”Utlys extraval och låt det hållas i samband med EU-valet till våren””I stället för att pröva omöjliga statsministerkandidater borde talmannen låta väljarna ta ansvar”, skriver Helle Klein.

”Är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”Krönika, Daniel Mathisen.

Foto: David Lundmark

”Jag älskar pappersbruk”

Modeikon.Som barn sorterade hon trådrullar i en polsk textilfabrik. I dag klär hon popstjärnor i papper. DA har träffat mode­designern Bea Szenfeld.

Beata ”Bea” Szenfeld

Yrke: Mode­designer. Driver ett aktie­bolag. Ställer delvis ut sina verk, arbetar delvis på uppdrag av olika företag.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Ateljé: Solna.
Ålder: 45 år.
Familj: ”Ja. En liten.”
Även ställt ut på: Liljevalchs konsthall, Dunkers kultur­hus, Dans­museet med mera. Ingå­r i samlingarn­a hos bland annat Nordisk­a museet och Statens konstråd.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Papper, det är Bea Szenfelds specialområde. I det materialet skapar hon sina verk, däribland de fantasirika kreationer som har kunnat beskådas på museer och gallerier lite varstans, och som kändisar som Björk, Lady Gaga, Ola Salo och Alice Bah Kuhnke har setts posera i.

Bakom allt papper, all glamour, alla cat-walks, ligger hårt och tidsödande arbete. Allt är skapat för hand och ett enda plagg kan ta månader att färdigställa och förutom det rent fysiska knoget i ateljén krävs det förstås också en hel del tid för idéer att växa och ta form. År ibland.
Plus research.

Som studiebesök på pappersbruk, till exempel. Hon skiner upp bara hon tänker på det.
– Jamen det är ju så jävla ballt! Vattnet, massan, papperet  … Och hur personalen liksom river av de där stora arken som de sedan hänger i olika UV-ljus  … Alltså, jag älskar det!

– Okej, jag älskar inte lukten av pappersbruk, men jag älskar pappersbruk. Och papper, det är ju ett så otroligt fint material, det reflekterar ljus på ett så vackert sätt.
– Lättillgängligt är det också. Jag kan jobba i stort sett var som helst i världen och veta att det finns papper.

– Dessutom är det väldigt enkelt att arbeta med. Man behöver bara en sax och lite tejp eller lim. Sedan är det bara att köra på.

Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Det är en solig måndag och vi träffas på Östasiatiska i Stockholm, ett museum som egentligen är stängt i dag, men för den som är betrodd och har ärats med en egen separatutställning så står så klart en dörr på glänt.

Men först skiftar vi tid och plats en stund, till sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets Polen. Det var där och då – bakom järnridån, i en gammal lägenhet i staden Kalisz – som Bea Szenfeld till en början växte upp.

Hon minns undantagstillståndet, ransoneringarna, butikshyllorna som gapade tomma. Mat, toapapper – inget kunde man ta för givet. Självhushåll och byteshandel, så såg vardagen ut.

Men framför allt minns hon sin mormor, Barbara. En driftig kvinna med flinka fingrar och blanka naglar som Bea tillbringade mycket tid med. På jobbet inte minst. Ja, mormor arbetade som chefsömmerska på en textilfabrik i staden och inte sällan fick Bea följa med henne dit.

– Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Dessutom bodde de ihop – hon, mormor, halva släkten.
– Man bodde oftast så på den tiden. Tillsammans, i gamla lägenheter som delades av.
– Och alla saker vi hade var mer eller mindre sånt som vi hade ärvt. Vi åt med silverbestick på gammalt porslin. Inte för att det var flott, utan för att det helt enkelt inte fanns något annat.

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Silverbestick, det använder hon än i dag. Äldre saker över huvud taget (”90–99 procent av det jag köper är begagnat”). Detta gör hon av miljömässiga skäl, förklarar hon, men också av estetiska och rent nostalgiska.

