Industriarbetarnas tidning

Med satiren som livsstil

4 november, 2019

Skrivet av

Prisad. EWK-vinnaren Karin Sunvisson är grundli­g i sitt arbete. I Stockholm kan hon inte bo. Det är för dyrt. Hon har valt en livsstil som ger henne frihete­n att låta bilderna ta den tid de behöver.

EWK

Ewert Karlsson föddes 1918 och var en
karikatyrtecknare under signaturen EWK.

Han kom från ett jordbrukarhem och temat i hans bilder var solidaritet. Varje år delas priset ut av EWK-sällskapet och Dagens Arbete till konstnärer som verka­r i hans anda.

Karin Sunvisson har valt bort sociala medier för att det stjäl tid, men också för att hon tycker sig se att människor i Sverige lever utanför sig själva. En effekt av sociala medier, tror hon. Så många gånger har hon fått höra: Du måste jobba på ditt varumärke! Hon vägrar. Hon är inget företag. EWK-priset ser hon som en ”sån jävla seger”. Hon behöver inte jobba på sitt varumärke. Folk kan uppskatta det hon gör ändå.

– EWK-priset är Sveriges finaste pris för satirteckning. Det är förstås en stor ära att få priset, men samtidigt känner jag mig lite handfallen. Som satirtecknare är man van vid att befinna sig i motståndsposition, med garden ständigt uppe. Det är lite chockartat att få beröm.

Hon växte upp med föräldrar som än i dag inte släppt en tum på sina ideal. Både mamma och pappa var starkt engagerade i 60- och 70-talens fredsrörelser. Till barnen förmedlade de vikten av solidaritet och utmanade dem till kritiskt och självständigt tänkande.

Vad formade dig att bli satirtecknare?

– Hemma fanns en inramad karikatyr av franska 1800-talstecknaren André Gill. Det var mitt första möte med idén om att bilder kan skapas inte för att beskriva eller behaga utan faktiskt för att misshaga. Zetterlings böcker Ett 70-, 80- och 90-tal innehöll mycket spännande och barnförbjudet. Att jag politiskt alltid varit svag för Gudrun Schyman beror kanske på de böckerna. Hon var häftigare än andra politiker. Zetterling tecknade henne hårt sminkad och med nätstrumpbyxor. Även norska Siri Dokken var viktig. Och så fanns Folket i Bild med Robert Nybergs bilder. Ingen kan som han vara på samma gång genomsnäll och dräpande.

Karin Sunvisson fick själv publicera sig där.

– Det var roligt arbete men dåligt betalt. En gång fick jag betalt i pizza!

Karin Sunvissons bildspråk knyter an till en äldre satirtradition där bilderna får tala utan att störas av text. EWK arbetade i denna tradition, liksom den tidigare pristagaren Riber Hansson som kommit att betyda mycket för henne, som en vän och samtalspartner.

– Denna typ av satir har marginaliserats till förmån för seriesatiren där bilden är accessoar till texten, inte tvärtom. Ibland får jag höra att jag inte tecknar satir därför att jag inte har pratbubblor i mina bilder.

Som satirtecknare måste man ha tillit till mottagarens förmåga att förstå, anser Karin Sunvisson.

– Annars finner vi oss med en stympad satir och en fattig vokabulär av bildsymboler. Hur ska man då kunna använda bilden för att tala om viktiga frågor?

Att du har valt bort sociala medier, är det en markerin­g?

– Många satirtecknare säger att sociala medier som Instagram och Facebook är viktiga arbetsverktyg. Själv tycker jag att de stjäl tid som jag i stället kan lägga på arbete. Jag tycker inte heller om slit- och slängmentaliteten som sociala medier bygger på. Bilder, debatter, politiska rörelser fladdrar förbi utan att göra något verkligt och varaktigt avtryck. Jag vill inte vara en del av det.

Men framför allt vill Karin Sunvisson själv kunna bestämma över sin tid. Hon har nästan ingen fritid och konsumerar så lite som möjligt. På så vis behöver hon inte ta så många uppdrag utan kan arbeta mer med varje bild.

– Jag har också råd att då och då ta obetalda uppdrag som rör för mig viktiga politiska frågor. Det är ett privilegium att ha tid, visst, men det är också till viss del ett val.

Halva livet har Karin Sunvisson bott utomlands, först i Paris där hon jobbade som städare, servitris och i vården. Det var slitigt, men just i vården kände hon sig hemma för att hon fick möta människor. Hon tyckte om att lyssna på deras berättelser.

Först när hon fyllt 25 började hon utbilda sig på den franska statliga konstskolan. Efter examen blev hon direkt en del av Facing the Climate, en kringresande utställning om miljön. Allra första resan med Facing the Climate gick till Belgrad.

– Jag blev störtförälskad – vilken stad! Tillsammans med min bästa kompis, en fransk studiekamrat, flyttade jag bara någon vecka därefter till Belgrad. Vi bara lämnade allt, totalt bekymmerslöst. Men det var underbart att lämna Paris efter så många år. Hade jag stannat där hade jag inte haft råd att leva som tecknare.

I dag delar hon sin tid mellan Sverige och Serbien.

Vilken är vår tids viktigaste fråga?

– Kärnvapen, utan tvekan. Det är vår tids ödesfråga, och nyligen lät Sverige sig pressas av USA till att inte skriva under det FN-förbud mot kärnvapen som vi själva varit initiativtagare till.

– Sverige har dessutom slutit ett så kallat värdlandsavtal med Nato vilket innebär att Sverige kan komma att användas som bas för Natos kärnvapen. Läget är jävligt otäckt.

