”Vi måste lära oss att hoppas på framtiden igen”

Krönika Förr blev man sjuk och sedan blev man frisk igen – eller så dog man. Utan att förminska dödens hemskheter kan vi lära oss något viktigt av 1900-talets sjukdomshistoria: Att optimism – som politisk ideologi – är viktigt för att bygga framtiden, vårt samhälle och gemensamma liv, skriver historikern Henrik Arnstad.

Jag får ofta reklam från ett företag som säljer friluftsutrustning. Vanligen om terrängbyxor, knivar och fältkikare. Men den här gången var tonen hänförd och personlig, med anledning av viruskrisen.

Rubriken löd Detta har jag väntat på!

Texten fortsatte: ”Kan du förstå att det råder en pandemi i världen!? Och hur förberett är Sverige egentligen? Inte särskilt väl har det visat sig.” Ett mejl från en militärhistorisk bokklubb uppmanar mig att fly. ”Experterna är eniga! Städer innebär människor och människor innebär fara.” I den ”rådande coronakrisen består faran av ett osynligt virus”, som kommer innebära ”total samhällskollaps”. Samhället har ”för många personer och för få resurser. Detta kommer snabbt att leda till våld.”

Dessa företagare kan inte låta bli att jubla över krisen. Anledningen är att den bekräftar deras världsbild.

Reaktionerna på pandemin säger mycket om vår tid. Trots att covid-19-viruset innebär många människors död, vilket är en katastrof, har Sverige och världen under 1900-talet drabbats av betydligt värre epidemier, flera av dem relativt nyligen.

• Åren 1918-1920 insjuknade uppemot en tredjedel av mänskligheten i spanska sjukan, varav 50-100 miljoner dog. I Sverige insjuknade två miljoner och cirka 35 000 avled.
• År 1957 kom de så kallade asiaten, orsakad av influensa. Globalt dog cirka fem miljoner människor. En dryg miljon svenskar insjuknade, det är okänt hur många som avled.
• Hongkong-influensan 1968, uppemot fyra miljoner döda globalt.

Lägg därtill TBC som dödade svenskar ända in på 1980-talet, polio, kolera, HIV/AIDS, resistenta bakterier och så vidare. Epidemier och pandemier är en fortsatt del av vår existens – även i den rika delen av världen. Trots den revolutionära utveckling av sjukvård, läkemedel och välfärd som skedde under 1900-talet.

Docent Bi Puranen är expert på sjukdomars effekter på samhället och har studerat relationen mellan epidemier och deras sociala genomslag.

– Det är ganska fascinerande vilka sjukdomar som får ett stort utrymme i media i förhållande till vilken skada de orsakat. Det finns nämligen ingen koppling.

Puranen förvånades över detta faktum.

– Jag började titta noggrannare och tänkte ”det måste finnas en sådan koppling”. Men det gör det inte. Exempelvis dör fortfarande 1,5 miljoner människor varje år i tuberkulos. Det är ju mer än många andra epidemier, som ändå får långt större uppmärksamhet.

Puranen pekar på nutidens pessimism, vår tids mäktigaste politiska överenskommelse.

Framtiden har sedan 1970-talet blivit detsamma som undergången. Filmer och TV-serier om morgondagen visar upp en hemsk verklighet efter katastrofen. Bara de starka överlever när jorden kollapsar, meteoriter kraschar, rymdvarelser spränger städer och så vidare. Inte minst utrotar globala sjukdomar mänskligheten.

Vår pessimism skapar en rädsla som samspelar med politiken, som – utifrån varierande entusiasm (stor inom den nyliberala högern, motvillig inom vänstern) – nedmonterat och privatiserat offentliga trygghetssystem, inte minst sjukvård. Medborgarna har blivit kunder och gemenskap har fått vika för individualism.

Det har skapat förmögenheter för påpassliga entreprenörer. Men för vanligt folk blev effekterna otrygghet, osäkerhet och ängslan. Därför lämnar världen i dag tankar politiska om inkludering,  ”det goda samhället” och demokrati bakom sig. I stället flykt till auktoritära rörelser, rasism och fascism.

Auktoritära regimer använder år 2020 viruset som förevändning att genomföra antidemokratisk politik, misshandla medborgare, förtrycka minoriteter, omöjliggöra aborter och avskaffa pressfriheten.

Rädda människor är lydiga människor.

Pessimismen är en viktig förklaring till varför reaktionen 2020 är helt annorlunda, jämfört med exempelvis effekterna av den betydligt dödligare asiaten-pandemin 1957. Efterkrigstidens 1950-tal var raka motsatsen till dagens dystopier. Då var i stället optimismen vår mäktigaste politiska ideologi. Det syns om man jämför medierna på 1950-talet med 2000-talets, vilket gjorts av Sofia Hvenström och Lee Martin på Södertörns högskola i uppsatsen Influensa i pressen.

