väldigt futuristisk, invänder Erik.

Folk som kommer hit är mest sugna på 8-bitars och Super Nintendo. Man får nästan tvinga dem att prova något nytt.”

Vem som helst får komma hit och de som besöker föreningen får själva välja vad de vill spela. En del konsoler är redan inkopplade, medan andra ligger nerpackade i lådor. Just i dag är det få besökare, men Fredrik Lundqvist, fritidspedagog och medlem i föreningens styrelse, har smugit in och lagt sig i en saccosäck. Han spelar Yoshi’s Island från 1995 på den flimrande tjock-tv:n. Tommy Åström kryper upp i en fåtölj bredvid honom och säger:

– Min lillebrorsa är pc-spelare. Och när han kom upp i tonåren skulle han så klart iväg med grabbarna och spela Quake. De hade LAN, som det heter, men det tycker jag bara verkar grisigt. Som Woodstockfestivalen, fast för nördar. Lokalen luktar svett, det ligger joltcola och snus överallt, och någon säger: ”Vad fan är det som stinker?” En annan svarar: ”Det är Roger, han har inte duschat på sex veckor”. ”Är du dum eller? Det är bara fem!”

– Fredrik känner igen sig! säger han till sist och tittar på Fredrik som är tio år yngre.
Han flinar i sin saccosäck. Visst, Tommy överdriver, men Fredrik förstår vad han menar:
– Det är pc-spelandet som har förstört det fina med tv-spelskulturen. Soffhänget och att lira med varandra finns inte kvar längre. Det blir att man spelar över internet i stället – så osocialt.

Erik Stromberg väljer fyra milstolpar

Det första kommersiellt framgångsrika arkadspelet. Med Pong etablerades spel­industrin som en lukrativ bransch. Ataris primitiva pingisspel lanserade tv-spel som underhållningsform.

Nintendos främsta speldesigner Shigeru Miyamoto har sagt att han inte var intresserad av tv-spel innan han provade Space Invaders. Spelet revolutionerade branschen när den gick på tomgång.

Unisont hyllat som ett av de bästa spelen för Nintendo 8-bit och som ett av de bästa någonsin. När det släpptes i slutet av 80-talet kallade en uppeldad kritiker det för ”tv-spelens Mona Lisa”.

Släpptes när konsolkriget mellan Nintendo och Sega fortfarande pågick. Färgglatt, utmanande och snabbt – helt enkelt spelet som Sega behövde för att kunna konkurrera med Nintendo.

 Tre tv-spelsnördar berättar 

”Jag har en dotter på fyra månader. Hennes förstanamn kom vi överens om – det blev Li. Vi valde sen varsitt andranamn. Jag valde Zelda. Li tycker jag också var lyckat, eftersom det finns en karaktär i spelet Street Fighter som heter Chun-Li. Redan nu gillar hon att titta på när jag spelar – eller så dras hon bara till ljusflimret från tv:n – men jag tror att det kommer dröja minst fem år innan hon börjar spela själv.”

”Först ville jag göra den snabbaste genomspelningen av Castlevania. Men snart hittade jag ett spel som jag kunde klara betydligt fortare: Zelda: A Link to the Past. Tre minuter och tolv sekunder tog det mig – och i tre dagar trodde jag att jag hade slagit världsrekordet. Sen upptäckte jag att någon hade gjort det ännu snabbare. Jag blev besviken. Då bestämde jag mig för att klara det med fötterna i stället.”

”Jag har fastnat för Sega Mega Drive, den första konsolen jag köpte som åttaåring. När jag började samla som vuxen köpte jag först alla spel som jag tidigare ägt och sen alla som jag någonsin spelat – numera köper jag allt som jag kommer över. Jag har en egen hemsida där jag skriver om spelen. Tidigare hade jag dessutom ett rum för dem, men när jag fick barn behövde ungen det. Så allt ligger i flyttkartonger nu.”

Rasmus Lygner