Alla slåss om skogen

Vägval.Skogen ska fixa allt: klimatet, ekonomin, frilufts­livet, ekologin. Men när alla vill lägga ­beslag på den blir ingen nöjd. I en granskog ­utanför Bräcke blir konflikterna tydliga.

I en gransumpskog på 62:a breddgraden, nästan på gränsen mellan Jämtland och Västernorrlands län, står en grupp människor och viftar mygg ur ansiktet. Ola Kårén, skogsvårdschef på SCA, håller upp en karta. En rosa markering visar att de just nu befinner sig i en så kallad nyckelbiotop på 6,7 hektar som SCA har beslutat att inte avverka. En bit bort finns ännu ett skyddsvärt område som kommer att sparas.

Lina Burnelius, skogsansvarig på Greenpeace, är inte nöjd. Hon förstår inte hur SCA resonerar när de planerar att hugga ner skogen som växer mellan och runt omkring de båda skyddade områdena.

– Hur kan ni komma fram till att detta är skyddsvärt, men inte det där? Det är ju samma skog, säger hon och pekar mot träden och mossorna som klättrar upp längs branten.

Visst är det samma skog, men SCA:s inventering visade att det finns skillnader.

– De högsta värdena i gamla skogar skyddar vi. Det har vi gjort här, men utanför de områdena har vi inte hittat så höga värden. Och då är det den skogen vi har kvar att avverka, svarar Ola Kårén.

I vintras skulle avverkningen sätta i gång, men en aktion från Greenpeace stoppade arbetet. Skogsbolaget beslutade att pausa avverkningen så att de gemensamt med Greenpeace kunde göra en ny bedömning. Det är därför de ses här igen, tillsammans med representanter från Skogsstyrelsen och länsstyrelsen.

Greenpeace kräver att SCA låter hela skogen stå kvar, så att ett större sammanhängande område av gammal skog kan bevaras. Annars lämnas de rosa områdena på kartan som två isolerade öar i ett annars ganska hårt brukat skogslandskap.

– Vi kommer att behöva använda mer skogsråvara i morgon än vad vi använder i dag.

Magnus Berg, Skogsindustriernas näringspolitiska chef

 

Nästan 70 procent av vår landyta täcks av skogsmark. Det är mest i Europa, och vi har förvaltat den väl. I dag finns dubbelt så mycket virke i våra skogar som för hundra år sedan.

Skogen bidrar till 10 procent av våra exportintäkter. Lika mycket som stål- och gruvindustrin tillsammans. För malmens skull flyttar vi hela städer och gräver permanenta sår i marken. Skogsindustrin däremot pågår mest i det tysta. Vi kan stå mitt i den utan att märka den, tycka att det är vackert, plocka bär och andas frisk luft. I hundra år står den bara där. Avverkning och förädling är knappt en parentes i tid räknat. Men nog märks de.

Kalhygget. Kanske är det skogsindustrins motsvarighet till gruvhålen. När skogen som vi gått vilse i, vuxit upp vid, lekt och vandrat i plötsligt en dag är borta väcks starka känslor. Framför oss ligger ett fält med stubbar, ris, enstaka frötallar och kvarlämnad ved som ska ge hem åt insekter för att hålla fågellivet i gång.

Och inte ens då kanske vi inser att det som vi trodde var en skog, hela tiden var en odling av träd. De flesta skogar i Sverige är till för att skördas och kommer med stor sannolikhet att kalhuggas. Det är så skogsbruket ser ut i Sverige.

Vad blir det av skogen?

 

Det gröna guldet. Så kallas skogen i Sveriges första nationella skogsprogram, som landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) presenterade i maj i år. Det där guldet ska ge oss jobb och hållbar tillväxt i hela landet. Det har skogen gjort länge, men nu finns en ny vision inom räckhåll. Skogen är den resurs som kan befria oss från oljan, rädda oss från klimatkatastrof och öka våra exportintäkter.

Inom bara några år skulle hela inrikesflyget kunna drivas med biobränsle tillverkat av restprodukter från skogsbruket. Det hävdar forskare vid Luleå tekniska universitet. Flygbranschens mål sträcker sig längre än så. 2045 ska även alla utrikesflygningar från Sverige vara fossilfria.

Totalt har nio branscher tagit fram var sin färdplan för hur de ska bli fossilfria till 2045. Effektivisering, optimering och mer grön el är gemensamt för alla planer. Dessutom behövs mycket mer biobränsle.

