Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

När slutade jag vara svensk?

20 december, 2019

Skrivet av Emma Eriksson

Gästkrönika | SverigebildenAtt det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier, skriver Emma Eriksson.

Om skribenten

Emma Eriksson jobbar på Hydro Extrusion AB, där hon är organistationsansvarig. Är också ungdomsansvarig avd 32 IF Metall Höglandet.

*Videoprojeketet handlar om de sju olika diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med i ett videoprojekt* där jag skulle berätta om hur jag tycker samhället ändrat sig från det att jag växte upp tills nu. Eftersom jag tackade ja blev jag också tvungen att fundera på frågan. Och det jag fick syn på är inte helt lätt.

Som mörkhyad i ett samhälle ute på landet på den tiden jag växte upp så syntes man. Men det var inget varken jag eller min bror kände av. I det stora hela var vi ju precis som alla andra barn. Vi hade vänner, vi spelade fotboll, hittade på bus. Vi kände en samhörighet. Vi var Emma och Johan.

Mina föräldrar har alltid varit väldigt noga med att låta mig och min bror få välja våra egna vägar i livet. Vilket har format oss till dem vi är nu.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag var en tjej som stack ut, inte för min hudfärg, utan för jag vågade prata och ta för mig. Det var inte positivt för alla, och självklart fanns det människor som sa saker om mig och min person.

Min lillebror å andra sidan var väldigt blyg som barn, men inte heller det var något som fick honom att sticka ut, som mer än just blyg.

Att det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier.

Första gången jag började inse att mitt liv och mitt utseende inte längre ”passade” in var för cirka tre år sedan. En äldre kvinna kom fram och frågade mig en sak – på engelska. Jag hade hört henne prata svenska bara några minuter innan och valde därför att svara henne på svenska. Hon tittade förvånat på mig, sedan tackade hon mig för svaret. På engelska.

Jag vet att det inte alltid kan vara lätt att veta varifrån en person kommer, och jag dömer henne inte. Men det var vid den här tiden jag samtidigt från allt fler håll började känna av att samhället ser annorlunda på oss. Att vi allt mer börjat ses på som främlingar.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag hade en kompis, även hon mörkhyad, och jag minns hur hon en gång grät och sa att hon hatade sin hudfärg, hur hon önskade att hon bara kunde riva bort den och bli vit.

Jag tog studenten i juni år 2010 och började jobba inom industrin. Även här fanns fördomarna. Inte många, men de fanns. Jag reagerade först inte nämnvärt på dem, och på min avdelning skojade vi och hade kul allihop. Vi var liksom kompisar och hade hittat en bra nivå där ingen tog illa vid sig. Det var på den tiden man längtade till att få åka och jobba.

Men med tiden kröp sig yttervärlden in också på industrigolvet. Små kommentarer, inte nödvändigtvis mot mig. Men man kunde höra att hur någon tyckte att det var fördjävligt att ”de kommer hit och tar våra jobb”. Någon som högt frågar sig varför människor med annan hudfärg ”ska bosätta sig just här”.

Ur minnet vecklade bilder ut sig, när jag satt och funderade vad jag skulle berätta i den här videon. Vem får lov att vara svensk?

Och den starka känslan som växte fram, att det inte handlar om hat. Vi tar bara den enklaste vägen och i stället för att faktiskt ta reda på fakta, tänka efter själva, så upprepar vi bara vad vi hör andra människor säga.

Vi kan inte ändra varandra, men vi kan ändra på hur vi väljer att se på varandra. En stabil trygghet kan inte byggas på en enda grupptillhörighet, vi har ju alla så många olika tillhörigheter. Det som splittar oss har inget att göra med religion, kultur, etnisk bakgrund eller utseende. Utan att vi att vi låter oss tro att dessa saker splittrar oss.

Min fyraåriga son är en frisk, sprallig liten kille som drömmer om att bli brandman. Jag önskar att han kommer att få möjlighet att följa sina drömmar, att han ska bli behandlad och behandla alla han möter med respekt. Att hans hudfärg och namn inte ska spela en viktig roll för hur människor väljer att se på honom. Att han ska känna att han passar in här, i landet han föddes i och växer upp i.

Så, jo. Jag synen på mig och hur svensk jag är har tydligt förändrats. Men däri finns också nyckeln till lösning. Vi kan fortsätta att förändras. Utmana fördomarna i oss själva och varandra. Vi måste bara våga!

Emma Eriksson
IF Metall Höglandet

3 kommentarer till “När slutade jag vara svensk?

  • Fin och tänkvärd krönika om vårt samhälle som håller på att gå sönder. Jag växte upp på 70-talet då starka drivkrafter för jämlikhet och mot all form av diskriminering långsamt gjorde samhället bättre. Försöker hålla fast i den känslan och inte påverkas av farliga partier och rädda människor!

