Industriarbetarnas tidning

”Jag älskar pappersbruk”

19 oktober, 2018

Skrivet av

Modeikon.Som barn sorterade hon trådrullar i en polsk textilfabrik. I dag klär hon popstjärnor i papper. DA har träffat mode­designern Bea Szenfeld.

Beata ”Bea” Szenfeld

Yrke: Mode­designer. Driver ett aktie­bolag. Ställer delvis ut sina verk, arbetar delvis på uppdrag av olika företag.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Ateljé: Solna.
Ålder: 45 år.
Familj: ”Ja. En liten.”
Även ställt ut på: Liljevalchs konsthall, Dunkers kultur­hus, Dans­museet med mera. Ingå­r i samlingarn­a hos bland annat Nordisk­a museet och Statens konstråd.

Foto: David Lundmark
Foto: David Lundmark

Papper, det är Bea Szenfelds specialområde. I det materialet skapar hon sina verk, däribland de fantasirika kreationer som har kunnat beskådas på museer och gallerier lite varstans, och som kändisar som Björk, Lady Gaga, Ola Salo och Alice Bah Kuhnke har setts posera i.

Bakom allt papper, all glamour, alla cat-walks, ligger hårt och tidsödande arbete. Allt är skapat för hand och ett enda plagg kan ta månader att färdigställa och förutom det rent fysiska knoget i ateljén krävs det förstås också en hel del tid för idéer att växa och ta form. År ibland.
Plus research.

Som studiebesök på pappersbruk, till exempel. Hon skiner upp bara hon tänker på det.
– Jamen det är ju så jävla ballt! Vattnet, massan, papperet  … Och hur personalen liksom river av de där stora arken som de sedan hänger i olika UV-ljus  … Alltså, jag älskar det!

– Okej, jag älskar inte lukten av pappersbruk, men jag älskar pappersbruk. Och papper, det är ju ett så otroligt fint material, det reflekterar ljus på ett så vackert sätt.
– Lättillgängligt är det också. Jag kan jobba i stort sett var som helst i världen och veta att det finns papper.

– Dessutom är det väldigt enkelt att arbeta med. Man behöver bara en sax och lite tejp eller lim. Sedan är det bara att köra på.

Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Det är en solig måndag och vi träffas på Östasiatiska i Stockholm, ett museum som egentligen är stängt i dag, men för den som är betrodd och har ärats med en egen separatutställning så står så klart en dörr på glänt.

Men först skiftar vi tid och plats en stund, till sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets Polen. Det var där och då – bakom järnridån, i en gammal lägenhet i staden Kalisz – som Bea Szenfeld till en början växte upp.

Hon minns undantagstillståndet, ransoneringarna, butikshyllorna som gapade tomma. Mat, toapapper – inget kunde man ta för givet. Självhushåll och byteshandel, så såg vardagen ut.

Men framför allt minns hon sin mormor, Barbara. En driftig kvinna med flinka fingrar och blanka naglar som Bea tillbringade mycket tid med. På jobbet inte minst. Ja, mormor arbetade som chefsömmerska på en textilfabrik i staden och inte sällan fick Bea följa med henne dit.

– Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Dessutom bodde de ihop – hon, mormor, halva släkten.
– Man bodde oftast så på den tiden. Tillsammans, i gamla lägenheter som delades av.
– Och alla saker vi hade var mer eller mindre sånt som vi hade ärvt. Vi åt med silverbestick på gammalt porslin. Inte för att det var flott, utan för att det helt enkelt inte fanns något annat.

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark
Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Silverbestick, det använder hon än i dag. Äldre saker över huvud taget (”90–99 procent av det jag köper är begagnat”). Detta gör hon av miljömässiga skäl, förklarar hon, men också av estetiska och rent nostalgiska.

Tiden i Polen satte nämligen djupa spår i henne, och med mormors och andras hjälp fick hon tidigt lära sig att laga, fixa, måla och sy sådant hon ville ha och behövde på egen hand.

