När löpbandet blir vår nya skärseld

Krönika Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

När jag var liten, inte mer än sju år eller så, översköljdes jag ibland av tanken på döden. Den blev, som för så många, överväldigande och ogripbar. Minnet kommer tillbaka till mig när jag kliver in på gymmet. Det stretar och tar emot. Varför är jag här, egentligen?

För många handlar träning och hälsa om att hålla tankarna om det ändliga på armlängds avstånd. Mota bort varje tanke på det oundvikliga.

I journalisten och debattören Barbara Ehrenreichs senaste bok, ”Att lura åldrandet – hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”, vrider hon och vänder på vad fixeringen vid kroppen och hälsan gör med oss. Enligt henne skapade åttiotalets perspektivskifte – från det gemensamma och jämlikhet till det enskilda och personlig lycka – en ny syn på hälsa. Frågan om hur vi mår blev en individuell angelägenhet.

”Satsa på dig själv”, en kampanj av Svenska arbetsgivareföreningen under åttiotalet, ringar in synen. Handla rätt mat i rätt butik. Välj rätt vårdcentral. Hitta rätt gymkedja. Med ett ständigt gnagande dåligt samvete svävande över oss.

Synen är förstås djupt destruktiv – och en falsk bild av verkligheten. För hur vi mår har en direkt koppling till hur samhället omkring oss stöpts om. Har vi det dåligt, med usla arbetsvillkor och en ekonomi som inte går ihop, mår vi också dåligt. Klass och hälsa hänger helt enkelt ihop.

Den personliga hälsan och dieten är sammanflätad med en moralisk uppfattning om rätt och fel livshållning. Vår hälsoångest är dessutom ytterst lönsam. I dag finns det 186 000 gymkedjor runt om i världen som omsätter närmare 800 miljarder kronor årligen. Vi peppras med självhjälpsböcker och kurser. Medierna vi konsumerar kryllar av tips, råd och rön kring hur vi kan ”biohacka vår kropp” eller bli pionjärer inom träning.

Vi tuktar oss själva, smoothie för smoothie, i hopp om att den där knuten i magen ska släppa.

Den extrema fixeringen vid den egna hälsan och en utpräglad känsla av misslyckande har fått en benämning: ortorexi. Begreppet myntades av Steven Bratman i boken ”Health Food Junkies” för att beskriva vad som händer när allt annat i livet underordnas en till synes hälsosam livsstil. Längtan efter att må bra och leva längre kan med andra ord bli sjuklig.

För många blir kontrollen över den egna kroppen i själva verket en psykologisk spegel av tillvarons maktlöshet – vardagen, samhället, klimatet. Vi tuktar oss själva, smoothie för smoothie, i hopp om att den där knuten i magen ska släppa. Tänker att stressen över om jobbet finns kvar i morgon, oron för räkningarna på hallmattan, ska mildras.

Och nog är det bra att träning och vettig mat gör att vi mår bättre, orkar mer i vardagen. Men det finns något djupt sorgligt över att allt större krav på oss själva ofta innebär lägre förväntningar på samhället omkring oss. Som om den gemensamma horisonten krymper.

Jag pinar mig igenom gympasset. Och visst mår jag bättre efteråt, det dåliga samvetet har krympt en smula. Samtidigt önskar jag att vi kunde och vågade göra uppror mot privatiseringen av hälsan.

I slutändan är det insikten om tillvarons bräcklighet – kroppen som ett fartyg med slutdatum – som gör oss mänskliga. Livet blir viktigt för att det är flyktigt. Det kan faktiskt inte vara rimligt att svaret på tillvarons oro ska finnas inom oss själva, i en medveten andningsövning eller i ett renande träningspass. Snarare har vi all anledning att, då och då, lyfta blicken och fundera över hur vi har det tillsammans.

För lika självklart som det är att ställa frågan ”hur går det med träningen?” borde vi också fråga: ”varför mår så många så dåligt?”.

Under den digitala snuttefilten