Det våras för välfärden!

Plötsligt framträder en ny politisk dagordning bortom brott och straff-hegemonin som rått alltför länge, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein efter årets första partiledardebatt.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

Foto: David Lundmark

”Jag älskar pappersbruk”

Modeikon.Som barn sorterade hon trådrullar i en polsk textilfabrik. I dag klär hon popstjärnor i papper. DA har träffat mode­designern Bea Szenfeld.

Beata ”Bea” Szenfeld

Yrke: Mode­designer. Driver ett aktie­bolag. Ställer delvis ut sina verk, arbetar delvis på uppdrag av olika företag.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Ateljé: Solna.
Ålder: 45 år.
Familj: ”Ja. En liten.”
Även ställt ut på: Liljevalchs konsthall, Dunkers kultur­hus, Dans­museet med mera. Ingå­r i samlingarn­a hos bland annat Nordisk­a museet och Statens konstråd.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Papper, det är Bea Szenfelds specialområde. I det materialet skapar hon sina verk, däribland de fantasirika kreationer som har kunnat beskådas på museer och gallerier lite varstans, och som kändisar som Björk, Lady Gaga, Ola Salo och Alice Bah Kuhnke har setts posera i.

Bakom allt papper, all glamour, alla cat-walks, ligger hårt och tidsödande arbete. Allt är skapat för hand och ett enda plagg kan ta månader att färdigställa och förutom det rent fysiska knoget i ateljén krävs det förstås också en hel del tid för idéer att växa och ta form. År ibland.
Plus research.

Som studiebesök på pappersbruk, till exempel. Hon skiner upp bara hon tänker på det.
– Jamen det är ju så jävla ballt! Vattnet, massan, papperet  … Och hur personalen liksom river av de där stora arken som de sedan hänger i olika UV-ljus  … Alltså, jag älskar det!

– Okej, jag älskar inte lukten av pappersbruk, men jag älskar pappersbruk. Och papper, det är ju ett så otroligt fint material, det reflekterar ljus på ett så vackert sätt.
– Lättillgängligt är det också. Jag kan jobba i stort sett var som helst i världen och veta att det finns papper.

– Dessutom är det väldigt enkelt att arbeta med. Man behöver bara en sax och lite tejp eller lim. Sedan är det bara att köra på.

Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Det är en solig måndag och vi träffas på Östasiatiska i Stockholm, ett museum som egentligen är stängt i dag, men för den som är betrodd och har ärats med en egen separatutställning så står så klart en dörr på glänt.

Men först skiftar vi tid och plats en stund, till sjuttiotalets och det tidiga åttiotalets Polen. Det var där och då – bakom järnridån, i en gammal lägenhet i staden Kalisz – som Bea Szenfeld till en början växte upp.

Hon minns undantagstillståndet, ransoneringarna, butikshyllorna som gapade tomma. Mat, toapapper – inget kunde man ta för givet. Självhushåll och byteshandel, så såg vardagen ut.

Men framför allt minns hon sin mormor, Barbara. En driftig kvinna med flinka fingrar och blanka naglar som Bea tillbringade mycket tid med. På jobbet inte minst. Ja, mormor arbetade som chefsömmerska på en textilfabrik i staden och inte sällan fick Bea följa med henne dit.

– Jag fick sitta där på en pall eller en uppochnedvänd papperskorg tillsammans med sömmerskorna och sortera trådrullar, medan mormor gick runt och kontrollerade att sömmarna var rätt sydda.

Dessutom bodde de ihop – hon, mormor, halva släkten.
– Man bodde oftast så på den tiden. Tillsammans, i gamla lägenheter som delades av.
– Och alla saker vi hade var mer eller mindre sånt som vi hade ärvt. Vi åt med silverbestick på gammalt porslin. Inte för att det var flott, utan för att det helt enkelt inte fanns något annat.

