Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

När löpbandet blir vår nya skärseld

18 september, 2019

Skrivet av

Krönika Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Om skribenten:

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

När jag var liten, inte mer än sju år eller så, översköljdes jag ibland av tanken på döden. Den blev, som för så många, överväldigande och ogripbar. Minnet kommer tillbaka till mig när jag kliver in på gymmet. Det stretar och tar emot. Varför är jag här, egentligen?

För många handlar träning och hälsa om att hålla tankarna om det ändliga på armlängds avstånd. Mota bort varje tanke på det oundvikliga.

I journalisten och debattören Barbara Ehrenreichs senaste bok, ”Att lura åldrandet – hälsohetsen som jagar oss ända in i döden”, vrider hon och vänder på vad fixeringen vid kroppen och hälsan gör med oss. Enligt henne skapade åttiotalets perspektivskifte – från det gemensamma och jämlikhet till det enskilda och personlig lycka – en ny syn på hälsa. Frågan om hur vi mår blev en individuell angelägenhet.

”Satsa på dig själv”, en kampanj av Svenska arbetsgivareföreningen under åttiotalet, ringar in synen. Handla rätt mat i rätt butik. Välj rätt vårdcentral. Hitta rätt gymkedja. Med ett ständigt gnagande dåligt samvete svävande över oss.

Synen är förstås djupt destruktiv – och en falsk bild av verkligheten. För hur vi mår har en direkt koppling till hur samhället omkring oss stöpts om. Har vi det dåligt, med usla arbetsvillkor och en ekonomi som inte går ihop, mår vi också dåligt. Klass och hälsa hänger helt enkelt ihop.

Den personliga hälsan och dieten är sammanflätad med en moralisk uppfattning om rätt och fel livshållning. Vår hälsoångest är dessutom ytterst lönsam. I dag finns det 186 000 gymkedjor runt om i världen som omsätter närmare 800 miljarder kronor årligen. Vi peppras med självhjälpsböcker och kurser. Medierna vi konsumerar kryllar av tips, råd och rön kring hur vi kan ”biohacka vår kropp” eller bli pionjärer inom träning.

Vi tuktar oss själva, smoothie för smoothie, i hopp om att den där knuten i magen ska släppa.

Den extrema fixeringen vid den egna hälsan och en utpräglad känsla av misslyckande har fått en benämning: ortorexi. Begreppet myntades av Steven Bratman i boken ”Health Food Junkies” för att beskriva vad som händer när allt annat i livet underordnas en till synes hälsosam livsstil. Längtan efter att må bra och leva längre kan med andra ord bli sjuklig.

För många blir kontrollen över den egna kroppen i själva verket en psykologisk spegel av tillvarons maktlöshet – vardagen, samhället, klimatet. Vi tuktar oss själva, smoothie för smoothie, i hopp om att den där knuten i magen ska släppa. Tänker att stressen över om jobbet finns kvar i morgon, oron för räkningarna på hallmattan, ska mildras.

Och nog är det bra att träning och vettig mat gör att vi mår bättre, orkar mer i vardagen. Men det finns något djupt sorgligt över att allt större krav på oss själva ofta innebär lägre förväntningar på samhället omkring oss. Som om den gemensamma horisonten krymper.

Jag pinar mig igenom gympasset. Och visst mår jag bättre efteråt, det dåliga samvetet har krympt en smula. Samtidigt önskar jag att vi kunde och vågade göra uppror mot privatiseringen av hälsan.

I slutändan är det insikten om tillvarons bräcklighet – kroppen som ett fartyg med slutdatum – som gör oss mänskliga. Livet blir viktigt för att det är flyktigt. Det kan faktiskt inte vara rimligt att svaret på tillvarons oro ska finnas inom oss själva, i en medveten andningsövning eller i ett renande träningspass. Snarare har vi all anledning att, då och då, lyfta blicken och fundera över hur vi har det tillsammans.

För lika självklart som det är att ställa frågan ”hur går det med träningen?” borde vi också fråga: ”varför mår så många så dåligt?”.

 

Under den digitala snuttefilten

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

The reCAPTCHA verification period has expired. Please reload the page.

Du kanske också vill läsa…

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Klasskomplexet lyser rakt igenom under en anställningsintervju. Men med större självförtroende kommer modet att ställa krav. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver krönikören Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

DA granskar sprängdåden

Dagens Arbete avslöjar hur kriminella lätt kan smuggla ut stora mängder sprängmedel från byggarbetsplatser. Kontroll och tillsyn brister. Och dömda kan fortsätta spränga.

Stulet: Halvt ton sprängmedel

Mer än ett halvt ton sprängmedel har stulits från byggarbetsplatser i Sverige. Det visar Dagens Arbetes granskning.

Dagens Arbete granskar sprängdåden

Dagen Arbete har tagit reda på var sprängmedlet som används vid sprängdåden kommer ifrån. Över ett halvt ton sprängmedel har stulits från byggarbetsplatser de senaste fem åren. Här sammanfattar vi granskningen.

Larmet: Byggdynamit kan användas i terrordåd

”Sprängmedel är terroristernas favoritvapen. Därför är det angeläget att få stopp på stölderna av byggdynamit”, säger sprängmedelsexperten Bo Janzon. 

Så vill justitie­ministern stoppa sprängdåden

Efter Dagens Arbetes granskning: Regeringen vill ändra lagen för att stoppa stölderna av byggdynamit som används i sprängdåden. 

S: ”Kan finnas anledning att se över lagen”

Efter Dagens Arbetes granskning av sprängdåden öppnar Socialdemokraterna upp för en översyn av lagen om hantering av sprängmedel.

”Man undrar ju hur mycket sprängmedel som är i omlopp”

Det som förvånade journalisterna David Lundmark och Johanna Edström mest när de granskade hur mycket sprängmedel som är på drift, är att sprängmedel är så pass billigt – och politikerna inte gjort mer för att täppa till alla luckorna i lagen. 

Sprängkort dras inte in för dömda brottslingar

Personer som dömts för grova brott får inte sitt sprängkort indraget.
Dagens Arbetes granskning visar att de som ansvarar för sprängkorten inte får veta om någon döms för brott.

Företag spränger utan tillstånd

Trots indragna tillstånd kan företag fortsätta spränga. Dagens Arbetes granskning visar hur lätt det är för företag att strunta i myndighetens beslut.