Skäms inte för att själen är trasig

På arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Vi behöver påminna oss om att de som hörs mest i sociala medier inte är flest”

Krönika, Alexandra Pascalidou. 

När slutade jag vara svensk?

Gästkrönika | SverigebildenAtt det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier, skriver Emma Eriksson.

Om skribenten

Emma Eriksson jobbar på Hydro Extrusion AB, där hon är organistationsansvarig. Är också ungdomsansvarig avd 32 IF Metall Höglandet.

*Videoprojeketet handlar om de sju olika diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.

För en tid sedan fick jag en förfrågan om jag ville vara med i ett videoprojekt* där jag skulle berätta om hur jag tycker samhället ändrat sig från det att jag växte upp tills nu. Eftersom jag tackade ja blev jag också tvungen att fundera på frågan. Och det jag fick syn på är inte helt lätt.

Som mörkhyad i ett samhälle ute på landet på den tiden jag växte upp så syntes man. Men det var inget varken jag eller min bror kände av. I det stora hela var vi ju precis som alla andra barn. Vi hade vänner, vi spelade fotboll, hittade på bus. Vi kände en samhörighet. Vi var Emma och Johan.

Mina föräldrar har alltid varit väldigt noga med att låta mig och min bror få välja våra egna vägar i livet. Vilket har format oss till dem vi är nu.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag var en tjej som stack ut, inte för min hudfärg, utan för jag vågade prata och ta för mig. Det var inte positivt för alla, och självklart fanns det människor som sa saker om mig och min person.

Min lillebror å andra sidan var väldigt blyg som barn, men inte heller det var något som fick honom att sticka ut, som mer än just blyg.

Att det med tiden skulle bli vår lite mörkare hudfärg som skulle definiera oss fanns aldrig i våra vildaste fantasier.

Första gången jag började inse att mitt liv och mitt utseende inte längre ”passade” in var för cirka tre år sedan. En äldre kvinna kom fram och frågade mig en sak – på engelska. Jag hade hört henne prata svenska bara några minuter innan och valde därför att svara henne på svenska. Hon tittade förvånat på mig, sedan tackade hon mig för svaret. På engelska.

Jag vet att det inte alltid kan vara lätt att veta varifrån en person kommer, och jag dömer henne inte. Men det var vid den här tiden jag samtidigt från allt fler håll började känna av att samhället ser annorlunda på oss. Att vi allt mer börjat ses på som främlingar.

Folk började kalla oss saker, vissa bytte sida på gatan, våra namn byttes ut till ord. Svartskalle, invandrare, blatte. Plötsligt var det mer acceptabelt att säga sådant. Ingen av oss hann märka vad som hände innan det liksom redan hänt.

Jag hade en kompis, även hon mörkhyad, och jag minns hur hon en gång grät och sa att hon hatade sin hudfärg, hur hon önskade att hon bara kunde riva bort den och bli vit.

Jag tog studenten i juni år 2010 och började jobba inom industrin. Även här fanns fördomarna. Inte många, men de fanns. Jag reagerade först inte nämnvärt på dem, och på min avdelning skojade vi och hade kul allihop. Vi var liksom kompisar och hade hittat en bra nivå där ingen tog illa vid sig. Det var på den tiden man längtade till att få åka och jobba.

Men med tiden kröp sig yttervärlden in också på industrigolvet. Små kommentarer, inte nödvändigtvis mot mig. Men man kunde höra att hur någon tyckte att det var fördjävligt att ”de kommer hit och tar våra jobb”. Någon som högt frågar sig varför människor med annan hudfärg ”ska bosätta sig just här”.

Ur minnet vecklade bilder ut sig, när jag satt och funderade vad jag skulle berätta i den här videon. Vem får lov att vara svensk?

Och den starka känslan som växte fram, att det inte handlar om hat. Vi tar bara den enklaste vägen och i stället för att faktiskt ta reda på fakta, tänka efter själva, så upprepar vi bara vad vi hör andra människor säga.

Vi kan inte ändra varandra, men vi kan ändra på hur vi väljer att se på varandra. En stabil trygghet kan inte byggas på en enda grupptillhörighet, vi har ju alla så många olika tillhörigheter. Det som splittar oss har inget att göra med religion, kultur, etnisk bakgrund eller utseende. Utan att vi att vi låter oss tro att dessa saker splittrar oss.