– Jag har släkt kvar där och jag hälsar på ibland. Men det är ett helt annat land nu, och jag pratar ett språk som är en elvaårings från 80-talets Polen. Med gamla uttryck, från 40-talet, som mormor lärde mig. Folk skrattar åt mig när jag är där: ”Du är som från en gammal film”, säger de.

Vilket ju också blivit något av ditt varumärke. Jag menar – din stil, din frisyr, din fäbless för gamla tider. Bottnar allt det där i någon slags längtan efter trygghet?
– Nu pratar du precis som min terapeut!

Hon skrattar, fortsätter:
– Men ja, så måste det ju vara. En slags trygghet. Jag vet inte varför, men somliga har vissa årtionden som man gillar och  … ja, sån är jag. Jag älskar till exempel svartvita filmer, med blöt asfalt och med män som stryker runt i gränderna och ser svåra ut, därför att jag är uppvuxen med dem.

Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv.”

Hur hon mer är? Lyhörd, glad och öppen, men samtidigt lite hemlighetsfull, det är mitt första intryck. Nyfiken. En sådan som använder händerna när hon pratar. Och lyssnar man på hennes gamla sommarprat i radion så får man vidare veta att hon är vegan och att hon ”konsumerar mycket choklad, hummus och porr”.

Att resa och testa nya maträtter, det gillar hon dock inte. Däremot att promenera och – jobba.
– Jag jobbar även om jag är ledig och går på bio eller glor på en tv-serie. Med ögat. Jag kan inte låta bli att kolla ljussättning och sådant. Min jobbhjärna är ständigt påkopplad.
Hur känns det med all uppmärksamhet som du får när du klär stjärnor som Björk och Lady Gaga?
– Bra, roligt. Men samtidigt lite läskigt, för det är ju ändå ett enormt förtroende som man får.

Provar du plaggen själv?
– Ja, alltid. För att se om det går att röra sig och om man över huvud taget orkar bära plagget.
Hon pekar på en papperspäls lite längre bort.
– Den väger 40 kilo och kräver tre personer för att orka sätta på.

Vilka andra skulle du vilja se i dina kläder?
– Det skulle vara coolt att jobba med Madonna. Och Beyoncé.
Stefan Löfven?
– Det är inget fel på honom, men alla kan helt enkelt inte ha på sig mina plagg. För att bära dem krävs det någon med utstrålning, någon som verkligen känner sin kropp. Annars blir det ju bara teatraliskt och utklätt.

Han skulle nog heller inte känna sig bekväm i dina plagg, eller hur?
– Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv. Nej, det ska vara påklätt, inte utklätt  …
Mobilen ringer. Displayen visar en bild på hennes hund, en engelsk staffordshire terrier som också heter Bea. Hon stänger av.

Foto: David Lundmark
Foto: David Lundmark

Bea Szenfeld var elva år när hon flyttade till Sverige och Göteborg. Mamman hade funnit kärleken här, och själv ser hon tillbaka på den där flytten som en ganska ljus tid.
– Men jag fick också en chock, en slags modechock. Hemma i Polen sydde mormor alla mina kläder och där ansågs jag väldigt välklädd. Men så kom jag till Göteborg, där hade alla industritillverkade kläder och där ansågs det fult med hemmasytt och hemmavirkat.

Åren gick, muren föll, 90-talet kom. Bea tog studenten och efter en keramikerutbildning
i Tidaholm blev hon så småningom antagen vid modelinjen på Beckmans designhögskola
i Stockhol­m.
– Men att jag skulle bli konstnär var inget självklart för mig, utan det handlade mer om att jag ville testa mig fram, kolla och se vad jag ville göra.

Valet föll alltså på mode till slut, och efter utbildningen startade hon företag och började sälja kläder under eget namn. Karriären steg därefter som en raket, och Bea Szenfeld var snart en del av det som har beskrivits som det svenska modeundret.
– Mode, det är som en slags uniform man har på sig, förklarar hon medan vi sitter på var sin stol intill hennes utställning i det annars folktomma museet.