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Plagg som dessa tar flera månader att göra. Foto: David Lundmark

Silverbestick, det använder hon än i dag. Äldre saker över huvud taget (”90–99 procent av det jag köper är begagnat”). Detta gör hon av miljömässiga skäl, förklarar hon, men också av estetiska och rent nostalgiska.

Tiden i Polen satte nämligen djupa spår i henne, och med mormors och andras hjälp fick hon tidigt lära sig att laga, fixa, måla och sy sådant hon ville ha och behövde på egen hand.

– Jag har släkt kvar där och jag hälsar på ibland. Men det är ett helt annat land nu, och jag pratar ett språk som är en elvaårings från 80-talets Polen. Med gamla uttryck, från 40-talet, som mormor lärde mig. Folk skrattar åt mig när jag är där: ”Du är som från en gammal film”, säger de.

Vilket ju också blivit något av ditt varumärke. Jag menar – din stil, din frisyr, din fäbless för gamla tider. Bottnar allt det där i någon slags längtan efter trygghet?
– Nu pratar du precis som min terapeut!

Hon skrattar, fortsätter:
– Men ja, så måste det ju vara. En slags trygghet. Jag vet inte varför, men somliga har vissa årtionden som man gillar och  … ja, sån är jag. Jag älskar till exempel svartvita filmer, med blöt asfalt och med män som stryker runt i gränderna och ser svåra ut, därför att jag är uppvuxen med dem.

Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv.”

Hur hon mer är? Lyhörd, glad och öppen, men samtidigt lite hemlighetsfull, det är mitt första intryck. Nyfiken. En sådan som använder händerna när hon pratar. Och lyssnar man på hennes gamla sommarprat i radion så får man vidare veta att hon är vegan och att hon ”konsumerar mycket choklad, hummus och porr”.

Att resa och testa nya maträtter, det gillar hon dock inte. Däremot att promenera och – jobba.
– Jag jobbar även om jag är ledig och går på bio eller glor på en tv-serie. Med ögat. Jag kan inte låta bli att kolla ljussättning och sådant. Min jobbhjärna är ständigt påkopplad.
Hur känns det med all uppmärksamhet som du får när du klär stjärnor som Björk och Lady Gaga?
– Bra, roligt. Men samtidigt lite läskigt, för det är ju ändå ett enormt förtroende som man får.

Provar du plaggen själv?
– Ja, alltid. För att se om det går att röra sig och om man över huvud taget orkar bära plagget.
Hon pekar på en papperspäls lite längre bort.
– Den väger 40 kilo och kräver tre personer för att orka sätta på.

Vilka andra skulle du vilja se i dina kläder?
– Det skulle vara coolt att jobba med Madonna. Och Beyoncé.
Stefan Löfven?
– Det är inget fel på honom, men alla kan helt enkelt inte ha på sig mina plagg. För att bära dem krävs det någon med utstrålning, någon som verkligen känner sin kropp. Annars blir det ju bara teatraliskt och utklätt.

Han skulle nog heller inte känna sig bekväm i dina plagg, eller hur?
– Ingen skulle känna sig bekväm om Stefan Löfven hade på sig mina pappersplagg, allra minst han själv. Nej, det ska vara påklätt, inte utklätt  …
Mobilen ringer. Displayen visar en bild på hennes hund, en engelsk staffordshire terrier som också heter Bea. Hon stänger av.

Foto: David Lundmark

Foto: David Lundmark

Bea Szenfeld var elva år när hon flyttade till Sverige och Göteborg. Mamman hade funnit kärleken här, och själv ser hon tillbaka på den där flytten som en ganska ljus tid.
– Men jag fick också en chock, en slags modechock. Hemma i Polen sydde mormor alla mina kläder och där ansågs jag väldigt välklädd. Men så kom jag till Göteborg, där hade alla industritillverkade kläder och där ansågs det fult med hemmasytt och hemmavirkat.

