Efter coronan: fler robotar och mera närproducerat

Perspektiv En dag öppnar fabrikerna igen. Permitteringar återkallas och produktionen kommer igång på allvar. Ingen vågar gissa när. Men bortom coronan skymtar en återuppväckt industri med fler robotar och ökad automation. Kanske till och med de första stegen mot en ny och mindre riskfylld globalisering.

Ingen vet hur länge det kan dröja förrän vi kan trycka på startknappen igen. Och få vågar förutspå hur det näringsliv ser ut som kommer ut ur coronakrisen. Mycket hänger på hur utdraget stoppet blir och hur resten av världen ser ut.

Visserligen börjar fordonstillverkarna så smått att varva upp. Men det kan i bästa fall ses som de första stapplande stegen tillbaka, knappast en återgång till det normala.

Tvärstoppet vi just nu lever under saknar jämförelse. För varje dag som går framstår finanskrisen 2008 som ”blott en förövning inför dagens ekonomiska katastrof”, enligt Kenneth Rogoff, Harvardekonomen som skrivit standardverken om finanskrisernas historia. Han tittar tillbaka 150 år och ser ingen motsvarighet till dagens paralyserade stillestånd. 

Utsikterna är bekymmersamma. Internationella valutafonden IMF utmålar ”den stora nedstängningen” i dag som det värsta som har drabbat världsekonomin sedan ”den stora depressionen” på 1930-talet. Mycket värre än finanskrisen. Industriländernas samarbetsorganisation OECD bedömer att den omedelbara skadan på ekonomin är 3-4 gånger värre än under finanskrisen. Men att förutsättningarna för en snabb återhämtning kanske ändå är bättre den här gången; hushållen är inte lika skuldsatta och bankerna har större buffertar. Så ser det ut nu. Om däremot kampen mot coronan drar ut på tiden och den ekonomiska återstarten dröjer, då blir skadeverkningarna desto svårare att överblicka.

Regeringar utkämpar ett tvåfrontskrig. Ett krig mot viruset, ett annat för att hålla ekonomin någorlunda uppe och med olika stödpaket undsätta företag och människor när den ekonomiska aktiviteten mer eller mindre har stannat av.

Efter tvärstoppet? Hur många har ett jobb att gå tillbaka till den dag viruskriget vunnits och ekonomin kommit igång igen? Vad innebär kollapsen inom tjänstesektorn – restauranger, hotell, butiker, flyget, turismen –  för resten av ekonomin? Och den industri som överlever stålbadet – hur kommer den att se ut? Hur går det att återstarta hela det finmaskiga nät av leverantörer och underunderleverantörer som modern produktion bygger på?

För varje kris förändras arbetsplatserna. Den industri som klarade 90-talskrisen var betydligt mer slimmad än den som fanns innan. Den industri som kom helskinnad ur finanskrisen tog ett steg mot ökad flexibilitet, inte minst vad gäller bemanning. Och nu då, bortom coronan?

Det finns de som spår en ”renässans för produktionen” i de gamla industriländerna. Dalia Marin, ekonomiprofessor vid Münchens universitet och specialiserad på globala företag, skrev nyligen att corona-krisen kommer att förändra tillverkningen, bort från sköra just-in-time-upplägg. Riskerna med  långa leverantörskedjor av transporter mellan kontinenterna visade sig vara för stora. Att minimera riskerna öppnar dörren för roboten, är hennes bedömning. Att flytta jobb till underleverantörer i Asien duger inte när företagen vill öka kontrollen över så många länkar som möjligt i kedjan.

Tendensen med återflytt av produktion fanns där långt innan corona-krisen i ett slag bröt sönder leverantörskedjorna. Åren kring finanskrisen markerade höjdpunkten för det som Dalia Marin kallar för ”hyper-globaliseringen”. 2011 avbröts en kvartssekel lång trend: leverantörskedjorna slutade växa. Då stod de för hela 60 procent av världshandeln. Sedan har andelen sakta sjunkit.  Produktion började så smått flytta tillbaka igen till de gamla industriländerna.

