Industriarbetarnas tidning

Här kommer ilskan över jobbet ut

30 januari, 2020

Skrivet av Martin Röshammar

Klagokören i Liverpool I samlad trupp fick klago­kören i Liverpool sjunga om sådant de knappt vågade prata högt om på egen hand: sin jobbsituation och problemen på arbetsmarknaden.

Jennifer John, som kom till Liverpool 1983 från uppväxtens London, är som en kreativ explosion. Hon kastar sig mellan ytterligheterna i musikens värld och har samarbetat med många stora artister. Som Take That, Brian Eno, Ringo Starr och Damon Albarn. Men hon är också sångcoach i talangjaktsprogrammet The Voice och körledare för såväl proffs som amatörer.

Sångerska, företagare och låtskrivare, allt det är Jennifer John som med åren också har blivit en sjungande reklampelare för Liverpool.

Det är en fattig stad, en ojämlik stad där barnfattigdomen är stor och hemlösheten likaså. Men Liverpool har samtidigt förändrats mycket sedan Jennifer John kom hit. Självförtroendet har kommit åter och det har blivit en turiststad med ett uppiffat hamnkvarter, mycket shopping och världens just nu kanske allra bästa fotbollslag, Liverpool FC.

”Jag hade kollegor som kom till mig innan, bad mig skriva upp saker för dem. Jag blev även ­deras röst.”

Sharon Watkins, körmedlem.

Liverpool är en stad som liksom aldrig sover, som aldrig är tyst. Dess människor pratar mycket och HÖGT. Det hörs alltid musik, på gator, på klubbar och på pubar. Att Jennifer John trivs här är lätt att förstå. Hennes sociala engagemang är stort, projekten i Liverpool är många och det är ett sånt projekt som gör att hon en solig dag sitter i ett konferensrum på kulturhuset FACT (Foundation for Art and Creative Technology).
Alldeles bredvid, på den extra myllrande gatan Bold Street, har hon sitt kontor. Så klart vill hon vara där det händer.

Klagokören gjorde ett antal framträdanden runt om i Liverpool, bland annat utanför tågstationen Lime Street Station mitt i stan. Foto: Amini Bihi

Under några sommarmånaderoch tidig höst klagades det högljutt i Liverpool. Utställningen Real work samlade femton ocensurerade berättelser om arbete, allt från sydafrikanska sexarbetare till manusförfattare i Liverpool och flera representanter för gigekonomin. De bortglömda arbetarna fick en röst och ett forum. Det är där Jennifer John kommer in i bilden. FACT tyckte att det var ett utmärkt tillfälle att dra i gång en lokal variant av den internationella körsatsningen The Complaints Choir, Klagokören, den här gången med arbete som tema.

Projektet The Complaints Choir startades från början av det finska konstnärsparet Telervo och Oliver Kalleinen-Kohta. 2005 reste de till Birmingham för att skapa världens första klagokör. Sedan dess har det bildats mer än hundra klagokörer världen över, bland annat i Sundbyberg 2008.

– Jag älskade idén. Jag älskar allt som har med körer att göra och allt som handlar om att ge människor en röst, säger Jennifer John.

Tiden var knapp, tre månader från efterlysning av körmedlemmar till de fyra framträdandena runt om i Liverpool i september. ”Har du något att klaga på som handlar om arbete?” Inga krav på tidigare erfarenheter av körsång fanns, inga krav på erfarenhet av sång överhuvudtaget. Alla var välkomna.

Penny Lane – som också är namnet på en låt av The ­Beatles från 1967. Foto: Amini Bihi

Tisdagen den 16 juli,på kvällen, träffade Jennifer John sin kör för första gången, för en workshop. Alla skrev ner sina klagomål, vissa öste ur sig, det var som att rensa systemet. Andra höll det kort, några få meningar bara. Jennifer Johns uppgift var sedan att skriva en låt utifrån deras tankar om arbete, en låt som skulle representera dem alla.
Arbetet är för stort, dagen är för kort, reglerna är alltför begränsande, behovet är för stort, skrev en.

En annan förklarade: Jag har så mycket arbete att göra att jag inte ens kan komma på något klagomål.

Det handlade om att inte kunna leva på sin lön och om att känna sig osynliggjord på sin arbetsplats, men också om alltför låga minimilöner för unga under arton år och om så kallade ”zero hours”-kontrakt, kontrakt helt utan löften om minsta möjliga antal arbetstimmar.