Åren gick, muren föll, 90-talet kom. Bea tog studenten och efter en keramikerutbildning
i Tidaholm blev hon så småningom antagen vid modelinjen på Beckmans designhögskola
i Stockhol­m.
– Men att jag skulle bli konstnär var inget självklart för mig, utan det handlade mer om att jag ville testa mig fram, kolla och se vad jag ville göra.

Valet föll alltså på mode till slut, och efter utbildningen startade hon företag och började sälja kläder under eget namn. Karriären steg därefter som en raket, och Bea Szenfeld var snart en del av det som har beskrivits som det svenska modeundret.
– Mode, det är som en slags uniform man har på sig, förklarar hon medan vi sitter på var sin stol intill hennes utställning i det annars folktomma museet.

– Och genom att läsa av en person på dennes kläder och stil, kan man också få ett någorlunda hum om vem hon eller han är och hur den personen
tänker.
Men skenet kan väl bedra också?
– Exakt, och det är också väldigt intressant. Kan du mode och kan du klädkoder, då kan du lura människor om vem du egentligen är.

Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släppe­r efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.”

Utställningen visar elva av Beas papperskreationer, allt inramat i en ruffig och rå scenografi som för tankarna till en gammal övergiven industrilokal. I utställningen ingår också ett bord. Ett belamrat bord som visar hur det kan se ut ”på golvet”, i ateljén i Solna där Bea och hennes assistenter arbetar. Med papper, saxar, tejp och pennor.

Och det är inte vilka papper, saxar, tejp och pennor som helst. Under åren har hon anammat en rad olika måsten för att kicka i gång sig själv. Saxen måste till exempel vara helt i metall, tejpen matt och själv är hon ”tvungen” att vara helt klädd i svart.
– Ja, jag har mina tics. Men klipper man mycket, som jag gör, då måste man ju också ha en bra sax.

– Och tejpen är också väldigt viktig. Den får inte vara för tjock. Resultatet ska se ut som om det nästan är svetsat. Visst använder vi tjock tejp ibland, men den släpper vid viss luftfuktighet.

Limpistol då?
– Ibland. Men problemet är att den kan lämna trådar efter sig. Nej, tejp är bäst. Det vill säga den tejp som vi testat oss fram till är bäst. Om jag säljer ett plagg till någon i USA kan jag ju inte ha tejp som släpper efter två månader, för då måste jag åka dit och laga skiten.

– Så jobbet innebär också mycket experimenterande. Hur böjer sig papperet och vilken sorts tejp ska det vara, sånt kan ta lång tid att klura ut.

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Under öppningsnumret till Eurovisionfinalen i Globen 2016 kunde hela Europa se Bea Szenfelds papperskostymer. Foto: TT Nyhetsbyrån

Vi går runt bland plaggen, Bea pekar och berättar. Hennes intresse för papper går nästan lika långt tillbaka som intresset för mode.
– På Beckmans testade jag att göra kläder i massa olika material, pasta bland annat. Jag hade en persiennperiod också, men som tack och lov ingen uppmärksammade. Men med papper kände jag snabbt – this is it!

Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger.”

Blir du inte rastlös av att det tar så lång tid?
– Nej, aldrig. Aldrig när jag sitter och klipper. Att klippa ut och sätta ihop trekanter är som terapi för mig.
– Ibland säger folk: ”Men Bea, det där kan man ju göra på en fabrik.” Nej, säger jag. För då faller ju hela idén med företaget – att vi gör allting för hand.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Cancerfondens rosa band är i år designat av Bea Szenfeld. Det är format som en stege och är givetvis tillverkat av slitstarkt papper.

Varför är det så viktigt?
– Faktum är att jag har testat, jag har beställt och låtit skära ut grejer på fabrik. Men nej, det begränsar mig i min kreativitet.
Papper är ömtåligt och vitt papper kräver extra försiktighet, fortsätter hon.
– Det är ju inte så kul att paljettera en apa i två månader och sedan upptäcka att en paljett är fläckig. Därför använder vi till exempel alltid kaffemuggar med lock i ateljén. Dessutom tvättar vi händerna ofta. Ingen nagellack.