Min fyraåriga son är en frisk, sprallig liten kille som drömmer om att bli brandman. Jag önskar att han kommer att få möjlighet att följa sina drömmar, att han ska bli behandlad och behandla alla han möter med respekt. Att hans hudfärg och namn inte ska spela en viktig roll för hur människor väljer att se på honom. Att han ska känna att han passar in här, i landet han föddes i och växer upp i.

Så, jo. Jag synen på mig och hur svensk jag är har tydligt förändrats. Men däri finns också nyckeln till lösning. Vi kan fortsätta att förändras. Utmana fördomarna i oss själva och varandra. Vi måste bara våga!

Emma Eriksson
IF Metall Höglandet

Läs mer: Gästkrönika | Krönikor | Opinion

Emma Eriksson

3Kommentarer

Helena:

Fin och tänkvärd krönika om vårt samhälle som håller på att gå sönder. Jag växte upp på 70-talet då starka drivkrafter för jämlikhet och mot all form av diskriminering långsamt gjorde samhället bättre. Försöker hålla fast i den känslan och inte påverkas av farliga partier och rädda människor!

Aleksandar Srndovic:

Hej Emma,
En fin krönika!
Jag undrar själv ibland när en invandrare slutar vandra? Bor i Sverige nästan 30 år och det är en större bit av mitt liv. Ändå kallas jag fortfarande invandrare. Att saken blir värre kallar man även mitt barn för invandrare trots att han är född i Sverige och har inte än börjat vandra.
Jag älskar Sverige, svenskar och min ort. Som tur är de som inte ser mig som önskvärd är få och inte värda min/vår uppmärksamhet.

Janne:

Hej Emma
Fin krönika.
Tror att vi hade sluppit denna fruktansvärda utveckling av folks åsikter om Stefan och övriga politiker hade bromsat migrationen tidigare än de gjorde 2015

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Skäms inte för att själen är trasig

LedarePå arbetet måste vi kunna tala lika öppet om den psykiska ohälsan som att kroppen värker, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Coronakrisen

Nu behövs solidarisk innovation

LEDAREDet är hoppfullt när industriföretag ställer om sin produktion efter samhällets behov, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Klockan har tickat länge – det är bara att börja röjningsarbetet”

GÄSTKRÖNIKA”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.

”Inga vinst­utdel­ningar under krisen. Ok?”

DEBATTTa nu chansen och visa på ett krisledarskap där ni kommer bli ihågkomna som hjältar – inte som giriga direktörer som sätter vinsten först, skriver industriarbetaren Kennet Bergkvist.

1

Öppna ladorna, Magdalena Andersson

LEDAREHelle Klein: ”Coronakrisen hotar inte bara människors hälsa utan hela samhällsekonomin. Nu gäller statlig krispolitik på maxnivå”.

2

Vi isolerar oss – men löser coronakrisen tillsammans

LEDARECoronakrisen är djupgående och det kommer att ta lång tid att bekämpa viruset och reparera samhället. Är det någon gång det lilla ordet solidaritet kan komma väl till pass är det nu, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

1

Håll huvudet kallt, men hjärtat varmt

LedareKombinationen av ett starkt civilsamhälle och en välfungerande stat är oslagbar vid kris, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Regionala skyddsombud

”Regeringens förslag om RSO missar målet”

Replik | RSOAtt kontrollera arbetsmiljön är en myndighetsuppgift och inte en uppgift för de regionala skyddsombuden, skriver Saila Quicklund (M).

1

”RSO-frågan visar januariavtalets högerkantring”

Debatt | RSODet är positivt på att regeringen till slut föreslår att de regionala skyddsombuden måste få utökad tillträdesrätt. Samtidigt är reaktionerna från borgerligt håll ett kvitto på den undermåliga förhandlingen vid januariavtalets tillkomst, skriver Ali Esbati och Ciczie Weidby (V).