– Jag lockades av att det handlade om just arbete. Min arbetsgivare är på nyheterna dag ut och dag in och jag och mina kollegor får inte klaga, vi får inte prata med journalister om några incidenter eller om situationen. Att skriva ner mina klagomål, det var mitt sätt att få ur mig mycket av det jag bär med mig, säger Sharon Watkins.

Hon uttrycker sig lite kryptiskt, med ett snett leende, där hon sitter i samma konferensrum som Jennifer John. Till slut förklarar Sharon att hon jobbar för NHS, National Health Service, den statliga organisation som ansvarar för den offentliga sjukvården i Storbritannien.

Och det är sant som hon säger, NHS är verkligen i nyhetsfokus hela tiden, kritiserat och ifrågasatt.

– Mina chefer ville se orden i den färdiga sången och jag hade ju inte ens komponerat den. Jag skulle tänka mig noga för, vara försiktig med vad jag sa. Nu kunde jag ju säga att låten inte var en persons klagomål utan en helhet. Jag hade kollegor som kom till mig innan, bad mig skriva upp saker för dem också. Jag blev även deras röst, säger Sharon Watkins.

Hård konkurrens mellan arbetslagen, det vittnar hon om, liksom om en hierarki som skapar en osund tävlingsatmosfär. Chefer som kommer upp sig slutar hälsa, respekten för det hon gör som receptionist har försvunnit, både från patienter och arbetskamraterna. Hon efterlyser stöd, guidning och – igen – respekt.

– Det hade kunnat skrivas många sånger om det som händer på mitt jobb, suckar Sharon Watkins.

Kördeltagarnas klagomål handlar bland annat om så kallade ”zero hours”-kontrakt, kontrakt helt utan löften om minsta möjliga antal arbetstimmar. Foto: Amini Bihi

Jennifer John är nöjd med hur det blev, hur deras fyra framträdanden blev och hur den rastlösa, men ändå glädjefyllda låten blev, den som hon skrev utifrån medlemmarnas klagomål. Men så här efteråt, när vi sitter och pratar, jag, fem körmedlemmar och hon själv, inser hon att de hade kunnat diskutera mer, snacka mer, lärt känna varandra bättre. Kanske hade resultatet blivit ännu bättre då, ännu ilsknare, bitskare.

Arbete och arbetsplatser är förstås viktiga för alla orter och alla städer. Ekonomiska upp- och nergångar kommer ingen undan. Men i en så utpräglad arbetarstad som Liverpool blir de dåliga tiderna och de politiska besluten extra tydliga.

”Jag trivs bättre med mig själv nu. Jag kan inte sjunga, men det kunde ju några av de yngre tjejerna.”

Corinne Jones, körmedlem

Att klagokören skapades just i Liverpool är på något sätt helt självklart. Invånarna må ha en speciell humor, en svart, syrlig, aningens sarkastisk och skarp humor, en humor som förresten fyller även rummet vi möts i, men de är också vana att demonstrera och protestera mot orättvisor och felaktigheter. Dessutom är de, antagligen ett arv från varvsindustrins fackliga engagemang, duktiga på att gå ihop, på att kämpa tillsammans.

Se och hör kören sjunga

På Youtube finns flera filmer om Klago­körenprojektet i Liverpool. Bland annat Behind the scenes: The ­Liverpool ­Complaints Choir.

Corinne Jones hade aldrig sjungit tidigare, hon lyser när hon pratar om klagokören. Den gav henne självförtroende.

– Ja, jag trivs bättre med mig själv nu. Jag kan inte sjunga, men det kunde ju några av de yngre tjejerna. Vi som inte kunde sjunga kunde gömma oss bakom dem, säger Corinne Jones.

– Det är inget fel med din röst! Jennifer John ropar rätt ut. Det är ju det allt går ut på, att alla ska våga sjunga, men också våga sjunga ut mot det som är fel.

Många som var med på den första workshopen försvann till nästa möte, bland annat flera män. Så den enda mannen som var kvar när kören sjöng på stan inför publik, det var 84-åringen Alan Kelly.

Han är före detta militär, hans dotter är kollega till Sharon Watkins på NHS och han betonar att körsång är en möjlighet att säga det som man kanske inte vågar som individ.

– Sången och kören blev på allvar, det blev så politiskt. Det handlade mycket om skillnaderna mellan kvinnor och män. Det blev till ett viktigt budskap, något som var nödvändigt att säga eller sjunga, förklarar Alan Kelly.

Projektet i FACT:s regiär över, filmen om kören är klar och visad, pengarna är slut. Men alla i ­rummet är överens, de fortsätter gärna, på ett eller annat sätt. Kraften i att sjunga tillsammans, det är den de är ute efter. Den kan ingen ta ifrån dem.

