När slutade jag vara svensk?

Gästkrönika | SverigebildenAtt det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier, skriver Emma Eriksson.

För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med i ett videoprojekt* där jag skulle berätta om hur jag tycker samhället ändrat sig från det att jag växte upp tills nu. Eftersom jag tackade ja blev jag också tvungen att fundera på frågan. Och det jag fick syn på är inte helt lätt.

Som mörkhyad i ett samhälle ute på landet på den tiden jag växte upp så syntes man. Men det var inget varken jag eller min bror kände av. I det stora hela var vi ju precis som alla andra barn. Vi hade vänner, vi spelade fotboll, hittade på bus. Vi kände en samhörighet. Vi var Emma och Johan.

Mina föräldrar har alltid varit väldigt noga med att låta mig och min bror få välja våra egna vägar i livet. Vilket har format oss till dem vi är nu.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag var en tjej som stack ut, inte för min hudfärg, utan för jag vågade prata och ta för mig. Det var inte positivt för alla, och självklart fanns det människor som sa saker om mig och min person.

Min lillebror å andra sidan var väldigt blyg som barn, men inte heller det var något som fick honom att sticka ut, som mer än just blyg.

Att det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier.

Första gången jag började inse att mitt liv och mitt utseende inte längre ”passade” in var för cirka tre år sedan. En äldre kvinna kom fram och frågade mig en sak – på engelska. Jag hade hört henne prata svenska bara några minuter innan och valde därför att svara henne på svenska. Hon tittade förvånat på mig, sedan tackade hon mig för svaret. På engelska.

Jag vet att det inte alltid kan vara lätt att veta varifrån en person kommer, och jag dömer henne inte. Men det var vid den här tiden jag samtidigt från allt fler håll började känna av att samhället ser annorlunda på oss. Att vi allt mer börjat ses på som främlingar.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag hade en kompis, även hon mörkhyad, och jag minns hur hon en gång grät och sa att hon hatade sin hudfärg, hur hon önskade att hon bara kunde riva bort den och bli vit.

Jag tog studenten i juni år 2010 och började jobba inom industrin. Även här fanns fördomarna. Inte många, men de fanns. Jag reagerade först inte nämnvärt på dem, och på min avdelning skojade vi och hade kul allihop. Vi var liksom kompisar och hade hittat en bra nivå där ingen tog illa vid sig. Det var på den tiden man längtade till att få åka och jobba.

Men med tiden kröp sig yttervärlden in också på industrigolvet. Små kommentarer, inte nödvändigtvis mot mig. Men man kunde höra att hur någon tyckte att det var fördjävligt att ”de kommer hit och tar våra jobb”. Någon som högt frågar sig varför människor med annan hudfärg ”ska bosätta sig just här”.

Ur minnet vecklade bilder ut sig, när jag satt och funderade vad jag skulle berätta i den här videon. Vem får lov att vara svensk?

Och den starka känslan som växte fram, att det inte handlar om hat. Vi tar bara den enklaste vägen och i stället för att faktiskt ta reda på fakta, tänka efter själva, så upprepar vi bara vad vi hör andra människor säga.

Vi kan inte ändra varandra, men vi kan ändra på hur vi väljer att se på varandra. En stabil trygghet kan inte byggas på en enda grupptillhörighet, vi har ju alla så många olika tillhörigheter. Det som splittar oss har inget att göra med religion, kultur, etnisk bakgrund eller utseende. Utan att vi att vi låter oss tro på att dessa saker splittrar oss.

Min fyraåriga son är en frisk, sprallig liten kille som drömmer om att bli brandman. Jag önskar att han kommer att få möjlighet att följa sina drömmar, att han ska bli behandlad och behandla alla han möter med respekt. Att hans hudfärg och namn inte ska spela en viktig roll för hur människor väljer att se på honom. Att han ska känna att han passar in här, i landet han föddes i och växer upp i.

Så, jo. Jag synen på mig och hur svensk jag är har tydligt förändrats. Men däri finns också nyckeln till lösning. Vi kan fortsätta att förändras. Utmana fördomarna i oss själva och varandra. Vi måste bara våga!

Emma Eriksson
IF Metall Höglandet

Emma Eriksson