Det är alltså inte konstigt att Skogsindustriernas näringspolitiska chef Magnus Berg fick bära rollen som frälsare när han presenterade deras färdplan. Det är skogsindustrin som har råvaran som kan omvandlas till grön energi, textil, plast, kemikalier och till i stort sett allt som olja hittills har använts till. Ur den kan det biobränsle som alla vill åt utvinnas. Dessutom slukar den svenska skogen 50 miljoner ton koldioxid varje år – nästan lika mycket som vi släpper ut inom landets gränser.

Kort sagt, skogen är vår perfekta räddning. Det finns en liten hake bara, som Magnus Berg nämnde under sin presentation.

– Vi kommer att behöva använda mer skogsråvara i morgon än vad vi använder i dag.

– Vi lider brist på gammelskog. Vi har inte råd att förlora en enda till av sån här gammal skog.

Helena Björnström, svampkonsulent

I Harrsjöskogen på gränsen mellan Jämtland och Västernorrland har gruppen stretat upp för en brant och över en bäck. Ett plastband markerar att de är framme vid nästa skyddade område och de pratar om vilken miljöhänsyn SCA planerar för den skog som de, än så länge, vill avverka.

De befinner sig i en så kallad skoglig värdetrakt. Ett område som innehåller flera mindre kärnor av nyckelbiotoper och hotade arter av växter och djur. Den här skogen har aldrig varit kalavverkad, även om enstaka stubbar vittnar om att skogen inte är orörd av människan.

En representant från Skogsstyrelsen betonar att bara för att det är en värdetrakt så innebär det inte att skogen automatiskt ska skyddas. Lina Burnelius från Greenpeace har tillsammans med Elin Götmark från organisationen Skydda Skogen och svampkonsulenten Helena Björnström redan tillbringat en dag i skogen och hittat flera rödlistade arter bland träden som är tänkta att avverkas.

– Vi lider brist på gammelskog. Vi har inte råd att förlora en enda till av sån här gammal skog, säger Helena Björnström.

Samtalet i skogen bör flätas samman med visionerna om fossilfrihet. För samtidigt som skogsindustrin säger att vi behöver avverka mer skog för att rädda klimatet, så säger miljörörelsen att mer skog måste skyddas för att rädda hotade arter och utdöende ekosystem.

Naturvårdsverkets senaste uppföljning av Sveriges nationella miljömål visar att det inte går så bra. Förlusten av biologisk mångfald har inte bromsats. Många arter och naturtyper riskerar att försvinna och ekosystem att utarmas. Den biologiska mångfalden kan inte ta mer stryk, och det är ett problem att skogar med höga naturvärden avverkas, skriver myndigheten.

Särskilt värdefull är sådan skog som finns vid Harrsjön, som aldrig har varit ett kalhygge. En majoritet av den skogen är inte skyddad, och med dagens avverkningstakt kommer den att vara borta inom 20 år.

Man kan inte räkna enstaka sparade träd och små dungar och kalla det för att man har sparat skog. Den sortens miljöhänsyn är som att sätta plåster på en skottskada.

Lina Burnelius, Greenpeace.

Den som undrar hur mycket skog som är skyddad i Sverige kan välja en siffra mellan 4 och 25 procent. Så mycket varierar svaren, beroende på vem du frågar.

Runt 5 procent anser Greenpeace, medan skogsindustrin räknar ihop 25 procent. Enligt SCB är 8 procent av den totala skogsmarken formellt skyddad, men bara 4 procent av den produktiva skogen. Även Naturvårdsverket säger 8 procent, varav det allra mesta finns i den fjällnära skogen. I resten av landet har 3 procent av skogsmarken skyddats.

Det är okej om du redan har tappat tråden. Produktiv skogsmark, fjällnära skog, formellt skydd – vad är allt det här?

Jo, vi har runt 28 miljoner hektar skogsmark i Sverige, men bara 23 miljoner räknas som produktiv skog. Det betyder att den växer tillräckligt snabbt och tätt för att vara lämplig för skogsbruket. När skogsindustrin kommer fram till att 25 procent av skogen är undantagen från skogsbruk räknar de även med den där skogsmarken som ändå inte kan avverkas. Det är inget som säger att de högsta naturvärdena finns just där.

