Facken måste bli folkbildare och diskutera samhällsfrågor. Inte bara vart fjärde år.Helle Klein, chefredaktör

”Den enda vägen ut är att släppa funderingarna och gå vidare.”Stefan Eriksson, krönikör.

Foto: David Lundmark

”Jag älskar pappersbruk”

Modeikon.Som barn sorterade hon trådrullar i en polsk textilfabrik. I dag klär hon popstjärnor i papper. DA har träffat mode­designern Bea Szenfeld.

Beata ”Bea” Szenfeld

Yrke: Mode­designer. Driver ett aktie­bolag. Ställer delvis ut sina verk, arbetar delvis på uppdrag av olika företag.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Ateljé: Solna.
Ålder: 45 år.
Familj: ”Ja. En liten.”
Även ställt ut på: Liljevalchs konsthall, Dunkers kultur­hus, Dans­museet med mera. Ingå­r i samlingarn­a hos bland annat Nordisk­a museet och Statens konstråd.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Papper, det är Bea Szenfelds specialområde. I det materialet skapar hon sina verk, däribland de fantasirika kreationer som har kunnat beskådas på museer och gallerier lite varstans, och som kändisar som Björk, Lady Gaga, Ola Salo och Alice Bah Kuhnke har setts posera i.

Bakom allt papper, all glamour, alla cat-walks, ligger hårt och tidsödande arbete. Allt är skapat för hand och ett enda plagg kan ta månader att färdigställa och förutom det rent fysiska knoget i ateljén krävs det förstås också en hel del tid för idéer att växa och ta form. År ibland.
Plus research.

Som studiebesök på pappersbruk, till exempel. Hon skiner upp bara hon tänker på det.
– Jamen det är ju så jävla ballt! Vattnet, massan, papperet  … Och hur personalen liksom river av de där stora arken som de sedan hänger i olika UV-ljus  … Alltså, jag älskar det!

– Okej, jag älskar inte lukten av pappersbruk, men jag älskar pappersbruk. Och papper, det är ju ett så otroligt fint material, det reflekterar ljus på ett så vackert sätt.
– Lättillgängligt är det också. Jag kan jobba i stort sett var som helst i världen och veta att det finns papper.

– Dessutom är det väldigt enkelt att arbeta med. Man behöver bara en sax och lite tejp eller lim. Sedan är det bara att köra på.

Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Det är en solig måndag och vi träffas på Östasiatiska i Stockholm, ett museum som egentligen är stängt i dag, men för den som är betrodd och har ärats med en egen separatutställning så står så klart en dörr på glänt.

Men först skiftar vi tid och plats en stund, till sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets Polen. Det var där och då – bakom järnridån, i en gammal lägenhet i staden Kalisz – som Bea Szenfeld till en början växte upp.

Hon minns undantagstillståndet, ransoneringarna, butikshyllorna som gapade tomma. Mat, toapapper – inget kunde man ta för givet. Självhushåll och byteshandel, så såg vardagen ut.

Men framför allt minns hon sin mormor, Barbara. En driftig kvinna med flinka fingrar och blanka naglar som Bea tillbringade mycket tid med. På jobbet inte minst. Ja, mormor arbetade som chefsömmerska på en textilfabrik i staden och inte sällan fick Bea följa med henne dit.

– Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Dessutom bodde de ihop – hon, mormor, halva släkten.
– Man bodde oftast så på den tiden. Tillsammans, i gamla lägenheter som delades av.
– Och alla saker vi hade var mer eller mindre sånt som vi hade ärvt. Vi åt med silverbestick på gammalt porslin. Inte för att det var flott, utan för att det helt enkelt inte fanns något annat.

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Silverbestick, det använder hon än i dag. Äldre saker över huvud taget (”90–99 procent av det jag köper är begagnat”). Detta gör hon av miljömässiga skäl, förklarar hon, men också av estetiska och rent nostalgiska.

Tiden i Polen satte nämligen djupa spår i henne, och med mormors och andras hjälp fick hon tidigt lära sig att laga, fixa, måla och sy sådant hon ville ha och behövde på egen hand.