År 1957 beskrevs pandemin mest i notiser – som ofta handlade om tillfrisknanden – medan vår tid ser en massiv mediedominans 24 timmar om dygnet av virusrapportering, som ofta handlar om massdöd. ”Retoriken rörande sjukdom och epidemi har förändrats”, skriver Hvenström- Martin. Rapporteringen 1957 var ”i stort sett lugnande”, trots att antalet döda i asiaten var nästan 30 gånger fler än i nutidens covid-19 (22 april 2020, med reservation för att det totala antalet offer för covid-19 ännu är okänt).

Orsaken till den annorlunda tonen på 1950-talet var optimism och framtidstro. 1957 har kallats ”världshistoriens modernaste år”, då mänskligheten tog sitt första steg ut i rymden via satelliten Sputnik. Rymdfärden uppfattades som en mycket större nyhet än asiatens dödlighet.

År 1956 öppnade utställningen Ur den svenska fattigdomens historia på Nordiska museet i Stockholm. Det moderna samhället ställdes mot den gamla, eländiga historien, som likställdes inte bara med svält och armod, utan även med sjukdomar och död. Asiaten 1957 passade inte in i denna berättelse om modernitetens välsignelser. Därför tonades nyheterna sjukdomen ner, trots alla miljoner döda.

Ett nytt inslag i dagens viruskris är ett efterlysande av ansvarig. Det förutsätts att det finns en politiker eller myndighetsperson som kan avkrävas ansvar för pandemin och dess dödliga effekter.

Viruset var ett oviktigt hack i den pågående framgångssagan. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli. Vem är då intresserad av en influensa?

Det fanns också en tidsmässig närkontakt i Sverige 1957 med tidigare dödliga sjukdomar. Människor kom ihåg spanska sjukan och TBC var fortfarande verklighet. I Läkartidningen minns krönikören Ing-Britt Persson hur döden kom under asiaten: ”Som jag minns det talade ingen om influensavaccinationer när jag var barn i en liten by i södra Norrlands inland på 1950- och 1960-talen.”

En dag var farfar död:

”Vi går ner och tar adjö av farfar där han ligger i sin kista. Mamma lägger buketten mellan farfars knäppta händer. Min bror och jag inspekterar allt noggrant. Kistan är helt vitklädd inuti och farfar sover under ett glänsande sidentäcke med spetsöverlakan, litet gråblek i ansiktet och med ögonen slutna.”

Ing-Britt Persson skriver en mening om Sverige 1957 som fastnar i mig:

”Man blev sjuk och sedan blev man frisk igen eller så dog man.”

När tidningarnas begravningsannonser i dag mångdubblas blir det en chock för barn och barnbarn till äldre avlidna. Farfar och farmor i 80-årsåldern – som nyss var så vitala och aktiva – förutsattes leva länge till, men så blev det inte. De 50–60-åriga barnen påminns om sin egen dödlighet, som kanske inte är så fjärran som de hoppats.

Ett nytt inslag i dagens viruskris är ett efterlysande av ansvarig. Det förutsätts att det finns en politiker eller myndighetsperson som kan avkrävas ansvar för pandemin och dess dödliga effekter. Så tänkte inte svenskar på 1950-talet.

Med hjälp av optimism besegrar vi inte bara rädslan. Vi besegrar dessutom dagens antidemokratiska, auktoritära och rasistiska rörelser.

De största samhällseffekterna av covid-19-viruset på längre sikt är arbetsmarknaden i Europa, särskilt i de länder som infört utegångsförbud och liknande karantänsbestämmelser.

Arbetslöshet, varsel och otrygghet genererar också massdöd. Forskningen visar på kraftiga ökningar av självmord liksom tidig död i kriminalitet, alkoholism och våld i hemmet.

Massarbetslöshet sänker löner, försämrar levnadsvillkoren och innebär möjligheter för anti-facklig agitation. Vi kommer att höra om behov av ”reformer” och ”realism” angående anställningstrygghet, löner och kollektivavtal.

Därför är lärdomarna om 1900-talets historia så viktiga för oss. Inte för att förminska dödens hemskheter under vår tids viruskris. Utan för att lära oss att optimism – som politisk ideologi – och tron på den goda demokratiska samhället är viktigt för att bygga framtiden, vårt samhälle och gemensamma liv.

Med hjälp av optimism besegrar vi inte bara rädslan. Vi besegrar dessutom dagens antidemokratiska, auktoritära och rasistiska rörelser. Mänskligheten har i alla tider tvingats samexistera med virus och bakterier. Sjukdomar, epidemier och pandemier.

Katastroferna är hemska och de drabbade ska ha kärlek, sympati och en välfungerande sjukvård.

Vi klarar krisen – bättre tillsammans.

Henrik Arnstad