De vill ha kvar taket på 150 övertidstimmar
Arbetsgivarna på teknikavtalet vill utöka möjligheten att beordra övertid. Från dagens 150 timmar per år till 200. På IF Metalls avdelning i Sörmland avfärdas kravet.
Industriarbetarnas tidning
Perspektiv är kommenterande texter. Analys och ställningstagande är skribentens.
1 november, 2020
Skrivet av Harald Gatu
PERSPEKTIV Nivån är framtiden. Så enkelt är det. Det handlar om långsiktighet och strategi. Därför väljer facket att höja lönenivån före retroaktiva löner.
Alla vet vad som gällde. Spelplanen för årets märkliga, uppstyckade avtalsrörelse liknade ingen annan. Bruttonationalproduktionen, BNP, faller i Sverige. BNP rasar i omvärlden. Antalet arbetade timmar i näringslivet sjunker, arbetslösheten stiger. Inget drömläge att samla en fackföreningsrörelse till en kraftansträngning med arbetsgivarna.
Visst, svensk arbetarrörelse har löneförhandlat i kristid förr. Bara under Industriavtalets 23-åriga existens har förhandlarna tvingats ta hänsyn till påfrestningar som Asienkrisen, en sprucken IT-bubbla och finanskraschen. Men den här gången. En pandemi, ett ras i ekonomin bara jämförbart med 1930-talets, en skakig omvärld som kan stänga butiken vilken dag som helst om smittspridningen så kräver.
Det fanns ett annat liv före mars. Men när viruset slog till tog avtalsrörelsen paus just när förhandlarna skulle in på upploppet. Den sista förhandlingsmånaden försköts till oktober. Det var nog tur för facken det. För hur hade avtalen sett ut om uppgörelsen hade undertecknats den 1 april istället för den 1 november?
Nu blev det ett 29-månadersavtal på 5,4 procent. Eller i årstakt: 2,23 procent. Något högre än förra avtalets 2,17 procent i årstaktshöjning och i stort sett i linje med de avtal som har slutits sedan finanskrisens värsta härjningar stökats undan.
Men: de 29 månaderna räknas från den 1 november. Inte från 1 april då det gamla avtalet faktiskt löpte ut. Räknar man in de ”icke-retroaktiva” månaderna från april fram till nu så sjunker årstakten i uppgörelsen till 1,8 procent. Något som lär uppmärksammas av avtalets kritiker.
Men: för facket är nivån strategiskt viktigare än retroaktiviteten. Nivån handlar inte bara om dagens löneökningar, utan minst lika mycket om framtida, att kunna gå in i nästa avtalsrörelse med så höga lönenivåer som möjligt. På så sätt kan man förstå logiken att prioritera nivåhöjning före retroaktiva pengar.
Man kan, om man vill, räkna om 29-månadersavtalet på ett annat sätt. Om avtalets årstakt på 2,23 procent hade gällt i tre år framåt skulle ett sånt avtal ha landat på totalt 6,7 procent. Vilket är snäppet högre än det förra treårsavtalet som – tvärtemot dagens uppgörelse – tecknades i en konjunktur med hyfsat bra drag i.
Då, 2017, skedde också genombrottet för låglönesatsningar. Den låglönesatsningen får nu en extra skjuts genom de gångna årens löneglidning. När lönerna ökat mer än vad avtalen gett så stiger det snitt som låglönesatsningen utgår ifrån. På exempelvis Teknikavtalet blir potten nu högre på arbetsplatser där den genomsnittliga lönen ligger på 26 100 kr eller under – för tre år sedan gällde 24 000 kronor.
Att värdera ett avtal kan göras på flera sätt. Ett är att jämföra utfallet med hur mycket man krävde i utgångsläget. Fackens krav låg på 3 procent. Nu fick man igenom 75 procent av utgångskravet, vilket fackliga förhandlare brukar anse vara godkänt. Reallönerna lär klaras även denna gång, om Riksbankens inflationsprognoser håller.
Vad som kännetecknar detta 29-månadersavtal är att det är ett ”rent” löneavtal – vilket är ovanligt för en så pass lång avtalsperiod. Ingen utökad makt för arbetsgivarna att styra arbetstiderna. Och du behöver inte riskera att tvingas ta ut semestern i maj eller september, såsom arbetsgivarna hade krävt.
Till dagens uppgörelse kan facken foga vårens pensionsavtal med arbetsgivarna. Mer pengar till avtalspensionen och om några år får även den som fyllt 22 år – inte som idag 25-åringar och äldre – inbetalningar till sin framtida pension. Dessutom kommer pensionsinbetalningarna att synas på lönespecifikationen så att man har full koll på hur mycket som har betalats in.
Marie Nilsson såg märkbart nöjd ut efter att ha lett sitt IF Metall i sin första avtalsrörelse. Teknikföretagens debuterande förhandlingschef Tomas Undin tycktes desto mer missmodig. Det behöver inte betyda någonting, men det var slående. Om tjugonio månader står de där igen.
Hela artikeln är ju bara imo en massa förvrängning av fakta för att få avtalet att se bättre ut än vad det är. Som t.ex när ni avfärdar kritikerna när verkligheten är att arbetarna bara får ut 1.8% i årstakt av det här avtalet.
Sen att de skulle leda till ett bättre avtal nästa gång för att man räknar så som ni vill har ni inga belägg för. Svenskt näringsliv är inte dumma de vet att avtalet egentligen är 1.8% och de kommer att komma ihåg det nästa gång de är dags att förhandla. Sen så kommer ju nästa avtal bero på framtidsutsikterna och inte vad som var i backspegeln.
Sen är det lite anmärkningsvärt att varje gång man ser lite mörka moln på horisonten så drar man iväg med ett långt avtal med dåliga villkor. Planen är ju att trycka upp en absurd mängd pengar så fort man fått lite kontroll på situationen och i det lägen lär nog industrin gå alldeles utmärkt.
Kommer aldrig att glömma intervjun med svensk näringslivs representant efter förra 3-års avtalet när han blev tillfrågad vad han tyckte om avtalet och han inte kunde hålla pokerface och utbrast i ett stort leende när han svarade att han tyckte att löneökningstakten var för hög.