– Jag har släkt kvar där och jag hälsar på ibland. Men det är ett helt annat land nu, och jag pratar ett språk som är en elvaårings från 80-talets Polen. Med gamla uttryck, från 40-talet, som mormor lärde mig. Folk skrattar åt mig när jag är där: ”Du är som från en gammal film”, säger de.

Vilket ju också blivit något av ditt varumärke. Jag menar – din stil, din frisyr, din fäbless för gamla tider. Bottnar allt det där i någon slags längtan efter trygghet?
– Nu pratar du precis som min terapeut!

Hon skrattar, fortsätter:
– Men ja, så måste det ju vara. En slags trygghet. Jag vet inte varför, men somliga har vissa årtionden som man gillar och  … ja, sån är jag. Jag älskar till exempel svartvita filmer, med blöt asfalt och med män som stryker runt i gränderna och ser svåra ut, därför att jag är uppvuxen med dem.

Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv.”

Hur hon mer är? Lyhörd, glad och öppen, men samtidigt lite hemlighetsfull, det är mitt första intryck. Nyfiken. En sådan som använder händerna när hon pratar. Och lyssnar man på hennes gamla sommarprat i radion så får man vidare veta att hon är vegan och att hon ”konsumerar mycket choklad, hummus och porr”.

Att resa och testa nya maträtter, det gillar hon dock inte. Däremot att promenera och – jobba.
– Jag jobbar även om jag är ledig och går på bio eller glor på en tv-serie. Med ögat. Jag kan inte låta bli att kolla ljussättning och sådant. Min jobbhjärna är ständigt påkopplad.
Hur känns det med all uppmärksamhet som du får när du klär stjärnor som Björk och Lady Gaga?
– Bra, roligt. Men samtidigt lite läskigt, för det är ju ändå ett enormt förtroende som man får.

Provar du plaggen själv?
– Ja, alltid. För att se om det går att röra sig och om man över huvud taget orkar bära plagget.
Hon pekar på en papperspäls lite längre bort.
– Den väger 40 kilo och kräver tre personer för att orka sätta på.

Vilka andra skulle du vilja se i dina kläder?
– Det skulle vara coolt att jobba med Madonna. Och Beyoncé.
Stefan Löfven?
– Det är inget fel på honom, men alla kan helt enkelt inte ha på sig mina plagg. För att bära dem krävs det någon med utstrålning, någon som verkligen känner sin kropp. Annars blir det ju bara teatraliskt och utklätt.

Han skulle nog heller inte känna sig bekväm i dina plagg, eller hur?
– Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv. Nej, det ska vara påklätt, inte utklätt  …
Mobilen ringer. Displayen visar en bild på hennes hund, en engelsk staffordshire terrier som också heter Bea. Hon stänger av.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Bea Szenfeld var elva år när hon flyttade till Sverige och Göteborg. Mamman hade funnit kärleken här, och själv ser hon tillbaka på den där flytten som en ganska ljus tid.
– Men jag fick också en chock, en slags modechock. Hemma i Polen sydde mormor alla mina kläder och där ansågs jag väldigt välklädd. Men så kom jag till Göteborg, där hade alla industritillverkade kläder och där ansågs det fult med hemmasytt och hemmavirkat.

Åren gick, muren föll, 90-talet kom. Bea tog studenten och efter en keramikerutbildning
i Tidaholm blev hon så småningom antagen vid modelinjen på Beckmans designhögskola
i Stockhol­m.
– Men att jag skulle bli konstnär var inget självklart för mig, utan det handlade mer om att jag ville testa mig fram, kolla och se vad jag ville göra.

Valet föll alltså på mode till slut, och efter utbildningen startade hon företag och började sälja kläder under eget namn. Karriären steg därefter som en raket, och Bea Szenfeld var snart en del av det som har beskrivits som det svenska modeundret.
– Mode, det är som en slags uniform man har på sig, förklarar hon medan vi sitter på var sin stol intill hennes utställning i det annars folktomma museet.