– Och genom att läsa av en person på dennes kläder och stil, kan man också få ett någorlunda hum om vem hon eller han är och hur den personen
tänker.
Men skenet kan väl bedra också?
– Exakt, och det är också väldigt intressant. Kan du mode och kan du klädkoder, då kan du lura människor om vem du egentligen är.

Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släppe­r efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.”

Utställningen visar elva av Beas papperskreationer, allt inramat i en ruffig och rå scenografi som för tankarna till en gammal övergiven industrilokal. I utställningen ingår också ett bord. Ett belamrat bord som visar hur det kan se ut ”på golvet”, i ateljén i Solna där Bea och hennes assistenter arbetar. Med papper, saxar, tejp och pennor.

Och det är inte vilka papper, saxar, tejp och pennor som helst. Under åren har hon anammat en rad olika måsten för att kicka i gång sig själv. Saxen måste till exempel vara helt i metall, tejpen matt och själv är hon ”tvungen” att vara helt klädd i svart.
– Ja, jag har mina tics. Men klipper man mycket, som jag gör, då måste man ju också ha en bra sax.

– Och tejpen är också väldigt viktig. Den får inte vara för tjock. Resultatet ska se ut som om det nästan är svetsat. Visst använder vi tjock tejp ibland, men den släpper vid viss luftfuktighet.

Limpistol då?
– Ibland. Men problemet är att den kan lämna trådar efter sig. Nej, tejp är bäst. Det vill säga den tejp som vi testat oss fram till är bäst. Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släpper efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.

– Så jobbet innebär också mycket experimenterande. Hur böjer sig papperet och vilken sorts tejp ska det vara, sånt kan ta lång tid att klura ut.

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån
Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Vi går runt bland plaggen, Bea pekar och berättar. Hennes intresse för papper går nästan lika långt tillbaka som intresset för mode.
– På Beckmans testade jag att göra kläder i massa olika material, pasta bland annat. Jag hade en persiennperiod också, men som tack och lov ingen uppmärksammade. Men med papper kände jag snabbt – this is it!

Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger.”

Blir du inte rastlös av att det tar så lång tid?
– Nej, aldrig. Aldrig när jag sitter och klipper. Att klippa ut och sätta ihop trekanter är som terapi för mig.
– Ibland säger folk: ”Men Bea, det där kan man ju göra på en fabrik.” Nej, säger jag. För då faller ju hela idén med företaget – att vi gör allting för hand.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.
Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Varför är det så viktigt?
– Faktum är att jag har testat, jag har beställt och låtit skära ut grejer på fabrik. Men nej, det begränsar mig i min kreativitet.
Papper är ömtåligt och vitt papper kräver extra försiktighet, fortsätter hon.
– Det är ju inte så kul att paljettera en apa i två månader och sedan upptäcka att en paljett är fläckig. Därför använder vi till exempel alltid kaffemuggar med lock i ateljén. Dessutom tvättar vi händerna ofta. Ingen nagellack.

Inspekterar du dina assistenter?
– Visst! ”Det var roligare när du inte var i ateljén”, säger de.
Du tar efter mormor där?
– Ja, jag brukar säga åt dem: ”Egna initiativ är alltid början till kaos!”

Hon stannar till vid ett plagg, pillar och rättar till några veck som bara hon får göra.
– Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger, men … Jag kan inte riktigt förklara, men det var något med färg som störde det hela.

Men det ser ju ut som färg?
– Ja, men vad du ser är faktiskt tre olika papper i vitt. Och det roliga är att allt ser vitt ut innan man börjar arbeta med det. Det är inte förrän man börjar vika och böja papperen som man märker att det ena slår mot rosa, det andra åt det grå och det tredje åt det blå.

