”Hårdför nationalism – en dålig väg framåt för arbetarrörelsen”

GÄSTKRÖNIKAArbetarrörelsens framtid ligger inte i att låna in rasistiskt och antidemokratiskt tankegods från SD. Det finns inte tillräckligt många väljare med rasistiska åsikter i Sverige för att det ska löna sig.

Dessutom visar forskning att migration har positiv effekt för arbetare, skriver författaren och debattören Henrik Arnstad.

I Skandinavien har den svenska socialdemokratin – till skillnad från danska och norska partikolleger – hållit fast vid antirasistisk retorik. Men nu vill vissa inom svenska arbetarrörelsen byta ut de demokratiska ledorden om ”alla människors lika värde” mot identifiering med ”svenska arbetare”, där svenskhet tolkas snävt och nationalistiskt. Syftet är att locka tillbaka arbetarväljare från Sverigedemokraterna.

Bortsett från ideologiska och moraliska problem med en sådan ny socialdemokrati, finns litet utrymme för framgång. Tvärtom är riskerna överväldigande.

Danmarks flyktingfientliga Socialdemokrater är förebild för vissa som vill förändra den svenska politiken. Men Sverige är inte Danmark. I Sverige tycker 76 procent att invandring har positiv inverkan på samhället, i Danmark bara 49 procent (Eurobarometern). En kraftig majoritet av svenska folket hyser antirasistiska övertygelser. Enbart en minoritet på cirka 30 procent (minst i Europa) har rasistiska åsikter och utgör SD:s maximala potential.

Moderaterna och Kristdemokraterna har försökt locka väljare genom att marknadsföra sig som mindre radikala ”invandringskritiska” alternativ, gentemot SD. Som resultat har Moderaterna sett sitt väljarstöd kollapsa till dryga 18 procent medan KD är nere på 7 procent (Sifo, sep 2019).

Normalisering av rasism innebär också ökad risk för politiskt våld. I februari 2011 började norska socialdemokraterna anamma rasistiska Fremskrittspartiets (Frp) retorik. I juni 2011 skrev norska Dagbladet att Socialdemokraterna ”stjäl Frp:s kläder, plagg för plagg, mödosamt och metodiskt”. Några veckor efteråt landsteg den före detta Frp-politikern Anders Behring Breivik på Utøya. Som så ofta förr i historien riktade sig den mordiska rasistiska terrorn mot socialdemokrater – och omsvängningen hade inte mildrat hatet.

Arbetarrörelsens tro på demokrati innebär den inkluderande tanken att en demokratisk stat tillåter människan att forma sin egen existens och identitet.

Trots all kunskap höjs röster som anser att den svenska socialdemokratin bör anpassa sig till vår tids hårda tonläge. Tydligast är arbetarrörelsens tankesmedja Tiden, som förändrats blixtsnabbt i dessa frågor, via nytillsatt personal.

Exempelvis har tankesmedjans tidskrift ny chefredaktör, Payam Moula, som ställer invandring i konflikt mot svenska ”löntagare och arbetarklassen”. Moula anser sig ”kämpa för vanligt folk” vilket påstås innebär att bekämpa invandring. Moula ”är glad att fler röster inom S vill lägga om migrationspolitiken. Min oro är att det är för lite, för sent.” Moula proklamerar på Facebook sin nationalistiska övertygelse:

”Samtidigt har jag nationalistiska tendenser i bemärkelsen att jag tycker svensk politik ska värna om svenska intressen. Jag vill begränsa asylrätten, se lägre invandring, få bort tiggeriet helt och är kritisk till vissa delar där politiken aktivt främjar ett mångkulturellt samhälle.”

Denna kombination av ultranationalism och socialdemokrati är en nyhet. Den svenska arbetarrörelsens historia under efterkrigstiden har tvärtom präglats av solidaritet med flyktingar. Efter 1943 visade det sig att det lönade sig, även ekonomiskt. ”Det som möjligen kan kallas en motvillig erfarenhet av flyktingmottagande blev snart en stor politisk och propagandamässig tillgång för Sverige”, skriver historikern Mikael Byström, som studerat frågan, i Dagens Nyheter. Den svenska migrationspolitiken hittade sin form, som generös men samtidigt reglerad.

Moulas åsikt att migration innebär en intressekonflikt gentemot svenska arbetare har dåligt stöd i forskningen. Efterkrigstidens fackföreningar insåg att invandring innebär ökad ekonomisk tillväxt. Trots panik om motsatsen har Sverige inte gått under, vare sig när europeiska flyktingar vällde över gränserna efter 1940, när människor flydde undan krig i före detta Jugoslavien på 1990-talet eller när flyktingströmmen ökade 2015. Säkert är dock att flyktingmottagning – i stunden – förblir arbetsamt och ansträngande för mottagarlandet. Men det är en övergående fas, lärde sig Sverige efter 1943.

En studie från National Bureau of Economic research (Cambridge, 2010) visar att opinioner ofta upplever att invandring innebär ekonomiska försämringar. Men det beror på mytspridning. ”Tvärtemot den allmänna uppfattningen har migration motsatta effekter. Positiva effekter på genomsnittslönerna och minskning av löneskillnaderna hos icke-migranter. Angående fruktan i europeiska länder så är denna felplacerad. Migration har en positiv effekt för inhemska arbetare.”

Slutsatsen blir att en ny socialdemokratisk retorik skulle bli ett hopplöst försök av ännu ett svenskt parti att söka röster i en snäv och antidemokratisk politisk miljö, där SD ständigt kommer att ha trumf på hand.

Arbetarrörelsens tro på demokrati innebär den inkluderande tanken att en demokratisk stat tillåter människan att forma sin egen existens och identitet. Detta stavas mångkultur och alternativet vore totalitär diktatur. Socialdemokraterna vill inte ge sig in i den parasiterande kampen mellan partier, som mer eller mindre öppet väljer att vädja till rasistiska strömningar. Där finns få väljare att vinna, men allt att förlora.
Inte minst socialdemokratins själ.

Henrik Arnstad