När myndigheterna pratar om formellt skydd menar de skog som skyddas permanent genom bland annat nationalparker och naturreservat. Utöver det har markägare och skogsbolag frivilligt undantagit skog från skogsbruk.

Räknar man ihop formellt och frivilligt skydd är ungefär 11 procent av den produktiva skogen skyddad. Men de frivilligt skyddade skogarna kan ändå huggas, om markägaren ändrar sig. Det saknas också en förteckning över var alla frivilligt skyddade skogar finns.

Det finns ingen ”rätt” siffra, vilket gör det svårt att vara överens om hur mycket mer skog som ska skyddas. Skogsindustrin tycker att det räcker som det är, men den officiella planen är att mer ska skyddas. Forskare och myndigheter riktar in sig på de så kallade värdetrakterna – sådana områden som skogen vid Harrsjön ligger i. Det är i dessa skogar som ett skydd ger störst effekt, eftersom de innehåller fler hotade arter och nyckelbiotoper än skogar som en gång har kalhuggits. Förra året skyddades 27 000 hektar produktiv skogsmark av Naturvårdsverket, alltså lite drygt 0,1 procent.

När Sverige fick sin första skogsvårdslag 1903 var det en reaktion på den hårda exploateringen av skogen som matat en blomstrande sågverksindustri. Mark­ägarna blev nu skyldiga att plantera nya träd när skog avverkats. Med nästa skogsvårdslag 1948 ville man styra mot en hög och jämn virkesproduktion. Den tekniska utvecklingen tog fart. Sedan 1950-talet har 60 procent av Sveriges produktionsskogar kalhuggits.

– Vi gjorde några rejäla kalhyggen. Jag minns att vi gjorde ett på 300 hektar, men det är ju en avart. Någonstans där har du den stora protesten mot kalhyggen också. När de blev så förbannat stora.

Alf Hallén kör på en grusväg några mil inåt landet från Sundsvall. Han började som skogsarbetare på SCA 1971. Nu är han på väg mot ett område som avverkades och återplanterades i mitten av 70-talet, för att planera gallringen av skogen.

Han pekar mot en grupp lövträd i barrskogen som susar förbi utanför bilen.

– Den där gruppen med aspar är sparade för att de ska växa in i det nya beståndet. Och de där tallarna där, de är medvetet sparade.

Skogsbilvägen smalnar så småningom av och slutar i en vändplan. Alf drar på sig en jacka, häver sig in genom en tjock mur av unga granar och går vidare in i skogen.

– Här är en gles yta där det inte växer så mycket så här kommer vi inte att ta bort några träd.

Lite längre fram står ett tätt bestånd av raka, grå tallstammar. Den kanadensiska contortatallen planterades för att den växer snabbt, men det mesta kommer att gallras bort för att gynna gran, inhemsk tall och lövträd, berättar Alf. Snart passerar vi genom ett lövträdsstråk som ska lämnas orört.

– Det blir nog jättefint, tror jag. När jag planerar för gallringen ger jag framtiden möjlighet att göra naturvård.

Han menar att han lägger grunden för den hänsyn som ska tas om ytterligare 60 år när den här skogen ska slutavverkas. Enligt planen ska den kalhuggas. Om skogen sköts på samma sätt då som i dag, kommer betydligt fler träd att lämnas än vad Alf själv sparade på 70-talet.

– I dag ser ett hygge helt annorlunda ut. Man tar naturhänsyn på ett helt annat sätt.

Reaktionerna på 60- och 70-talets hänsynslösa brukande av skogen slog tillbaka. I skogsvårdslagen från 1993 är miljö och produktion två jämställda mål. För skogsbolag som vill sälja något virke gäller det dessutom att leva upp till branschens eget certifieringskrav på att skydda minst fem procent av sin skog.

Frihet under ansvar. Så ser den svenska modellen för skogsbruket ut. I andra länder kan det finnas betydligt större nationalparker och mer skyddad skog. Å andra sidan får skogsbruket då ofta bedrivas väldigt hårt i de oskyddade skogarna.

I Sverige ska hänsyn till hotade arter och skyddsvärda miljöer tas överallt, även i skogar som avverkas. Lagstiftare och myndigheter förväntar sig att skogsägarna exempelvis sparar stråk intill vattendrag, undviker körskador i marken och lämnar död ved i skogen. Och precis som SCA planerar att göra runt Harrsjön, så lämnar alla skogsbolag särskilt värdefulla områden orörda. Därför anser skogsnäringen att skyddet är tillräckligt.

