Gasutsläppet höll på att ta Claes liv

Gasutsläpp. Skyddsmasken hjälpte inte. Claes Karlsson fick ingen luft och sprang för sitt liv.
– Jag tänkte bara bort, bort, bort, säger han.

Tankarna snurrade när kemikalielossaren Claes ”Classe” Karlsson hade lagt sig i sängen framför sovrumstv:n den kvällen. Aldrig hade han varit så nära att dö som han var i morse, på sin arbetsplats, på Holmens bruk i Hallstavik.

Han vred sig, blundade. Försökte förgäves släppa alla tankar på gasen, svaveldioxiden, det som kunde ha satt punkt för hans 57-åriga liv den sista måndagen i mars 2019.

Ringde han och berättade det för sina döttrar innan han gick och la sig? Någon nära vän? Classe tänker efter när vi träffar honom sju månader senare, men nej – han minns inte. Hjärnan var som i ett töcken då, förklarar han. Men han minns att middagen hade smakat metall och han minns att det var runt åttatiden på morgonen som allting hände, nere i hamnen.

Classe och två medarbetare skulle just lossa av 40 ton flytande svaveldioxid från en lastbil, när Classe – som stod i kemikalielossningskuren – hörde ett dovt muller. Classe tittade ut och såg då att det vällde ut vätska från ett avluftningsrör på ett tak snett ovanför honom. Genast vred han på ventilerna i kuren och hoppades på det bästa.

Men då var det redan för sent. Med ens hade vätskan förvandlats till gas och kraftigt expanderat, trängt in genom kuren och lagt sig som ett lock över Classes munhåla och svalg.

I panik rusade Classe ut från kuren och bort mot närmaste byggnad. Men ingenstans gick det att andas, varken utomhus eller inomhus. Syret var som bortblåst. Är det så här jag kommer att dö, tänkte han medan han sprang.

Först efter ett fyrtiotal meter, vilka kändes som hundra, när han hade stapplat in och fallit ner på knä inne i ångcentralen, fick han luft i lungorna igen.

De två andra vid lossningen klarade sig bra, för de hade vinden i ryggen. Och Classe, han kunde ju ha drabbats än värre om det inte hade varit för att han alltid har en flyktplan klar för sig i händelse av att något sådant här ska inträffa. Efter 39 år på bruket har han ju ändå sett och hört ett och annat.

Men, tankarna efteråt är inte lika lätta att förutse. Ångesten, våndan.

Likaså vet inte Classe vad för fysisk åkomma han har drabbats av, men någonting är det. Han jobbar på som vanligt, det gjorde han från samma dag som det hände. Men han känner sig betydligt flåsigare nu än förr.

– Jag orkar inte lika mycket längre, säger han. När jag andas in går det bra, men när jag andas ut – då hackar det.

Astma? KOL? Classe vet inte, men läkare utreder saken och inom kort kanske han får ett besked.

En sak vet han dock säkert att han tänkte första kvällen, när han låg hemma i sängen:

– ”Vilken jävla tur jag hade. Nu får jag träffa mina barn och barnbarn igen.” Ja, så tänkte jag.