”Obegripligt och felaktigt om skyddsombuden, Moderaterna”

Moderaternas vilja att skrota ett fungerande system för arbetsmiljöarbete är obegripligt – om inte anledningen helt enkelt är att inskränka fackets makt, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Högre vinst ställs mot ohälsa”

DEBATTDet vore en stor olycka för både löntagare och arbetsgivare om de borgerliga partierna inklusive SD lyckas förstöra en väl fungerande RSO-verksamhet, skriver Sten Gellerstedt, tidigare utredare på LO.

”Skyddsom­budens roll måste moderniseras”

DEBATTDe som arbetar på arbetsplatser utan lägsta löner och kollektivavtal har oftast inget skyddsombud att vända sig till, skriver Saila Quicklund (M).

2

Vi som fortfarande tror på demokratin

KRÖNIKAMahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Avtal 2020

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

KRÖNIKAJag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

2

Pengarna både finns – och inte

GÄSTKRÖNIKAKlart det är trevligt att få utdelning på en aktie. Men hur var det nu med att det inte finns pengar, alltså till löneökningarna, frågar sig Marcus Raihle.

1

Striden om arbetsrätten

”Vårt starkaste vapen kommer ha slut på ammunition”

DEBATTAtt gå in i förhandling om Las när vi har fredsplikt är fel väg att gå. LO skulle ha tagit med frågan i avtalsrörelsen i stället, skriver Jim Svensk Larm, förtroendevald i Pappers avd 15.

1

”Kompetensutveckling kan inte ställas mot trygghet”

debattDet vore absurt om vi resonerande om vad vi ska offra för att få en säker arbetsmiljö. Samma inställning borde vi ha kring anställningstryggheten, skriver Jan-Olov Carlsson på Volvo Lastvagnar i Umeå.

2

Vi måste få slut på otryggheten

KrönikaI praktiken omfattas många industrianställda inte av turordningsreglerna. Därför måste vi förhandla om trygghet och omställning, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Konserten var som ett väckelsemöte

KrönikaKrönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

1

Det här borde väl alla chefer fatta

KrönikaAtt ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

1

”Jakten på batterimetaller sprider asbest runt svenska gruvor”

DEBATTAnsvariga talar tyst om riskerna kring återvinning av gruvavfallet, skriver Rolf Ählberg, tidigare arbetsmiljöombudsman för Metall.

1

Tacka facket för 5 000 mer i månaden

KrönikaAtt välja bort facket för att det är för dyrt är ett vanligt argument. Och samtidigt så fel – det skulle kosta oss så mycket mer om facket inte fanns, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

1

Nu bygger vi ett ännu starkare fack

KRÖNIKADet är många som redan är med i Pappers ute på bruken. Men för att säkra vår styrka i framtiden ska vi bli ännu fler. Är du med, skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

DA GRANSKAR SKUGGSAMHÄLLET

Ge skydds­ombuden tillträdesrätt

LEDAREBättre samverkan mellan myndigheter är ett viktigt steg för att komma tillrätta med arbetslivskriminaliteten. Men också att skyddsombuden nu får tillträde till alla arbetsplatser, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Myndigheternas samarbete ger resultat”

DEBATTEn utredare ska följa upp och komma med förslag på hur samarbetet mellan myndigheter kan utvecklas för att bekämpa arbetslivskriminaliteten, skriver arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).

Amazon är arbetslivets skräckexempel

KrönikaNär allt fler delar av arbetslivet digitaliseras måste de som använder tekniken i jobbet få vara delaktiga i att utveckla den, skriver civilingenjören Peter Larsson.

Replokalen är en magisk plats

KRÖNIKAHur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

”Ge oss en välfärd att lita på, politiker”

DebattVälfärd är plötsligt ordet på alla politikers läppar. Bra så, men vi måste också kunna lita på att vi får del av den, skriver Thomas Nilsson, ordförande i Pappers avd 11.

5

Knarket i industrin

”Utan rehabilitering föds farlig tystnadskultur”

DebattLagstiftningen måste bli tydligare på vilket ansvar som åligger arbetsgivarna, skriver Erik Arnberg, som bland annat jobbat med rehabilitering för SSAB.

Årtiondets första utmaningar är här

KRÖNIKADet är inte lätt att sia om framtiden. Men klart är att två stora fackliga utmaningar väntar oss redan i närtid. Ett nytt kollektivavtal och förhandlingarna om arbetsrätten, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.