– Och genom att läsa av en person på dennes kläder och stil, kan man också få ett någorlunda hum om vem hon eller han är och hur den personen
tänker.
Men skenet kan väl bedra också?
– Exakt, och det är också väldigt intressant. Kan du mode och kan du klädkoder, då kan du lura människor om vem du egentligen är.

Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släppe­r efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.”

Utställningen visar elva av Beas papperskreationer, allt inramat i en ruffig och rå scenografi som för tankarna till en gammal övergiven industrilokal. I utställningen ingår också ett bord. Ett belamrat bord som visar hur det kan se ut ”på golvet”, i ateljén i Solna där Bea och hennes assistenter arbetar. Med papper, saxar, tejp och pennor.

Och det är inte vilka papper, saxar, tejp och pennor som helst. Under åren har hon anammat en rad olika måsten för att kicka i gång sig själv. Saxen måste till exempel vara helt i metall, tejpen matt och själv är hon ”tvungen” att vara helt klädd i svart.
– Ja, jag har mina tics. Men klipper man mycket, som jag gör, då måste man ju också ha en bra sax.

– Och tejpen är också väldigt viktig. Den får inte vara för tjock. Resultatet ska se ut som om det nästan är svetsat. Visst använder vi tjock tejp ibland, men den släpper vid viss luftfuktighet.

Limpistol då?
– Ibland. Men problemet är att den kan lämna trådar efter sig. Nej, tejp är bäst. Det vill säga den tejp som vi testat oss fram till är bäst. Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släpper efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.

– Så jobbet innebär också mycket experimenterande. Hur böjer sig papperet och vilken sorts tejp ska det vara, sånt kan ta lång tid att klura ut.

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Vi går runt bland plaggen, Bea pekar och berättar. Hennes intresse för papper går nästan lika långt tillbaka som intresset för mode.
– På Beckmans testade jag att göra kläder i massa olika material, pasta bland annat. Jag hade en persiennperiod också, men som tack och lov ingen uppmärksammade. Men med papper kände jag snabbt – this is it!

Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger.”

Blir du inte rastlös av att det tar så lång tid?
– Nej, aldrig. Aldrig när jag sitter och klipper. Att klippa ut och sätta ihop trekanter är som terapi för mig.
– Ibland säger folk: ”Men Bea, det där kan man ju göra på en fabrik.” Nej, säger jag. För då faller ju hela idén med företaget – att vi gör allting för hand.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Varför är det så viktigt?
– Faktum är att jag har testat, jag har beställt och låtit skära ut grejer på fabrik. Men nej, det begränsar mig i min kreativitet.
Papper är ömtåligt och vitt papper kräver extra försiktighet, fortsätter hon.
– Det är ju inte så kul att paljettera en apa i två månader och sedan upptäcka att en paljett är fläckig. Därför använder vi till exempel alltid kaffemuggar med lock i ateljén. Dessutom tvättar vi händerna ofta. Ingen nagellack.

Inspekterar du dina assistenter?
– Visst! ”Det var roligare när du inte var i ateljén”, säger de.
Du tar efter mormor där?
– Ja, jag brukar säga åt dem: ”Egna initiativ är alltid början till kaos!”

Hon stannar till vid ett plagg, pillar och rättar till några veck som bara hon får göra.
– Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger, men … Jag kan inte riktigt förklara, men det var något med färg som störde det hela.

Men det ser ju ut som färg?
– Ja, men vad du ser är faktiskt tre olika papper i vitt. Och det roliga är att allt ser vitt ut innan man börjar arbeta med det. Det är inte förrän man börjar vika och böja papperen som man märker att det ena slår mot rosa, det andra åt det grå och det tredje åt det blå.

– Jag gillar när papperet har en egen agenda, att den reagerar på vissa saker utan att man vet om det.


po@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

”I slutändan ligger våra öden i USA:s händer”

SanktionerUSA och Ryssland fortsätter att ryka ihop på den världspolitiska arenan. En kamp som nu kan få ödesdigra konsekvenser för ett aluminiumverk i Sundsvall.

Illustration: GUSTAF ÖHRNELL HJALMARS

Hur går jag ner i tid utan att röra pensionen?

