Att måla är som att kratta löv
Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
DEBATT IF Metall-ombundsmannen Ulrica Malmberg vill se minst en mensförhandling i månaden så att fnisset lägger sig: ”Det här är inte bara en samvetsfråga den 8 mars varje år”.
Ulrica Malmberg är ombudsman för IF Metall MittSkåne.
Lingonveckan eller Tant Röd som danskarna kallar det. Eller engelsmännens kanske mest passande uttryck: den mörka vågen? 480 gånger under en kvinnas liv har hon mens i genomsnitt. Detta nödvändiga överjävliga ont.
Varför pratar vi så lite om detta? Det är ju ingen nyhet att hälften av jordens befolkning har mens. Men på arbetsplatserna låtsas man sällan om blodet på toaletterna.
Jag hade i ärlighetens namn inte ens tänkt tanken själv, innan IF Metall till den 8 mars skickade ut information om att vi skulle prata mens på industriarbetsplatserna.
För det är ju så att många kvinnor mår väldigt dåligt i samband med och under sin menstruation. En kvinna berättar att hon i genomsnitt har två till fyra dagars sjukfrånvaro, nästan varje månad. Hon får ingen hjälp av läkare, mer än smärtlindring som inte hjälper alls. Chefen brukar säga: Jaha, är det dags för den veckan igen”, när hon ringer och sjukanmäler sig.
Jag blev nyfiken på att höra hur det ser ut för fler kvinnor när de är på jobbet, och skickade ut frågan i en kvinnlig nätverksgrupp på messenger.
Hur hade ni ställt er till om det kommer en ombudsman till er på jobbet och frågar om mens?
Ingen hade någonsin pratat om det öppet om detta. Någon uttryckte en osäkerhet, tänkte att det kan skapa irritation. Att kvinnor pekas ut. Någon annan blev irriterad över att vi kvinnor fortfarande gömmer undan frågan.
Allt som allt fick jag med mig många bra och intressanta synpunkter att ta med mig. Till min första mbl-förhandlingen om mens. Nu är det dags att arbetsgivaren ser till att det finns mensskydd på toaletterna!
Det blev väldigt tyst på medlemsmötet. Jag harklade mig och drog fram ett vanligt exempel ur mitt liv.
– Ni vet när man behöver besöka damernas, men först måste fumla ner i väskan och diskret gömma tampongen i tröjärmen?
Ingen säger något, men alla fattar. En man tar upp tråden:
– Jag har ett helvete där hemma en gång i månaden. Hon är så sur och så shoppar hon som satan.
Skrattet som följde gjorde att pratet äntligen kom igång.
Och vet ni vad? Alla tyckte att det var en självklarhet och en bra grej att arbetsgivaren ser till att det finns grejer för grejerna på toan.
Arbetsgivaren:
– Det är väl inte jämställt?
Sen skrattade han och sa att han bara skojade.
Hade det blivit ett återkommande skrävel om vem som blöder mest? Vem som har den största bindan?
Mbl-förhandlingen om mens blev ett bra prat om hur kvinnor kan uppleva och må och om hur menscykeln fungerar, och när jag gick var vi överens om en bra checklista, inklusive att han tillhandahåller mensskydden.
Ja, det gällde att ta sig förbi lite tystnad, några fniss. men det är ju just därför det är är viktigt att vi som ombudsmän och klubbar tar tag i den här frågan. Här gör vi en stor skillnad för kvinnorna i industrin.
Jag lovar att nu ha en förhandling i månaden om mens på jobbet. Så ofta har kvinnor sin mens, och därför ska den inte bara vara en samvetsfråga den 8 mars varje år.
Slutligen. Ett tips och en tanke på vägen: För dialogen i rätt ordning. Först med kvinnorna, de måste faktiskt bli lyssnade på här. Sedan alla medlemmarna och sist arbetsgivaren.
Och tanken: Tänk om lingonveckan vore en mansgrej? Hade det varit pinsamt eller de hade det blivit ett återkommande skrävel om vem som blöder mest? Vem som har den största bindan?
Kanske hade det betraktats som manligt – i stället för pinsamt.
Nu är det inte så och kanske vägen till ett menskligare arbetsliv därför blir lite längre. Men nu har vi börjat.