Traumat efter Palmemordet är för evigt

LedareOm gärningsmannen var Stig Engström visar det att Palmehatet hade betydligt större betydelse än vad tidigare utredningar lagt vikt vid. Ett politiskt mord, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Så kom då dagen äntligen då lösningen på Palmemordet skulle ges av chefsåklagaren vid Palmeutredningen. Ett nationellt trauma skulle kanske äntligen kunna upphöra 34 år efter mordet på statsminister Olof Palme?

Tyvärr blev det inte så. Åklagaren Krister Peterson pekade visserligen med emfas ut den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, som sannolik gärningsman. Men någon ny teknisk bevisning hade han inte. Det där mordvapnet som påstods ha hittats enligt medieuppgifter häromdagen visade sig inte alls finnas eller kunde åtminstone inte knytas till Engström.

Eftersom den misstänkta gärningsmannen dessutom är död sedan 20 år går det inte att ställa honom inför rätta. Därför läggs nu förundersökningen ned.

Palmeutredningen under ledning av Krister Peterson kunde därmed inte lösa oss från det nationella traumat med det ouppklarade mordet. Spekulationerna kommer tyvärr att fortsätta.

Men ändå är Palmeutredningens och åklagarens slutsatser av stort intresse då de innebär en svidande kritik mot det polisarbete som utfördes efter mordet. Att Stig Engström så snabbt och på så lösa grunder avfärdades och lades ”ad acta” är en skandal som kommer att höra till svensk polishistorias värsta någonsin. Allt schabblande i polisutredningen och Hans Holmérs mer eller mindre vansinniga ”spår” försvårade och omöjliggjorde en gedigen mordutredning. Det är detta som lett till vårt nationella trauma.

”Om vi hade varit aktiva då för 34 år sedan hade Stig Engström blivit frihetsberövad”, sa åklagare Krister Peterson vid dagens presskonferens.

Den kommentaren löser knappast känslan av nationellt trauma men det bekräftar den frustration som många, både experter och allmänhet, känt inför mordutredningens alla konstigheter. Det är trots allt något positivt.

Om åklagaren har rätt i att mördaren var Stig Engström måste vi också dra slutsatsen att Palmehatet hade betydligt större betydelse än vad tidigare utredningar lagt vikt vid.

I vår tid av extrem polarisering och ökat näthat är det oändligt viktigt att inse att uppiskat hat mot personer om de så är politiker eller journalister eller andra opinionsbildare måste tas på yttersta allvar. Hat kan lätt övergå till våld. Och om gärningsmannen var Stig Engström blev plötsligt Palmemordet ett politiskt mord till skillnad från då ”en blandmissbrukare från Sollentuna” ansågs vara mördaren.

Huruvida Skandiamannen var mördaren eller inte kommer vi aldrig att få veta så länge inget mordvapen kan knytas till honom. Det är nog också ett skäl till att åklagaren väljer att lägga ned förundersökningen. Ett åtal utan teknisk bevisning hade rimligen inte hållit i en rättegång.

Traumat lär för alltid finnas där. Olof Palmes liv avslutades alldeles för tidigt – detta drabbade en familj på ett förfärande sätt, det drabbade svensk socialdemokrati som förlorade en av sina största politiska ledare och det drabbade en nation vars statsminister mördades på öppen gata en februarikväll 1986.

Förhoppningsvis har polisen lärt sig av alla misstag och förhoppningsvis kan Palmeutredningens och även tidskriften Filters berättelse om Stig Engström vara varningsklocka nog för att ta det högerextrema hatet på yttersta allvar.