Harald Gatu: Den andra Kinachocken – inget argument mot löneökningar
Europa skakas av Kinas avancerade industriprodukter Men man missar något fundamentalt, skriver Harald Gatu
Skulderna plågar företagen
Publicerad 2020-03-16, 10:13 Uppdaterad 2020-09-14, 08:59
Perspektiv I corona-krisen är det inte bara vikande efterfrågan och brustna leverantörskedjor som plågar företagen. Deras egna skulder riskerar att förvärra läget.
Att högkonjunkturen är över konstaterade statliga Konjunkturinstitutet redan i höstas. I institutets kristallkula sågs en konjunkturtopp som gradvis ebbade ut och som i år förväntades bli ”balanserad”.
Avmattning var ordet. En virusattack senare har världsekonomin gått i stå. Plötsligt faller ljuset på alla riskfaktorer som kan göra situationen än värre.
Dit hör företagens växande skuldberg.
De senaste månaderna har en rad olika institutioner – från Sveriges Riksbank till industriländernas samarbetsorganisation OECD – uttryckt oro för skulduppbyggnaden i företagen.
Vad som har hänt sedan finanskrisen 2008 är att näringslivet i allt större omfattning gett ut egna obligationer. På så sätt har de kunnat låna pengar från kapitalmarknaden.
När ett företag behöver låna finns i regel två alternativ. Antingen gå till banken. Eller kapitalmarknaden. Oftast använder företagen bägge vägarna för att dra in pengar.
På banken fixar man ett vanligt banklån. Men efter finanskrisen har bankerna blivit alltmer försiktiga, de får numera inte låna ut hur mycket som helst av sina tillgångar. Restriktionerna har därför gjort det svårare för företagen att låna hos banken. Återstår den andra vägen att låna av investerarna –försäkringsbolagens, värdepapperens och pensionsfondernas förvaltare – på kapitalmarknaden.
Idag lever vi i en ”ocean av företagsskulder” som det heter i det senaste numret av tidningen Economist. Vilket riskerar att göra coronavirusets ekonomiska följder till en rysare.
För att kunna låna från kapitalmarknaden ger företaget ut ett eget värdepapper, en obligation. Den som köper företagsobligationen lånar i praktiken ut pengar till företaget under en begränsad tid. Löptiden och priset är fast. Den som köper företagsobligationen vet alltså vilken ränta som gäller och när företaget ska betala tillbaka pengarna.
Efter finanskrisen har företagsobligationerna blivit populära. Visserligen måste företagen betala högre ränta än om de tog ett banklån. Men å andra sidan gör obligationen det möjligt att låna pengar på längre tid vilket kan vara viktigt om man vill investera, bygga ut eller köpa upp en konkurrent.
För den som har köpt obligationen kan förbindelsen bli en bra affär. Att låna ut till företag är betydligt lönsammare än att låna ut till staten då statens obligationsräntor är betydligt lägre än företagens. Att placera pengarna på bank ger inte heller mycket, det vet alla som råkar ha ett sparkonto.
Därför söker sig investerarna dit de kan få högst avkastning som aktier, fastigheter, olika fonder – och företagsobligationer. Och de är beredda att ta risker.
Normalt går investerarnas pengar i första hand till välskötta företag som får högt betyg av dem som värderar kreditvärdigheten. Men investerarna har också frestats att satsa allt mer även på företag som värderas lågt.
Den utvecklingen bekymrar industriländernas samarbetsorganisation OECD. För några veckor sedan kom en rapport som andas oro: över hälften av fjolårets köp av företagsobligationer i världen gick till företag som har rena skräpstatusen eller nästintill. Vad händer om de här företagen – till följd av sämre tider – får svårt att betala tillbaka lånen? OECD väger sina ord på guldvåg och konstaterar att ”detta kan förstärka de negativa effekterna vid en ekonomisk nedgång”.