  • Hej Emma,
    En fin krönika!
    Jag undrar själv ibland när en invandrare slutar vandra? Bor i Sverige nästan 30 år och det är en större bit av mitt liv. Ändå kallas jag fortfarande invandrare. Att saken blir värre kallar man även mitt barn för invandrare trots att han är född i Sverige och har inte än börjat vandra.
    Jag älskar Sverige, svenskar och min ort. Som tur är de som inte ser mig som önskvärd är få och inte värda min/vår uppmärksamhet.

  • Hej Emma
    Fin krönika.
    Tror att vi hade sluppit denna fruktansvärda utveckling av folks åsikter om Stefan och övriga politiker hade bromsat migrationen tidigare än de gjorde 2015

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Hårdför nationalism – en dålig väg framåt för arbetarrörelsen”

”Hårdför nationalism – en dålig väg framåt för arbetarrörelsen”

Arbetarrörelsens framtid ligger inte i att låna in rasistiskt och antidemokratiskt tankegods från SD. Det finns inte tillräckligt många väljare med rasistiska åsikter i Sverige för att det ska löna sig, skriver historikern Henrik Arnstad

”Solidaritet är mer än den svenska modellen”

”Solidaritet är mer än den svenska modellen”

Vad står egentligen uttrycket ”Svenska modellen” för? Det undrar DA-reportern Jeanette Herulf i sin gästkrönika (som hon skriver utifrån sitt perspektiv som långtidssjukskriven).

”Jag blev svensk – och en miljömupp”

”Jag blev svensk – och en miljömupp”

Författaren och komikern Zinat Pirzadeh om resan från att plocka fridlysta blommor i burka i norrländska fjällen till att skaffa gåstavar.

Du är också en del av företaget

Du är också en del av företaget

Emma Eriksson: Att köra på ”vi mot dem” gynnar inte det fackliga arbetet.

SD: Regeringar av olika kulör har lagt grunden för skugg­samhället

SD: Regeringar av olika kulör har lagt grunden för skugg­samhället

I stället för att ta hit människor för att utföra lågkvalificerade arbeten behövs kortare utbildningsinsatser till arbetssökande som redan finns i Sverige, skriver Magnus Persson, SD.

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

Vilka krav ska man ställa på den som inte orkar leva?

”Vi tog inte ansvar för Aref eller Ali, utan de dog, Morgan Johansson”, skriver Elisabet Rundqvist.

”Gör läxan, Morgan Johansson”

”Gör läxan, Morgan Johansson”

Osanna klyschor när Morgan Johansson svarar på hanteringen av de unga ensamkommande och nya gymnasielagen, skriver Marga Sandström från organisationen Världen i Värmland.

Vad SR-bossen borde ha sagt

Vad SR-bossen borde ha sagt

Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.

”Reglerna är inhumana– och rent idiotiska”

”Reglerna är inhumana– och rent idiotiska”

Vi har bekostat de ensamkommandes utbildning och de är redo att börja jobba, men nu kan det sluta med ett utvisningsbeslut, skriver Klara Patzauer, ordförande för föreningen Världen i Värmland.

Aldrig glömma och alltid bekämpa rasismens idéer

9 november. Minnet av novemberpogromen, den sk Kristallnatten, i nazityskland manar oss att aldrig aldrig upphöra att bekämpa rasismen och antisemitismen varhelst den dyker upp och att alltid värna Människovärdet och demokratin. Det som utspelar sig i USA dessa dagar visar hur snabbt det fullkomligt otänkbara kan bli en normalitet. Gränser förflyttas och extremismens vulgariteter […]

DA granskar skuggsamhället i en smutsig bransch

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder.
Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo städade hos stats­ministern fyra gånger

Chilo blev rikskänd för att ha städat svart hos statsminister Magdalena Andersson. Här är hennes ord från tiden i Migrationsverkets förvar.

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

Städ­branschen Sverige: Vi uppskattar Magdalena Anderssons fadäs

För att stoppa bolag som inte gör rätt för sig måste upphandlare bli bättre på att upptäcka fifflet, anser Städbranschen Sveriges ordförande Matthias Lindholm.

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Shakhzoda bröt högerarmen, fick städa med vänster

Städarnas berättelser: Shakhzoda, Uzbekistan. ”Arbetsgivaren tvingade mig att jobba trots att jag var sjukskriven. Jag fick städa med vänsterarmen.”

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Aziza blev sjuk under pandemin – tvingades jobba ändå

Städarnas berättelser: Aziza, Uzbekistan. ”Jag blev inte behandlad som en människa.”

Rebecca terroriserades av chefen

Rebecca terroriserades av chefen

Städarnas berättelser: Rebecca, Venezuela. ”’Jag sparkar skiten ur dig och skickar dig till helvetet’, sa min chef om vi protesterade.”