Den tendensen kommer nu att förstärkas, enligt Dalia Marin. Med fler robotar och med ökad automation förväntas industrin i de gamla industriländerna att växa igen. Hon får stöd av konsultjätten McKinsey som i årtionden annars varit behjälplig med att bygga upp de störningskänsliga ”globala värdekedjorna” åt näringslivet. Men som nu, i en skiss över ”vägen till det nya normala”, ser ” slutet på globaliseringen i leveranskedjan” när företagen vill bli mer motståndskraftiga och därför flyttar inköp och produktion närmare slutanvändaren.

En drivkraft till utvecklingen är som sagt den ökade osäkerheten. En termometer på den ekonomisk osäkerheten hittar man i osäkerhetens eget index, World Uncertainity Index som sammanställs av internationella valutafonden IMF. Tendensen har under många år varit entydig. I takt med fördjupad globalisering har osäkerheten ökat.

Sårbarheten för störningar har blivit större. Plötsliga chocker riskerar att omkullkasta verksamheten. Som kärnkraftsolyckan i Fukushima som framför allt slog mot den amerikanska bilindustrin som importerade motorkomponenter från katastrofområdet. Eller översvämningarna i Thailand som lamslog tillverkningen av datorer eftersom en betydande del av den globala tillverkningen av hårddiskar förlagts just dit; på ett enda kvartal förlorade datorföretaget Intel 10 miljarder kronor.

Efter Fukushima och Thailand varnade World Economic Forum i sin årliga riskrapport Global Risks 2012 att ”faran för sådana störningar kan snabbt glömmas när företag återgår till sina magra affärsmodeller” där lager ses som slöseri. Erfarenheter är lätta att glömma. Frestelsen finns alltid att återvända till det invanda, till ”business as ususal”.

Frågan är hur enkelt det är att förändra invanda affärsmodeller som med åren har blivit alltmer sofistikerade. Ian Goldin, globaliseringsprofessor vid Oxforduniversitetet, har länge varit kritisk till hur aningslöst och naivt samhället har varit inför den accelererande globaliseringen. Världsordningen har för varje år blivit mer komplex, helt enkelt. Och med ökad komplexitet ökar riskerna och ovissheten.

Visst görs riskbedömningar, menar han. Men att bedöma risker är en sak. Riskbedömning utgår från störningar som är kända; dem kan man möjligen förbereda sig på. Ovisshet är något annat: något som plötsligt utbryter. Som ett isländskt stoftmoln, en thailändsk översvämning, en japansk kärnkraftsolycka. Eller ett virus som snabbt får fotfäste i någon av alla mångmiljonstäder med närhet till internationella flygplatser varifrån affärsresenärer och turister för smittan vidare.

Lösningen är inte nationalism eller ”avglobalisering”, enligt Goldin. Det finns helt enkelt inte tillräckligt höga murar för att skydda oss mot pandemier eller klimatförändringar. Istället måste det globala handelsutbytet göras mindre störningskänsligt och mer motståndskraftigt.

Att lägga alla ägg i samma korg är att ta onödiga risker. Se åtminstone till att korgen är vadderad och att du har några ägg i reserv, skriver han i boken The Butterfly Defect: How Globalization Creates Systemic Risks, And What To Do About It. Boken, som gavs ut för sex år sedan, listar de stora ”systemriskerna” som hotar att lamslå världen: finanssektorn, leverantörskedjorna, infrastrukturen, klimatet, växande sociala klyftor – och pandemier.

På alla dessa områden har komplexiteten ökat. Och därför allt svårare att överblicka. Den komplexiteten måste minimeras för att globaliseringen ska vara långsiktigt hållbar, enligt Ian Goldin.

Världen efter coronan blir inte densamma som innan, skrev han nyligen på sin blogg.

Förändringen kommer inte minst att märkas inom industrin. ”Pandemin påskyndar återflytten av produktion och förstärker den trend som redan pågår”. Skälet är enkelt, skriver han. Politiker är ivriga att flytta hem produktion, det ger politiska vinster. Och företagen vill minimera sina kostnader och ta färre risker. Robotar, artificiell intelligens och 3D-skrivare gör det möjligt.