Tiden i Polen satte nämligen djupa spår i henne, och med mormors och andras hjälp fick hon tidigt lära sig att laga, fixa, måla och sy sådant hon ville ha och behövde på egen hand.

– Jag har släkt kvar där och jag hälsar på ibland. Men det är ett helt annat land nu, och jag pratar ett språk som är en elvaårings från 80-talets Polen. Med gamla uttryck, från 40-talet, som mormor lärde mig. Folk skrattar åt mig när jag är där: ”Du är som från en gammal film”, säger de.

Vilket ju också blivit något av ditt varumärke. Jag menar – din stil, din frisyr, din fäbless för gamla tider. Bottnar allt det där i någon slags längtan efter trygghet?
– Nu pratar du precis som min terapeut!

Hon skrattar, fortsätter:
– Men ja, så måste det ju vara. En slags trygghet. Jag vet inte varför, men somliga har vissa årtionden som man gillar och  … ja, sån är jag. Jag älskar till exempel svartvita filmer, med blöt asfalt och med män som stryker runt i gränderna och ser svåra ut, därför att jag är uppvuxen med dem.

Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv.”

Hur hon mer är? Lyhörd, glad och öppen, men samtidigt lite hemlighetsfull, det är mitt första intryck. Nyfiken. En sådan som använder händerna när hon pratar. Och lyssnar man på hennes gamla sommarprat i radion så får man vidare veta att hon är vegan och att hon ”konsumerar mycket choklad, hummus och porr”.

Att resa och testa nya maträtter, det gillar hon dock inte. Däremot att promenera och – jobba.
– Jag jobbar även om jag är ledig och går på bio eller glor på en tv-serie. Med ögat. Jag kan inte låta bli att kolla ljussättning och sådant. Min jobbhjärna är ständigt påkopplad.
Hur känns det med all uppmärksamhet som du får när du klär stjärnor som Björk och Lady Gaga?
– Bra, roligt. Men samtidigt lite läskigt, för det är ju ändå ett enormt förtroende som man får.

Provar du plaggen själv?
– Ja, alltid. För att se om det går att röra sig och om man över huvud taget orkar bära plagget.
Hon pekar på en papperspäls lite längre bort.
– Den väger 40 kilo och kräver tre personer för att orka sätta på.

Vilka andra skulle du vilja se i dina kläder?
– Det skulle vara coolt att jobba med Madonna. Och Beyoncé.
Stefan Löfven?
– Det är inget fel på honom, men alla kan helt enkelt inte ha på sig mina plagg. För att bära dem krävs det någon med utstrålning, någon som verkligen känner sin kropp. Annars blir det ju bara teatraliskt och utklätt.

Han skulle nog heller inte känna sig bekväm i dina plagg, eller hur?
– Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv. Nej, det ska vara påklätt, inte utklätt  …
Mobilen ringer. Displayen visar en bild på hennes hund, en engelsk staffordshire terrier som också heter Bea. Hon stänger av.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Bea Szenfeld var elva år när hon flyttade till Sverige och Göteborg. Mamman hade funnit kärleken här, och själv ser hon tillbaka på den där flytten som en ganska ljus tid.
– Men jag fick också en chock, en slags modechock. Hemma i Polen sydde mormor alla mina kläder och där ansågs jag väldigt välklädd. Men så kom jag till Göteborg, där hade alla industritillverkade kläder och där ansågs det fult med hemmasytt och hemmavirkat.

Åren gick, muren föll, 90-talet kom. Bea tog studenten och efter en keramikerutbildning
i Tidaholm blev hon så småningom antagen vid modelinjen på Beckmans designhögskola
i Stockhol­m.
– Men att jag skulle bli konstnär var inget självklart för mig, utan det handlade mer om att jag ville testa mig fram, kolla och se vad jag ville göra.

Valet föll alltså på mode till slut, och efter utbildningen startade hon företag och började sälja kläder under eget namn. Karriären steg därefter som en raket, och Bea Szenfeld var snart en del av det som har beskrivits som det svenska modeundret.
– Mode, det är som en slags uniform man har på sig, förklarar hon medan vi sitter på var sin stol intill hennes utställning i det annars folktomma museet.