– Jag gillar när papperet har en egen agenda, att den reagerar på vissa saker utan att man vet om det.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Jag älskar pappersbruk”

”Jag älskar pappersbruk”

Som barn sorterade hon trådrullar i en polsk textilfabrik. I dag klär hon popstjärnor i papper. Dagens Arbete har träffat modedesignern Bea Szenfeld.

Jobba på prov – ”nästan roligare än jag trodde”

Jobba på prov – ”nästan roligare än jag trodde”

Det är på golvet man lär sig. Det vet elevern­a Martin Gunnarsson och Josua Mattsson på Rottneros sulfatfabrik i Vallvik – två snart färdigutbildade processoperatörer.

Det liggande Eiffeltornet i Dalarna

Det liggande Eiffeltornet i Dalarna

Ett mästerverk i stål och glas som skimrade i rosa och blått. I dag står den öde i utkanten av ett nedlagt pappersbruk – och vad ­händer när Northvolt kommer?

Pappersstrejken i Finland är över

Pappersstrejken i Finland är över

Efter nästan fem månader är den finska pappersstrejken nu över. Det kom parterna överens om under fredagseftermiddagen. Arbetet återupptas omedelbart. 

Papperskrisen drabbar DA:s läsare

Papperskrisen drabbar DA:s läsare

Holmen kan inte lämna papper till tryckerierna i tid. Det innebär att Dagens Arbetes läsare inte får någon papperstidning förrän först om ett par veckor.

Så mycket el slukar bruken

Så mycket el slukar bruken

Pappers- och massaindustrin är gigantiskt stora elkonsumenter. Så vad händer när energipriserna rakar i höjden? Dagens Arbete har gått igenom samtliga svenska bruk och deras behov av el.

Redo för skördetid på Smurfit Kappa i Småland

Redo för skördetid på Smurfit Kappa i Småland

Räkna med jordgubbar i år. Det gör man i alla fall på Smurfit Kappa i Timsfors, som också kränger lådor till FN:s barnfond med stor framgång.

Lessebo gör valsedlar på rulle

Lessebo gör valsedlar på rulle

Klockan är 10.26 på Lessebo paper i Lessebo.

”Tänk vad tillgången på energi och kompetens kan betyda”

”Tänk vad tillgången på energi och kompetens kan betyda”

Northvolt tänder ett ljus i mörkret när företaget tar över Kvarnsvedens pappersbruk, skriver Dagens Arbetes reporter Harald Gatu.

Uppskruvat tempo när affärerna går lysande

Uppskruvat tempo när affärerna går lysande

På en liten fabrik i Kisa tillverkar man vad både sjukvård och fiskeindustri vill ha: saker som suger.

DA granskar skuggsamhället

Åtal mot bolaget som städade hos statsministern

Åtal mot bolaget som städade hos stats­ministern

Företagaren som anlitat svart arbetskraft för att städa Magdalena Anderssons villa, åtalas för brott mot utlänningslagen. Städerskan Chilo kommenterar: ”Nyheten gör mig glad, äntligen skipas rättvisa.”

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder.
Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

Kan fackförbunden göra mer för att få bukt med skuggsamhället? Nu svarar LO-ordföranden Susanna Gideonsson på kritiken. ”När allt ser bra ut på papperet måste vi ha någon som slår larm”, säger hon.

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Till Syndikalisterna söker sig människor i hopp om att få ut löner som deras arbetsgivare struntat i att betala. Flera har försökt få hjälp av de LO-förbund som finns på arbetsplatsen, men utan resultat.

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Genom regionala ”Akrim-center”, liknande dem i Norge, vill regeringen städa upp på svensk arbetsmarknad.

”Hela branscher korrumperas”

”Hela branscher korrumperas”

Grov brottslighet, människohandel och modernt slaveri – kriminaliteten är omfattande på svensk arbetsmarknad. Nu krävs förändringar på en rad områden, säger Ola Pettersson, ordförande i Delegationen mot arbetslivskriminalitet. 

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.