Inspekterar du dina assistenter?
– Visst! ”Det var roligare när du inte var i ateljén”, säger de.
Du tar efter mormor där?
– Ja, jag brukar säga åt dem: ”Egna initiativ är alltid början till kaos!”

Hon stannar till vid ett plagg, pillar och rättar till några veck som bara hon får göra.
– Att jobba i vitt kan man tycka är ett enkelt beslut, det är det inte. Med den här kollektionen började vi till exempel arbeta i pastellfärger, men … Jag kan inte riktigt förklara, men det var något med färg som störde det hela.

Men det ser ju ut som färg?
– Ja, men vad du ser är faktiskt tre olika papper i vitt. Och det roliga är att allt ser vitt ut innan man börjar arbeta med det. Det är inte förrän man börjar vika och böja papperen som man märker att det ena slår mot rosa, det andra åt det grå och det tredje åt det blå.

– Jag gillar när papperet har en egen agenda, att den reagerar på vissa saker utan att man vet om det.

Läs mer: DA rekommenderar


po@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Foto: Adam Daver

En sista vända med svarven

ÖgonblicketKlockan är 13.41 på Xylem Emmaboda

Knarket i industrin

Droger på arbetsplatsen hotar arbetarens trygghet

DEBATTUnder för lång tid har politiken inte tagit det växande problemet med droger på arbetsplatsen på allvar, skriver riksdagspolitikern Mattias Jonsson (S).

Måste jag kissa när andra ser på?

Koll påDrogtester av anställda ökar och fler åker fast. Bra för säkerheten, men vad händer med den personliga integriteten? Vad är du skyldig att göra – och vad händer om någon testar positivt?

5

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

GÄSTKRÖNIKADet är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

”Jag vill försöka vara drogfri”

Viktor fuskade sig genom drogtest flera gånger. Efter en överdos kom vändpunkten. Kompisen Pontus hade inte samma tur. Han dog.

1

Dagens Arbete granskar knarket i industrin

Fabriksgolven är knarklangarnas nya arena. Polisen står handfallen. Dagens Arbete granskar knarket i industrin. Läs de anställdas berättelser om hur de knarkat på jobbet.

2

”Allt gick att få tag på inne på Volvo”

Folk gick in på toaletten och knarkade. I nästan ett år jobbade Josef på Volvo i Göteborg – sida vid sida med påtända kollegor.

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

KRÖNIKATill alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Gasutsläppet höll på att ta Claes liv

GasutsläppSkyddsmasken hjälpte inte. Claes Karlsson fick ingen luft och sprang för sitt liv. – Jag tänkte bara bort, bort, bort, säger han.

Mer nerv, mindre splatter

SKRÄCKFILMModern skräck drar samtiden till sin spets. Visst är filmerna fasliga, men också underhållande. Och framför allt säger de någonting om världen i dag.

Han ser varför döds­olyckorna sker

DA MÖTERMichael Nilsson ser mönstret. Varför döds­olyckor sker. Han är inspektör på Arbetsmiljöverket och har i mer än tjugo år utrett vad som leder fram till tragedin i just industrin.

Nu drömmer han om ett ännu större legobygge

VAD HÄNDE SEN?Legofabriken är fortfarande det största skogsarbetaren Anders Nilsson hittills byggt. Men nu hoppas han kunna överträffa den med ett drömprojekt.

När kan jag gå i pension?

FRÅGA OM JOBBET | NYA REGLER Det talas om en ny pensionsålder men jag kan inte räkna ut om jag påverkas. Det verkar som om det är flera åldrar som diskuteras. Jag är född 1962 och vill veta vad som gäller.