Våra läsare är industriarbetare. Vad är din koppling till arbete på golvet?

– Släktträdet består främst av arbetsfolk. Så är det ju för de flesta av oss, fast det finns de som inte vill låtsas om det. En del egen erfarenhet har jag också. Jag var rätt vilsen efter gymnasiet, hade gått ut med dåliga betyg och drev omkring luspank i Paris. Så småningom halkade jag in på konstbanan men innan dess arbetade jag i flera år inom olika så kallade lågstatusjobb.

Vad hon då uppfattade som slöseri med ungdom och ambition ser hon i dag som sin mest värdefulla tillgång som tecknare.

– Erfarenheten att stå på botten av maktförhållandet chef-anställd och inte ha något att sätta emot annat än att hota med att säga upp sig – och därmed förlora sin inkomst – har skärpt min politiska medvetenhet.

Nu har det gått snart fem år sedan Charlie Hebdo*. Du var aktiv i debatten som följde på attacken. Hur bemöttes du efter att tydligt ha sagt din menin­g?

– Det var ett känsligt material som var obehagligt att bära fram i det upphetsade mediala klimat som rådde efter attacken.

– Jag tog fram siffror på Charlie Hebdos upplaga och förtjänst, tidningens bolagsform och vem som tjänat på publikationerna av Muhammed-karikatyrerna och hur mycket. Alltså att man var medveten om att publikationerna var bra för försäljningssiffrorna.

– I den svenska debatten ville man hela tiden tillämpa det som hänt på ett svenskt sammanhang, men det är omöjligt. Dels på grund av Frankrikes koloniala historia och samtid, dels på grund av bildsatirens särskilda ställning i Frankrike.

Karin Sunvisson konstaterar att det finns en relativt ny idé om att satiren i första hand ska roa och provocera, att den ska sparka åt alla håll.

– Att en bildsatir som sparkar vilt omkring sig, inklusive på den stora massan i samhällets botten, i slutändan kommer att tjäna den mindre gruppen i samhällets topp är en enkel ekvation. Det är när satiren är politiskt medveten och siktar noga som den kan vara en makt att räkna med.

* 7 januari 2015 utfördes ett terrorattentat mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris med tolv döda och elva skadade. Bland offren fanns fem av redaktionens satirtecknare.

Tidigare vinnare

2000: Riber Hansson
2001: Finn Graff
2002: Janusz ”Mayk” Majewski
2003: Leif Zetterling
2005: Siri Dokken
2008: Ulf Frödin
2010: Sara Granér
2011: Robert Nyberg
2012: Magnus Bard
2013: Liv Strömquist
2014: Lars-Erik ”Lehån” Håkansson
2015: Saad Hajo
2016: Jonathan ”Zapiro” Shapiro
2017: Charlie Christensen
2018: Max Gustafsson

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Max Gustafson får EWK-priset

Satirtecknaren Max Gustafson får 2018 års EWK-pris, som bland annat Dagens Arbete står bakom.
”Precis den typ av ryggdunk man behöver för att samla kraft i en orolig politisk samtid”, säger han.

På vissa arbetsplatser har de anställda eget gym, andra egen bagarstuga. På bruket i Husum har man både och. Foto: Lina Larsson

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Susanna Alakoski. Foto: Lisa Arfwidson

Mormors liv i bomullsfabriken

Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

I en enkel maskinverkstad i Ulvsunda i västra Stockholm tillverkar Pheenix Alpha vinylpressar. Foto: Adam Daver

Ny snurr på vinylskivan

Den var dödförklarad för bara lite drygt 10 år sedan, men sedan har försäljningen av vinylskivor exploderat. DA:s Ricardo Burrows har skrivit och läst in ett reportage om diskjockeys, kultförklarade skivbutiker och vinylpressfabrikanter.

”Jag var såld direkt” Carol Dahlberg ställer sina steelpans i rätt ordning inför en repetition med Panoply Steelband. Efter att en provapåkväll är hon helt såld på instrumentet och den västindiska musiken. Foto: David Lundmark

Carol är såld på slagverk

Onsdagarna är heliga för Scaniamontören Carol Dahlberg. Då ställer hon upp sina basoljefat för repetition med The Panoply Steelband, vars västindiska rytmer omfamnar såväl Rihanna som Ack värmeland, du sköna.

Carina Engman, revy, Dagens Arbete

Med uppdrag att roa

Carina Engman skiftar mellan pappersbruket och scenen och får hela bygden på gott humör.

Foto: STOCKHOLM STADSMUSEUM

Strejktalare dömdes till straffarbete på Långholmen

Sverige har haft politiska fångar. De flesta hamnade på Långholmen. En ung metallarbetare var en av dem.

Han kan lita på att det bär

Kanske han kom ihåg det ändå. 
Den där gången för länge sedan. Men först pratade vi med Tomas Ledin om Ådalen 31, folkhemmet och 
James Brown.

Bilden är något beskuren. Foto: LARS STRANDBERG

Med ny blick på nostalgiskt landskap

Indianer och cowboys. Vildhästar och poesi. Tre svenska gringos guidar dig till dagens vilda västern.

Jenny Wrangborg trivs med den raka attityden i köket. ”Jag gillar den tillåtande atmosfär som uppstår när olika människor, ofta egensinniga, jobbar tillsammmans.” ANN-SOFI ROSENKVIST

”Vill man förändra något får man inte vara rädd”

Dikter, kallskuret och facklig kamp. Där har ni Dagens Arbetes nya krönikör Jenny Wrangborg.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.