”Las-utredningen lever inte upp till kravet på balans”
Utredningens förslag, så som det är formulerat nu, kan aldrig bli ett skarpt lagförslag så länge Socialdemokraterna har makten, skriver S-gruppen i riksdagens arbetsmarknadsutskott.
Krönika De svenska politiker som driver frågan om statlig inblandning i lönebildningen bör be om ursäkt.
Den 20 december förra året fyllde Saltsjöbadsavtalet 80 år. Avtalet sägs vara startskottet för såväl den svenska modellen som den samförståndsanda som präglat Sveriges moderna utveckling.
Huruvida den svenska arbetsmarknaden kännetecknats av samförstånd låter jag vara osagt. Professor Lars Magnusson pekar i sin forskning på att intressemotsättningar varit vanliga även efter avtalet skrevs på. Där-emot tror jag att man kan beskriva Saltsjöbadsavtalet som en överenskommelse om rollfördelning mellan staten och arbetsmarknadens parter.
Det var nämligen det som Saltsjöbadsavtalet ledde till. Staten tog ett steg tillbaka och lät legitima parter ta ansvar för lönebildning och villkor på arbetsmarknaden. Även om det funnits utmaningar har det varit ett framgångsrikt recept för både löntagare och samhällsutvecklingen.
Modellen har visst utsatts för påfrestningar. Under 1970-talet påbörjades en reformering av arbetsrättslagarna som fick dåvarande arbetsgivareföreningen att kliva åt sidan vad gäller centraliserad lönebildning.
Detta fick följdverkningar ända in på 1990-talet då lönebildningen fungerade väldigt dåligt. Under hot om lagstiftning och arbetsgivarstrategier om att flytta ner lönebildningen på företagsnivå tog ansvarsfulla fackliga företrädare initiativ, som så småningom ledde till Industriavtalet.
Industriavtalet skrevs i Saltsjöbadsavtalets anda. De fackliga parterna förband sig att ta hänsyn till företagens konkurrenskraft och arbetsgivarna förband sig att verka för en god löne- och villkorsutveckling i industrin. Tillsammans skickade man ett tydligt budskap till staten att inte lägga sig i lönebildningen.
Jag tror det är viktigt att ha det här långa historiska perspektivet för ögonen när man betraktar den dagsaktuella debatten om arbetsmarknadsfrågor. Politiker som bedriver kampanjer för att vissa grupper ska gynnas eller för den delen driver lagstiftningskrav på arbetsrättsområdet spelar med höga insatser. Det är ett avsteg från en arbetsmarknadsmodell som är smått unik i internationell jämförelse.
Det är helt enkelt samhällsnytta att låta arbetsmarknadens parter ta ansvar för sitt eget fögderi. Den som driver utvecklingen i annan riktning riskerar att hamna i samma situation som Frankrikes premiärminister Macron i slutet på förra året. Efter stora folkliga protester bad han om ursäkt och lovade höja de franska minimilönerna.
De svenska politiker som driver frågan om statlig inblandning i lönebildningen må gärna be om ursäkt redan nu.
Per-Olof Sjöö är förbundsordförande för GS-facket.