1

Så får du rätt pengar

Koll på Sedan 2013 har de flesta industriarbetare delpension. Du ska få extra inbetalning till tjänstepensionen. Men alla arbetsgivare betalar inte, och det är bara du som kan kolla att det blir rätt. Vi hjälper dig!

Barhäng i gamla fabriken

INDUSTRIDESIGNI Ungerns huvudstad Budapest får fallfärdiga industrilokaler i stadens centrum nytt liv genom fenomenet romkocsma. De så kallade ”ruinbarerna” har blivit en av stadens främsta turistsensationer.

MBL får liv i poesin

Ombudsmannen Tomas Lundmark vet vad som rimmar på bemanningsanställd. Nu bokdebuterar han med en samling dikter om arbetet. Alla på rim såklart.

Rädda dina favoritjeans

Proffset tipsarFörr var jeans arbetskläder och slets ofta sönder över knäna. I dag är det vanligare att byxgrenen spricker. Skräddaren Kerstin Neumüller visar hur du enkelt kan laga dem själv.

Avtal 2020

Pappers avtalskrav: ”Vår bransch tål fyra procent”

Fyraprocentiga löneökningar, utökad ATK och högre delpension. Det är några krav som Pappers lämnade över till Industriarbetsgivarna under fredagen.

Industriarbetsgivarnas svar till Pappers: Märket gäller

Pappers kan glömma fyraprocentiga lönelyft. Åtminstone om Industriarbetsgivarna får bestämma, som menar att löneökningstakten snarare måste ner under dagens märke på 2,17 procent.

3

Arbetstid en stridsfråga i avtalskraven

Större möjligheter att variera arbetstiden och höjt övertidsuttag. Det vill Teknikarbetsgivarna se. IF Metall möter med krav på det motsatta.

Kampen om flexibiliteten har börjat – igen

PERSPEKTIVArbetstid, bemanning, lön. Där står slaget om flexibiliteten. Om den handlar avtalsrörelsen, skriver DA:s Harald Gatu.

GS: Arbetstiden måste bli mer förutsägbar

Flexibilitet eller förutsägbarhet. Det är makten över arbetstiden som blir den heta frågan i GS-fackets förhandlingar.

Vad är viktigast i avtalsrörelsen?

DA frågarVilka frågor är viktigast att ditt fackförbund driver i avtalsförhandlingarna? Vi frågade några industriarbetare vad de tycker. Nu vill vi även höra DIN åsikt!

4

Guds hus byter roll

BildreportagetPrecis som Sverige genomgick Norge en väckelserörelse i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Och det byggdes mötes­lokaler över hela landet. I dag avvecklas de norska ”bönehusen” i allt snabbare takt.

Striden om arbetsrätten

Mattias Dahl på Svenskt Näringsliv och Torbjörn Johansson på LO

Överens om fortsatta Las-förhandlingar

Allmän visstid ska ersättas, omställningsstödet ska förstärkas och a-kassan stöpas om helt – det är en del av innehållet i den avsiktsförklaring som parterna kommit överens om inför fortsatta förhandlingar.

5

Kommer mitt jobb att bli mindre tryggt nu?

Kris inom LO, anklagelser om svek och lögner. När facket förhandlar med arbetsgivarna om anställningstryggheten har det väckt ilska och rädsla. Men vad handlar förhandlingarna om? DA guidar dig.

När slutade jag vara svensk?

GÄSTKRÖNIKA | SVERIGEBILDENAtt det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier, skriver IF Metallaren Emma Eriksson.

3

Den sanna berättelsen om en näthinne­avlossning

GästkrönikaEfter en akut ögonoperaration går det att dra några viktiga slutsatser om samhället vi lever i. Och om svenskans vackraste ord, skriver Dan Strängby.

2

8 000 namn mot flytt av fabrik

Inför några hundra personer fick Marbodals vd Fredrik Nyström ta emot en namninsamling mot flytten av fabriken i Tidaholm. ”Vi vill att de ska tänka om och tänka rätt”, säger Charlotte Svensson.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.