I en ny bok från Världsbanken, Global Waves of Debt, varnas för den ”största, snabbaste och bredaste skulduppbyggnaden under de femtio senaste åren”. Världsbanken tar ett helhetsgrepp över skuldläget världen över, hur skulderna ökat hos stater, hushåll och företag.
Vi är mer sårbara idag, skriver Världsbanken även om regelverket efter finanskrisen gjorts stabilare. Men på många håll, inte minst i den viktiga kinesiska ekonomin, har ”skuggbanker” vuxit fram utanför det finansiella systemet. Och blivit en mer eller mindre okontrollerbar finansiell jätte. En stor del av det kinesiska näringslivet har enligt Världsbanken skulder som är mycket riskfyllda.
De kinesiska företagens växande skuldberg har under de senaste åren setts som en tickande bomb i världsekonomin. Men skulduppbyggnaden sker på närmare håll än så. De svenska företagen har finansierat sig alltmer med företagsobligationer. Bara under fjolåret ökade företagens skuldsättning genom obligationer med 200 miljarder kronor.
Men vad händer den dag då investerarna inte vågar ta risken att förse ett lågvärderat företag med krediter?
En tickande bomb?
Riksbanken påminner i sin senaste finansiella stabiliseringsrapport om företagens viktiga roll för den finansiella stabiliteten och hur sårbara de skuldsatta företagen är: en störning i det finansiella systemet riskerar att försämra kreditförsörjningen och ”medföra att företagen får svårare att få finansiering och därför investerar mindre, eller till och med får betalningsproblem, vilket kan fördjupa nedgången i den reala ekonomin.” I Sverige är det, enligt Finansinspektionen, i första hand fastighetsbolagen och tillverkningsindustrin som byggt upp sina skulder genom att ge ut företagsobligationer.
Enligt Institute of International Finance hör Sverige till de länder – tillsammans med Kanada, Frankrike, Singapore, Schweiz och USA – där företagens skuldberg är högst, räknat som andel av den samlade produktionen av varor och tjänster, BNP.
Idag lever vi i en ”ocean av företagsskulder” som det heter i det senaste numret av tidningen Economist. Vilket riskerar att göra coronavirusets ekonomiska följder till en rysare. Särskilt om fabriker stannar, töms på sina anställda som sätts i karantän och om kreditflödena stryps. Därför behövs det pengar in i systemet, skriver tidningen. I Sverige har Riksbanken pumpat in 500 miljarder kronor till bankerna, pengar som ska lånas ut till företagen. Plus de 300 miljarder kronor i ”likviditetsförstärkning” som regeringen idag la upp på bordet.
Denna ”oceanen av företagsskulder”, som the Economist talar om, är idag dubbelt så stor som innan finanskraschen 2008. I USA har var sjätte företag så stora skulder att de inte kan betala dem utan att behöva ta nya lån, enligt Financial Times. Men vad händer den dag då investerarna inte vågar ta risken att förse ett lågvärderat företag med krediter?
En tickande bomb? Enligt Financial Times ska 40 procent av alla företagsobligationer i USA inom fem år lösas in av företag med skräpstatus eller nästintill. Dessa lågt värderade företag måste dessutom betala en högre ränta än andra företag.
I Europa är situationen inte mycket bättre. Även här ska lågt värderade företag ut med stora summor. Och det snart. Innan årsskiftet ska fyra av tio obligationer i lågt värderade företag lösa in sina obligationer.
Den bransch som tycks ha kniven på strupen är den investeringsstressade bilindustrin, både den amerikanska och europeiska. Den senare ska fram till nästa årsskifte betala – eller återfinansiera i form av nya lån – över hälften av sin skuld. Då vill det till att leverantörskedjorna har lagats, att komponenter åter kan levereras och att det finns tillräckligt mycket efterfrågan i samhället så att bilarna kan säljas. Om nödläget fortsätter? Då finns ingen annan hjälpande hand än statens.