Men naturvården ser problem. De bevarade skogsbestånden är så utspridda och omringade av kalhyggen och planterad skog att hotade arter ändå får svårt att överleva eller sprida sig.

– Man kan inte räkna enstaka sparade träd och små dungar och kalla det för att man har sparat skog. Den sortens miljöhänsyn är som att sätta plåster på en skottskada, säger Lina Burnelius på Greenpeace.

Därför menar hon att avverkningarna av de sista skogarna som aldrig har kalhuggits måste stoppas. Och först när det är klart hur mycket av den skogen som ska skyddas – helst i stora sammanhängande områden – kan resten släppas till skogsbruket igen.

– Ingen här är emot skogsbruk. Men skogsbolagen måste sluta expandera in i de sista orörda områdena, säger hon.

Men ett sådant avverkningsstopp skulle få konsekvenser.

– Det skulle innebära att vi får stänga industrier i stor skala, säger Ola Kåren, skogsvårdschef på SCA.

Orsaken är att det måste gå mellan 70 och 100 år innan en kalhuggen skog kan avverkas igen. Det dröjer flera decennier till innan skogsbolagen kan ta ut virke ur de skogarna

I dag avverkas drygt 90 miljoner skogskubikmeter varje år. Skogsstyrelsen bedömer att vi kan avverka mellan 95 och 100 miljoner om året. Tar vi ut mer bygger vi inte längre upp vårt virkesförråd, utan börjar tvärtom nagga det i kanten. Ska vi dessutom skydda mer av vår skog krymper utrymmet ytterligare.

Jag frågar Lina Burnelius på Greenpeace om vi inte måste bruka mer skog för att ha en chans att bromsa klimatutvecklingen. Men att göra biobränsle av skogen är det allra sämsta sättet att använda den, svarar hon.

– Visst är det fossilfritt, men det är inte koldioxidfritt. Bränner du upp träd släpper du också ut koldioxid.

Om vi inte ska tillverka biobränsle av skogen, hur ska vi då sluta använda olja?
– Använd sol, vind och vatten i stället. Elektrifiera bilnätet. Res mindre och annorlunda. Energieffektivisera.

Det bästa sättet att använda skogen är att bygga hus och andra långlivade produkter, anser hon. Då binds kolet i träet länge.

Fast riktigt så svartvitt är det inte, invänder Gustaf Egnell, forskare vid SLU i Umeå.

– När vi avverkar skog blir det en hel del restprodukter kvar ute i skogen som vi kan ta tillvara. Annars ligger det kvar och förmultnar och då går växthusgaserna ut i atmosfären ändå, utan att vi har tagit tillvara energin.

När stocken väl kommer till sågverket kan inte mer än drygt hälften sågas till virke. Bark, sågspån, flis och andra spillbitar blir till pappersmassa och bioenergi.

Men ska vi dessutom tillverka biobränsle till bilar och flygplan måste betydligt fler träd fällas. Alternativet är att vi slutar tillverka papper och gör biobränsle i stället. Inget av det är bra, tycker Lina Burnelius.

– När vi inte ens har nått våra demokratiskt beslutade miljömål för skogen, så finns inget försvar för att varken fortsätta att expandera in i gammelskog eller kalavverka skog. Inte heller att tillverka pappersmuggar och andra kortlivade produkter. Grenar, toppar och andra restprodukter från avverkningen är viktiga hemvister för hotade arter, och måste lämnas kvar på hyggena.

Men den energi vi kan få från sol, vind och vatten räcker ju inte till?
– Nej. Och det är jätteobekvämt för alla som tror att vi kan använda vår skog i stället för olja och kan fortsätta som vanligt. Men det är fel! Vi är mitt i en klimatkris. Här har politiker och stora bolag ett ansvar.

På grusvägen i Harrsjöskogen tackar deltagarna för en givande dag och betonar hur bra det är att de har kunnat prata med varandra om skogen. Ola Kårén och Lina Burnelius diskuterar hur de ska gå vidare nu. De är trots allt ännu oense om hur stora naturvärden det finns i skogen som SCA vill avverka.
De enas om att träffas i oktober igen. Under tiden står skogen kvar.

Marie Edholm