– Och genom att läsa av en person på dennes kläder och stil, kan man också få ett någorlunda hum om vem hon eller han är och hur den personen
tänker.
Men skenet kan väl bedra också?
– Exakt, och det är också väldigt intressant. Kan du mode och kan du klädkoder, då kan du lura människor om vem du egentligen är.

Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släppe­r efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.”

Utställningen visar elva av Beas papperskreationer, allt inramat i en ruffig och rå scenografi som för tankarna till en gammal övergiven industrilokal. I utställningen ingår också ett bord. Ett belamrat bord som visar hur det kan se ut ”på golvet”, i ateljén i Solna där Bea och hennes assistenter arbetar. Med papper, saxar, tejp och pennor.

Och det är inte vilka papper, saxar, tejp och pennor som helst. Under åren har hon anammat en rad olika måsten för att kicka i gång sig själv. Saxen måste till exempel vara helt i metall, tejpen matt och själv är hon ”tvungen” att vara helt klädd i svart.
– Ja, jag har mina tics. Men klipper man mycket, som jag gör, då måste man ju också ha en bra sax.

– Och tejpen är också väldigt viktig. Den får inte vara för tjock. Resultatet ska se ut som om det nästan är svetsat. Visst använder vi tjock tejp ibland, men den släpper vid viss luftfuktighet.

Limpistol då?
– Ibland. Men problemet är att den kan lämna trådar efter sig. Nej, tejp är bäst. Det vill säga den tejp som vi testat oss fram till är bäst. Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släpper efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.

– Så jobbet innebär också mycket experimenterande. Hur böjer sig papperet och vilken sorts tejp ska det vara, sånt kan ta lång tid att klura ut.

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Vi går runt bland plaggen, Bea pekar och berättar. Hennes intresse för papper går nästan lika långt tillbaka som intresset för mode.
– På Beckmans testade jag att göra kläder i massa olika material, pasta bland annat. Jag hade en persiennperiod också, men som tack och lov ingen uppmärksammade. Men med papper kände jag snabbt – this is it!

Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger.”

Blir du inte rastlös av att det tar så lång tid?
– Nej, aldrig. Aldrig när jag sitter och klipper. Att klippa ut och sätta ihop trekanter är som terapi för mig.
– Ibland säger folk: ”Men Bea, det där kan man ju göra på en fabrik.” Nej, säger jag. För då faller ju hela idén med företaget – att vi gör allting för hand.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Varför är det så viktigt?
– Faktum är att jag har testat, jag har beställt och låtit skära ut grejer på fabrik. Men nej, det begränsar mig i min kreativitet.
Papper är ömtåligt och vitt papper kräver extra försiktighet, fortsätter hon.
– Det är ju inte så kul att paljettera en apa i två månader och sedan upptäcka att en paljett är fläckig. Därför använder vi till exempel alltid kaffemuggar med lock i ateljén. Dessutom tvättar vi händerna ofta. Ingen nagellack.

Inspekterar du dina assistenter?
– Visst! ”Det var roligare när du inte var i ateljén”, säger de.
Du tar efter mormor där?
– Ja, jag brukar säga åt dem: ”Egna initiativ är alltid början till kaos!”

Hon stannar till vid ett plagg, pillar och rättar till några veck som bara hon får göra.
– Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger, men … Jag kan inte riktigt förklara, men det var något med färg som störde det hela.

Men det ser ju ut som färg?
– Ja, men vad du ser är faktiskt tre olika papper i vitt. Och det roliga är att allt ser vitt ut innan man börjar arbeta med det. Det är inte förrän man börjar vika och böja papperen som man märker att det ena slår mot rosa, det andra åt det grå och det tredje åt det blå.

– Jag gillar när papperet har en egen agenda, att den reagerar på vissa saker utan att man vet om det.


po@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Fortsatt oro vid Kubal

För femte gången har den amerikanska regeringen givit uppskov med sanktionerna mot de ryska ägarna av Kubal i Sundsvall. Kommer inget nytt besked nästa fredag får de anställda börja släcka ner sin fabrik lagom till jul.

