Vi förtjänar bättre än så här
egeringen avskaffade dansförbudet. I övrigt har vi bara fått oro. För jobben, elpriserna, skolorna, dödligt gängvåld och terrordåd, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.
Häng med oss på avtalsäventyret!
12 december, 2019
Skrivet av Per-Olof Sjöö
Krönika Någon arbetsgivare undrade vilken verklighet vi lever i när vi redovisade avtalskraven. Svaret är att vi – till skillnad från vissa – är fast förankrade på moder jord.
För förbundets allra flesta medlemmar är det snart dags att dra i gång en ny avtalsrörelse. För de kollektivavtal som är en del i industriavtalet ska det växlas krav med våra arbetsgivarmotparter den 20 december. Därefter drar förhandlingarna i gång om nya avtal med målsättningen att vara klara senast den 31 mars. Inför detta har det också varit en process både inom ramen för vårt samarbete inom LO och med övriga industriförbund.
En av de viktigaste frågorna i en avtalsrörelse är att träffa rätt när vi ställer våra lönekrav. Vi har inom industrin etablerat ett synsätt som går under arbetsnamnet ”bästa möjliga”. Det är helt enkelt ett sätt att gå igenom vissa faktorer som har betydelse när vi ställer lönekravet.
Den viktigaste faktorn är självfallet att vi ska kunna åstadkomma reallöneökningar, det vill säga att medlemmarna ska få riktiga löneökningar som inte äts upp av fördyrade kostnader. De senaste 20 åren har vi lyckats riktigt bra med detta.
I inget annat jämförbart land i Europa har löntagare haft bättre reallöneutveckling än i Sverige.
En annan viktig faktor är sysselsättningsfrågan. Eftersom industrin i Sverige är väldigt exportinriktad och därmed utsatt för en internationell konkurrens skulle för höga löneökningar leda till att våra medlemmars jobb slås ut och därmed öka arbetslösheten. Jag tror inte vi har medlemmarnas mandat att prisa bort oss från jobbet.
Andra faktorer som spelar in är hur inflation, produktivitet och konkurrenskraft utvecklas. Det är sådant som långsiktigt har stor betydelse för hur stora löneökningar vi kan förhandla fram.
Detta är viktigt att komma ihåg eftersom mycket av diskussionen inför kommande avtalsrörelse handlar om hur konjunkturen ser ut. Självklart har konjunkturutvecklingen betydelse men för oss är det viktigare att mäta industrins långsiktiga förutsättningar.
Utifrån dessa faktorer har vi tillsammans med övriga förbund kommit fram till att ställa ett löneökningskrav på 3 procent i avtalsrörelsen. Detta har fått arbetsgivarsidan att gå i taket och vi har fått en del mindre smickrande omdömen därifrån.
Någon arbetsgivare undrade på vilken planet vi befunnit oss den senaste tiden, med tydlig hänvisning till att konjunkturen nu ser ut att avmattas. Svaret är att vi är fast förankrade på moder jord. Det är nämligen inte våra medlemmar som har kopplat loss från verkligheten med löner som vanliga människor bara kan drömma om.
Med detta som bakgrund kan det nog bli en spännande avtalsrörelse så häng med oss på detta äventyr. Men innan dess vill jag passa på att önska alla läsare en riktigt god jul!
Per-Olof Sjöö är förbundsordförande för GS-facket.
Jag blir mäkta förvånad, dagligen, av dessa människor. Här ifrågasätts alltså vår verklighetsförankring då det lägligt värre går mot lågkonjunktur då det nalkas ny förhandling av avtalen. Perfekt.
De tre senaste åren då i högkonjuktur där landets företag gått med mångmiljonvinster? Hur har arbetarna premierats denna tid?
Har själv, sedan typ 2015, läst och hört (även själv varit och är) om arbetare på stora företag som med tiden fått de förmåner som varit ”förtagets goda vilja” indragna. Då i form av veckofika, bonus, fester/arrangemang osv. Allt för att spara pengar. Samtidigt som samma företag kanske gör 30-60 miljoner i vinst det året, året därpå och året därpå!
Enkelheten i dag att kunna leta rätt på information på internet samt dagstidningar gör att man kan hänga med ganska bra i hur landet lutar.
Denna negativa utveckling för företagen jag pratar om, som jag upplevt hittills tillsammans med nååågra andra iallafall, har varit raka motsatsen än den varit för diverse chefer.
Visst, cheferna står och slår sig för bröstet om hur vi måste jobba med säkerhet i tanken och att vi måste hjälpas åt (genom att lägga mer arbetsuppgifter på oss så de slipper?). Men de inser inte att allt runtomkring detta, som mindre bonus, inget fika, inga företagsarrangemang, det skiner igenom och biter dem själva i baken.
Chefer som gått från 500-600 tkr i årslön till 1,5 miljoner på tre år? Eller den chef som har blyga 800 (tusen!)kr i månaden? Har då arbetarna tappat verklighetsförankringen?
Vi arbetare tilldelas ett par glasögon, vilka tar bort allt vad respekt och lojalitet heter. Vi får mer att göra med mindre lön för mödan och då våra fackföreningar vill ge oss 1 procent mer än tidigare avtal blir det ramaskri från cheferna.
Nåväl, jag köper chefernas ”försvar” att det går tungt i lågkonjukturer, svag krona osv. Då kanske facken måste ha bättre avtal mot just när företaget går bra? Att med en lägsta lön som krav och går att leva tillräckligt bra på är en grundpelare givetvis, men med facit i hand: skulle vi haft en avtalad bonus som kickat in dessa år företagen gått som tåget i högkonjuktur, hade det garanterat känts bättre. Eller gud förbjude, att företaget själva skulle gått in och visat välvilja på riktigt!
Jag vet hur jag själv skulle ha gjort som chef i dessa fall och det är för att jag vet att jag inte skulle kunna vara chef och ha någon lön, om inte jag hade arbetsvilliga och lojala arbetstagare som hjälper till att driva framåt.
Men jag tror att alla ändå har det tillräckligt bra i Sverige för att det än ska bli några större reaktioner. Alla har det ”för bra”, speciellt nya unga, 20-30 år. När dessa börjar reagera kommer det nog att vara för sent.
Pladdrat nog och tyvärr inte kort! Ber om ursäkt på förhand för ev felstavningar/otydligheter, tack för mig!