Med satiren som livsstil

Prisad. EWK-vinnaren Karin Sunvisson är grundli­g i sitt arbete. I Stockholm kan hon inte bo. Det är för dyrt. Hon har valt en livsstil som ger henne frihete­n att låta bilderna ta den tid de behöver.

Karin Sunvisson har valt bort sociala medier för att det stjäl tid, men också för att hon tycker sig se att människor i Sverige lever utanför sig själva. En effekt av sociala medier, tror hon. Så många gånger har hon fått höra: Du måste jobba på ditt varumärke! Hon vägrar. Hon är inget företag. EWK-priset ser hon som en ”sån jävla seger”. Hon behöver inte jobba på sitt varumärke. Folk kan uppskatta det hon gör ändå.

– EWK-priset är Sveriges finaste pris för satirteckning. Det är förstås en stor ära att få priset, men samtidigt känner jag mig lite handfallen. Som satirtecknare är man van vid att befinna sig i motståndsposition, med garden ständigt uppe. Det är lite chockartat att få beröm.

Hon växte upp med föräldrar som än i dag inte släppt en tum på sina ideal. Både mamma och pappa var starkt engagerade i 60- och 70-talens fredsrörelser. Till barnen förmedlade de vikten av solidaritet och utmanade dem till kritiskt och självständigt tänkande.

Vad formade dig att bli satirtecknare?

– Hemma fanns en inramad karikatyr av franska 1800-talstecknaren André Gill. Det var mitt första möte med idén om att bilder kan skapas inte för att beskriva eller behaga utan faktiskt för att misshaga. Zetterlings böcker Ett 70-, 80- och 90-tal innehöll mycket spännande och barnförbjudet. Att jag politiskt alltid varit svag för Gudrun Schyman beror kanske på de böckerna. Hon var häftigare än andra politiker. Zetterling tecknade henne hårt sminkad och med nätstrumpbyxor. Även norska Siri Dokken var viktig. Och så fanns Folket i Bild med Robert Nybergs bilder. Ingen kan som han vara på samma gång genomsnäll och dräpande.

Karin Sunvisson fick själv publicera sig där.

– Det var roligt arbete men dåligt betalt. En gång fick jag betalt i pizza!

Karin Sunvissons bildspråk knyter an till en äldre satirtradition där bilderna får tala utan att störas av text. EWK arbetade i denna tradition, liksom den tidigare pristagaren Riber Hansson som kommit att betyda mycket för henne, som en vän och samtalspartner.

– Denna typ av satir har marginaliserats till förmån för seriesatiren där bilden är accessoar till texten, inte tvärtom. Ibland får jag höra att jag inte tecknar satir därför att jag inte har pratbubblor i mina bilder.

Som satirtecknare måste man ha tillit till mottagarens förmåga att förstå, anser Karin Sunvisson.

– Annars finner vi oss med en stympad satir och en fattig vokabulär av bildsymboler. Hur ska man då kunna använda bilden för att tala om viktiga frågor?

Att du har valt bort sociala medier, är det en markerin­g?

– Många satirtecknare säger att sociala medier som Instagram och Facebook är viktiga arbetsverktyg. Själv tycker jag att de stjäl tid som jag i stället kan lägga på arbete. Jag tycker inte heller om slit- och slängmentaliteten som sociala medier bygger på. Bilder, debatter, politiska rörelser fladdrar förbi utan att göra något verkligt och varaktigt avtryck. Jag vill inte vara en del av det.

Men framför allt vill Karin Sunvisson själv kunna bestämma över sin tid. Hon har nästan ingen fritid och konsumerar så lite som möjligt. På så vis behöver hon inte ta så många uppdrag utan kan arbeta mer med varje bild.

– Jag har också råd att då och då ta obetalda uppdrag som rör för mig viktiga politiska frågor. Det är ett privilegium att ha tid, visst, men det är också till viss del ett val.

Halva livet har Karin Sunvisson bott utomlands, först i Paris där hon jobbade som städare, servitris och i vården. Det var slitigt, men just i vården kände hon sig hemma för att hon fick möta människor. Hon tyckte om att lyssna på deras berättelser.

Först när hon fyllt 25 började hon utbilda sig på den franska statliga konstskolan. Efter examen blev hon direkt en del av Facing the Climate, en kringresande utställning om miljön. Allra första resan med Facing the Climate gick till Belgrad.

– Jag blev störtförälskad – vilken stad! Tillsammans med min bästa kompis, en fransk studiekamrat, flyttade jag bara någon vecka därefter till Belgrad. Vi bara lämnade allt, totalt bekymmerslöst. Men det var underbart att lämna Paris efter så många år. Hade jag stannat där hade jag inte haft råd att leva som tecknare.

I dag delar hon sin tid mellan Sverige och Serbien.

Vilken är vår tids viktigaste fråga?

– Kärnvapen, utan tvekan. Det är vår tids ödesfråga, och nyligen lät Sverige sig pressas av USA till att inte skriva under det FN-förbud mot kärnvapen som vi själva varit initiativtagare till.

– Sverige har dessutom slutit ett så kallat värdlandsavtal med Nato vilket innebär att Sverige kan komma att användas som bas för Natos kärnvapen. Läget är jävligt otäckt.

Våra läsare är industriarbetare. Vad är din koppling till arbete på golvet?

– Släktträdet består främst av arbetsfolk. Så är det ju för de flesta av oss, fast det finns de som inte vill låtsas om det. En del egen erfarenhet har jag också. Jag var rätt vilsen efter gymnasiet, hade gått ut med dåliga betyg och drev omkring luspank i Paris. Så småningom halkade jag in på konstbanan men innan dess arbetade jag i flera år inom olika så kallade lågstatusjobb.

Vad hon då uppfattade som slöseri med ungdom och ambition ser hon i dag som sin mest värdefulla tillgång som tecknare.

– Erfarenheten att stå på botten av maktförhållandet chef-anställd och inte ha något att sätta emot annat än att hota med att säga upp sig – och därmed förlora sin inkomst – har skärpt min politiska medvetenhet.

Nu har det gått snart fem år sedan Charlie Hebdo*. Du var aktiv i debatten som följde på attacken. Hur bemöttes du efter att tydligt ha sagt din menin­g?

– Det var ett känsligt material som var obehagligt att bära fram i det upphetsade mediala klimat som rådde efter attacken.

– Jag tog fram siffror på Charlie Hebdos upplaga och förtjänst, tidningens bolagsform och vem som tjänat på publikationerna av Muhammed-karikatyrerna och hur mycket. Alltså att man var medveten om att publikationerna var bra för försäljningssiffrorna.

– I den svenska debatten ville man hela tiden tillämpa det som hänt på ett svenskt sammanhang, men det är omöjligt. Dels på grund av Frankrikes koloniala historia och samtid, dels på grund av bildsatirens särskilda ställning i Frankrike.

Karin Sunvisson konstaterar att det finns en relativt ny idé om att satiren i första hand ska roa och provocera, att den ska sparka åt alla håll.

– Att en bildsatir som sparkar vilt omkring sig, inklusive på den stora massan i samhällets botten, i slutändan kommer att tjäna den mindre gruppen i samhällets topp är en enkel ekvation. Det är när satiren är politiskt medveten och siktar noga som den kan vara en makt att räkna med.

* 7 januari 2015 utfördes ett terrorattentat mot tidskriften Charlie Hebdo i Paris med tolv döda och elva skadade. Bland offren fanns fem av redaktionens satirtecknare.