Vad har du helst på ditt julbord?

Ät smart på årets julbord

ÄT-TAKTIKVisste du hur nyttig sillen är, att marsipanen har använts som medicin och att det var en fransk präst som gav oss clementinerna? DA guidar dig i julbordets sju klassiska turer.

Skuldfällan

Blir Kjell någonsin fri?

LIVSTIDSDOMKjells firma gick i konkurs för 27 år sedan. När huset såldes med tvång gick luften ur honom, och skulderna började växa. Han är en av tiotusentals överskuldsatta svenskar. Kjell hoppades bli ”förlåten” vid pensioneringen – i stället kom ett brev från Kronofogden. Läs eller lyssna på DA:s reportage.

”Ojämlikhet kan orsaka skuldsättning”

LO-ekonomen Sebastian de Toro har skrivit flera rapporter om de skuldsattas livssituation. Han vill lyfta fram att överskuldsättning hänger ihop med ojämlikhet.

Ovärdigt för ett välfärdsland

LEDARE”Fokus måste nu sättas på kreditinstitutens och inkassoföretagens ansvar”, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Inläsningar till hela julen!

LYSSNA PÅ DA  Den här månaden finns inte bara ett utan fyra nya inlästa reportage. God lyssning!

Fackföreningsavdraget fick ett kort liv

BudgetenI somras infördes avdragsrätt för fackföreningsavgiften. Den kommer att gälla vid nästa deklaration – men sen är det slut. Moderaterna och KD, vars budgetförslag vann i riksdagen i går, vill använda pengarna till ytterligare jobbskatteavdrag.

2

I gruvornas land

”Vi ville inte flytta”

När den gigantiska koppargruvan Oyu Tolgoi började anläggas mitt i den mongoliska Gobiöknen, förlorade nomaderna sitt bästa vinterbete. När bolaget erbjöd för dålig kompensation gick nomadfamiljerna samman och tog strid.

Metallerna ska lyfta Mongoliet

Mongoliets jord rymmer enorma metallfyndigheter, förhoppningen är att de ska få landet att resa sig ur fattigdom. DA har besökt en av världens största koppargruvor, men också kooperativa gruvor och illegala guldvaskare. Läs eller lyssna på reportaget här.

Heta rykten om försäljning av ABB:s kraftdivision

Ryktena om att ABB ska sälja sin kraftdivision Power Grids med 3800 anställda till japanska Hitachi blir allt hetare. ”Vi har ingen aning om vart den här affären hamnar, om den nu ens blir av”, kommenterar Bosse Larsson ordförande för IF Metalls koncernfack i ABB.

Ungerska facken protesterar mot mera övertid

Ungern fick i i veckan en ny lag som höjer taket för övertidsarbete från 250 till 400 timmar per år. Slaveri, säger fackföreningarna som mobiliserat sina medlemmar mot förslaget.

Ladda ner DA nr 10 här!

Dagens Arbete finns nu som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

Fortfarande vanligt med sexuella trakasserier i industrin

Sexuella trakasserierEtt drygt år efter metoo är sexuella trakasserier fortfarande ett stort problem i industrin, visar en ny undersökning bland IF Metalls medlemmar. ”Vårt arbete mot sexuella trakasserier måste fortsätta med oförminskad styrka”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Perfekt eller defekt?

ÖgonblicketKlockan är 12.30 på Stora Enso i Fors.

Krafs för alla – utom en själv

NOSTALIGIMånga av ens prylar skulle man inte ens få en spänn för, men de kan ändå vara i det närmaste ovärderliga. DA:s Pontus Ohlin rotar fram sju saker som får honom att minnas med värme.

Leslie prisas för sina industribilder

Massafabriken i Obbola har funnits i över hundra år. De åren har instrumentmakaren Leslie Dobbing dokumenterat med hjälp av tidningsklipp, fotografier och intervjuer med äldre arbetskamrater. I dag får han Pappers kulturstipendium på 15 000 kronor.