Fråga DAJag skulle vilja gå ner i arbetstid och undrar hur pensionen påverkas om jag jobbar till exempel 80 procent?

Dela lika och tjäna tusenlappar

FöräldraledigtTre av fyra föräldradagar tas ut av kvinnor. Ofta anges ekonomin som skäl. Men DA:s beräkningar visar att tillägget i kollektivavtalet gör att det ofta lönar sig att dela lika.

1
Tack vare roboten och att Pierre Andersson fick kompetensutveckling kunde produktionen tas hem igen. Tidigare tillverkades packningarna manuellt i Bosnien. Där har arbetarna nu fått andra arbetsuppgifter. Foto: David Lundmark

Därför plockas jobben hem

Automation.Nu är det lönsamt att flytta hem produktionen till Sverige. Ny teknik och flexibilitet är viktigare än lönekostnaden, visar en ny undersökning av åtta företag som tagit hem tillverkning. Ett av dem är Ewes stålfjäder i Bredaryd.

Det vi fick med oss

Bildreportaget”Milaya” svarade nästan alla kvinnor på frågan vad de fått med sig på flykten från Sydsudan. De samlade de viktigaste ägodelarna i lakanet och bar knytet mot gränsen. Fotografen Nora Lorek har besökt det ugandiska flyktinglägret Bidibidi, ett av världens största.

Era berättelser gör skillnad

KRÖNIKAIF Metalls krav står fast– oavsett vilken regering det blir.

Framtidens industri

Alla slåss om skogen

VägvalSkogen är vårt gröna guld. Den ska ge oss jobb, klimatsmarta produkter och öka våra exportintäkter. Men den ska också vara natur, ett skydd för hotade arter och känsliga ekosystem. I en gransumpskog utanför Bräcke blir konflikten tydlig. Läs eller lyssna på DA:s reportage.

Framtidens pussel går inte ihop

DA Reder utDen svenska skogen kan bli allt från toapapper, hus och drivmedel till kalsonger och bioplast. Dessutom ska den skyddas. Det blir en dragkamp. DA lät representanter för olika intressen säga hur de vill använda skogen.

Mycket att vinna när anställda tar över

Är det bra att äga sin arbetsplats? Ja, enligt en ny idéskrift från tankesmedjan Global utmaning. Inte minst för att en massdöd av företag skulle kunna undvikas.

Ladda ner senaste DA här!

Dagens Arbete finns nu som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

Inget rostbälte i Sverige

Sverige har inget ”rostbälte”, det är en myt att industrin på landsbygden är döende. Här finns levande företag och också riktiga snabbväxare. Problemet är i stället att tjänstebolagen mest finns i storstäderna. DA:s Harald Gatu har läst en rapport från Industrins ekonomiska råd.

Gruvtolvans ordförande avgår efter krogbråk

Ordföranden för Gruvtolvan i Kiruna, Ove Stålnacke, har lämnat alla sina fackliga uppdrag. Orsaken är ett bråk på krogen förra lördagen.

”En försäkring ska hålla även i en lågkonjunktur”

ANALYSIF Metall har länge sagt tvärnej till att införa inkomstförsäkring, många andra LO-förbund redan har. Nu kan en omsvängning vara på på gång, skriver DA:s Anna Julius. En orsak är de allt tydligare lockropen från Unionen.

3

832 franska arbetare stämmer Goodyear

Däcktillverkaren Goodyear lade ner sin fabrik i franska Amiens för fyra år sedan. Nu har fler än 800 arbetare stämt bolaget inför arbetsdomstolen. De hävdar att stängningen var olaglig och kräver höga skadestånd.

1

Max Gustafson får EWK-priset

Satirtecknaren Max Gustafson får 2018 års EWK-pris, som bland annat Dagens Arbete står bakom. "Precis den typ av ryggdunk man behöver för att samla kraft i en orolig politisk samtid", säger han.

Caroline Mäkitaavola. Foto: David Lundmark

”Gillar att jag får vara kreativ”

Det här gör jag Caroline Mäkitaavola är producerar annonsblad för Svenska Civildatalogerna.