Fotnot:Artikelförfattaren Martin ­Röshammar har även skrivit repor­tageboken Liverpool vs Manchester (Polaris).

En stad av musik och fotboll

Engelska staden Liverpool har runt 470 000 invånare, i hela storstadsområdet bor knappt 1,4 miljoner människor.

Liverpools hamn är numera Storbritanniens näst största exporthamn.

För många är staden Liverpool synonymt med musik och fotboll.
Beatles-medlemmarna Ringo Starr, John Lennon, Paul McCartney and George Harrison växte upp och formades i Liverpool. Varje år arrangeras en International Beatle Week i slutet av augusti. I år är det 60 år sedan The Beatles bildades – då lär coverbanden och hyllningarna bli ännu fler än vanligt. Härifrån kommer också bland annat sångerskan Cilla Black och banden Real Thing, Echo and the Bunnymen, Frankie goes to Hollywood, OMD och Cast.

The Beatles 1965. Foto: TT Nyhetsbyrån

Två Premier League-lag finns i staden: Liverpool FC och Everton FC, med hemmaarenorna Anfield och Goodison Park bara 1,5 kilometer ifrån varandra. Många stora spelare – som Ian Rush, John Barnes och på senare år Steven Gerrard, Fernando Torres och Luis Suárez – har spelat i Liverpools röda tröja. I Everton började Wayne Rooney sin karriär, och här har också bland annat svenskarna Niclas Alexandersson, Stefan Rehn och Anders Limpar spelat.

Störst fotbollsprofil av dem alla är kanske Bill Shankly (bilden), den skotske tränaren som gjorde Liverpool FC till en storklubb under sina år som manager 1959–74.

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Tips för en fin hemester

Nej, sommaren 2020 lär inte bli de spännande resornas sommar. Det går att göra nåt bra av den ändå. Här är DA-redaktionens bästa tips för dig som semestrar hemma.

Det nya ljudet från Bakersfield

Miljoner fattigbönder tvingades fly sina hem och samlades i nödtorftiga läger. I dessa utanförskapsområden växte den amerikanska arbetarklassen­s musik fram: en modern, uppkäftig country and western.

Tre julskivor som inte frestar på

Nu är det julmusik i var butik, ofta samma bjällerklang överallt. DA:s Marie Edholm väljer tre julskivor som inte frestar på.

Sväng dina lurviga – dansplågorna går igen!

Vi som har fyllt 40 hade fågeldansen och Lambada. Dagens ungdom hittar inspiration på helt andra håll. Eller? Hur nytt är det egentligen att flossa, dansa flapper och take the L?

I en enkel maskinverkstad i Ulvsunda i västra Stockholm tillverkar Pheenix Alpha vinylpressar. Foto: Adam Daver

Ny snurr på vinylskivan

Den var dödförklarad för bara lite drygt 10 år sedan, men sedan har försäljningen av vinylskivor exploderat. DA:s Ricardo Burrows har skrivit och läst in ett reportage om diskjockeys, kultförklarade skivbutiker och vinylpressfabrikanter.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Hon befriar Karlfeldt

Sångerskan Anna Ihlis gav sig på det svåra. Att ge nytt liv åt den storvulna och pompösa nationalskalden Erik Axel Karlfeldt.

”Jag var såld direkt” Carol Dahlberg ställer sina steelpans i rätt ordning inför en repetition med Panoply Steelband. Efter att en provapåkväll är hon helt såld på instrumentet och den västindiska musiken. Foto: David Lundmark

Carol är såld på slagverk

Onsdagarna är heliga för Scaniamontören Carol Dahlberg. Då ställer hon upp sina basoljefat för repetition med The Panoply Steelband, vars västindiska rytmer omfamnar såväl Rihanna som Ack värmeland, du sköna.

En given plats på scenen

Hon har vunnit Dansbandskampen, Körslaget och Let’s Dance och drivit det populära dansbandet Elisa’s – i höst gör hon sin första musikalroll. Mångsysslaren Elisa Lindström som triggas av att gå utanför sin bekväma zon – läs eller lyssna på DA:s reportage.

Sånger från andra sidan

DA:s Pontus Ohlin tipsar om tre jul- och nyårslåtar med stjärnor som slocknat.

7 retroboxar att lägga under granen

En ståtlig låda med ett ogenomträngligt innehåll man bara storknar inför? Eller lyxbiljetten in i en spännande musikvärld? De bästa cd-boxarna har en tanke, ett tema. DA:s Harald Gatu guidar dig till sju pärlor.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pontus Georgsson

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.