1

Svetsjobb kan ge ett annat liv

Möte medAnthony Nöjdberg lär kvinnorna på anstalten Hinseberg att svetsa. Kunskaperna ger chans till en nystart på utsidan.

Älvsbacka Strand, Skellefteå.

Rekordlyft för trä i flerbostadhus

BRANSCHLYFTDet svenska bostadsbyggandet minskar nu från de senaste årens höga nivåer, men trähusindustrin är tydligt optimistiskt. Dels byggdes det rekordmånga lägenheter i trä i fjol, dels ökar dess marknadsandel.

Jakten på hammaren

ÖGONBLICKETKlockan är 16.21 på Stena Recycling i Huddinge utanför Stockholm.

GS i Indien: ”De vågade inte prata med oss”

GS-facket reste till Indien för att träffa anställda på Tetra Pak, men de lyckades inte få tag på någon som vågade prata. ”De var rädda för att någon skulle se det”, säger Julius Petzäll på GS.

”Utan hjälp hade jag aldrig fått ut pengarna”

Koll påMisstänker du att arbetsgivaren har betalat ut för lite i lön eller slarvat med semesterersättningen? Klaga, man kan få ersättning flera år efteråt! Jouko Riihijärvi fick ut 80 000 kronor i obetald lön.

Här är julens bästa ask

DA TESTARVi bad fyra industriarbetare om hjälp att hitta bästa pralinen att bjuda på efter middagen eller att ge bort. Kolla in vilken som blev favoriten bland de sex chokladaskarna och vilken som ser ut som "en andravinst på bingo".

1,4 miljoner mår dåligt av jobbet

ARBETSMILJÖDe som är mellan 30 och 49 år drabbas hårdast av jobbstress. Det visar Arbetsmiljöverkets stora undersökning av besvär till följd av arbetet.

Förbered din cykel för snö och slask

Tips från proffsetSatsa på dubbdäck, stänkskärmar och bra olja – och rengör cykeln så ofta du orkar. Cykel­mekanikern Erik Lindgren visar hur du rullar du säkert hela vintern.

 Vi hörs (helst inte)!

SkruvatDA:s Pontus Ohlin skriver om att vi nu i de sociala mediernas tid kanske aldrig varit så asociala: ”Inte sällan vet man ju mer om ens flyktiga bekantskaper från förr än om ens nära vänner i nutid.”

”Svårt att bara låsa dörren och gå hem”

VAD HÄNDE SEN? Erik Jernberg och hans fru Anita har i tre år letat efter någon som vill ta över skinntillverkningen och affären. Nu ger de upp och säljer av de sista maskinerna och skinnplaggen.

INDUSTRI PÅ HÖGVARV

”Inför gränsvärden för belastning”

DEBATT”Om man har en fast gräns för hur mycket som är tillåtet att belasta kroppen under en vanlig arbetsdag, är det mycket lättare att kräva åtgärder om belastningarna ligger över gränsen”, skriver två forskare inom Arbets- och miljömedicin.

Döden på jobbet

Dödlig utgång

BildreportageDagens Arbetes fotograf David Lundmark har under två år besökt industrier där det har skett en en dödsolycka. Han skriver själv om bilderna: ”Olyckan blir liggande som ett svart moln över fabriksområdet, en påminnelse om hur nära döden man är som industriarbetare.”

”Ett liv bakom varje knastertorr mening”

PERSPEKTIVVarje vecka omkommer någon i olyckor på svenska arbetsplatser. DA:s arbetsmiljöreporter Elinor Torp skriver om lidandet hos de anhöriga, om döden som inte fastnar i statistiken och den långa väntan på ett avslut.

De vet vad ölet ska stå på

PÅ GOLVETGå in på en pub i London, New York eller Filipstad. Chansen är stor att pappret i ölunderläggen är från det värmländska bruket Svanskog.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.