Esab kryddar lönerna inför nedläggningen

Nedläggningen av Esabs svetstrådstillverkning i Sandviken ligger fast. Men ett nytt avtal ger bland annat de 35 anställda uppemot dubbel lön fram till årsskiftet, när tillverkningen flyttas till Tjeckien.

1

Svensk elektriker ledande i Europa

Yrkes-EMUppgifterna var många och tiden knapp. Efter tre dagars intensivt arbete kunde industrielektrikern Martin Lindelöw ta hem guldet vid Yrkes-EM i Budapest.

Vi bygger starkt för framtiden

KRÖNIKAVårt förbund har goda förutsättningar att växa.

Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

Vi fortsätter kampen framåt

KrönikaEn ny tid, med en ny riksdag ställer nya krav på förbundet.

Anne-Marie Höglund på sin första fjällvandring norr om Hemavan hösten 2009.

Höjden av återhämtning

DA gillarTidspress och höga krav – ibland går det bara inte längre. Anne-Marie Höglund berättar om hur naturen hjälpte henne att läka, och tipsar om böcker och en film för sönderstressade själar.

Facken låter avtalen löpa till 2020

IF Metall, GS och Pappers beslutade i veckan att inte säga upp det sista året i sina treåriga avtal. Orsaken är att reallöneökningarna bedöms att fortsätta och att omvärlden inte ändrats så mycket jämfört med när uppgörelsen gjordes i fjol.

”Jag trivs jättebra”

Vad hände sen?Hussein Oubaid kom till Sverige 2012, jobbade som pizzabagare och utbildade sig till svetsare. När DA mötte honom 2016 hade han ett nystartsjobb på Dala Kommunalteknik. Nu har han fast arbete och har nyss blivit husägare.

Skogsarbetsgivare backade inför AD

Arbetsgivaren hade varken betalat ob-tillägg eller övertidsersättning till den rumänske skogsarbetaren, och stämdes av GS-facket inför Arbetsdomstolen. Efter förlikning får han ut all lön plus skadestånd.

Roger Larsson, Henrik Lindström, Hans Ärlemar, Keijo Naisniemi och jämthunden Cigge. Foto: Jonas Löfvenberg

”Kaffet är nästan det viktigaste”

Da testarJakten är viktig, men den kräver också riktigt hett kaffe. DA har låtit fyra kompisar i Nianfors testa fram den bästa termosen att ha med sig på älgpasset.

Förhandlingarna på Iggesund fortsätter

Förhandlingarna mellan Pappers och Holmen om neddragningarna i Iggesund är långt ifrån klara. Men nu menar sig facket ha vunnit en delseger, genom att att rädda ett antal jobb från outsourcing.

Vänster i bild: Niklas Ekelöw Höger i bild: Emanuel Näslund Bilden tagen av: Viktor Fremling för WorldSkills Sweden

De vill bli bäst i Europa

I morgon drar Yrkes-EM i gång i ungerska Budapest. 32 svenska ungdomar tvälar i 27 olika yrkesgrenar. Emanuel Näslund och Niklas Ekelöw tänkte vinna i klassen automationsteknik.

1
Illustration: REBECCA ELFAST

Så får du hjälp med din migrän

Koll påHuvudet spränger och du vill kräkas. Det kan vara migrän. Vi tog hjälp av huvudvärksspecialisten och läkaren Mattias Linde för att ta reda på vad du kan göra.

Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall. Foto: Ylva Bergman

”Vi tycker att vi är lite mer än ett särintresse”

IF Metalls ordförande Marie Nilsson hävdar att SD gör att riksdagen får en borgerlig majoritet med en ”svårsmält syn på arbetsrätten”. När riksdagen öppnar på måndag får alla ledamöter en broschyr med förbundets fyra viktigaste krav.

1

Välkommen till Kina

BildreportagetLars Tunbjörk är en legendarisk svensk fotograf, som bland annat medverkade flitigt i Dagens Arbete. Hans livsverk hyllas nu på Fotografiska i Stockholm. Här finns bland annat några bilder från hans skildring av hur Kina klev in i det moderna konsumtionssamhället.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.