Det handlar aldrig om vd:ns ansvar

Krönika Inflationen eller inte, är det kris så har man som löntagarna ett ansvar att inte stjälpa företaget som försörjer en. Om man inte är VD förstås, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

OM SKRIBENTEN:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

En gång för länge sen läste jag i Svenska Dagbladet och kände mig vuxen. Det gör jag dock allt mer sällan, eftersom jag snart fyller vuxen på riktigt, och i min desperata kamp att hålla kvar ungdomen inom mig går det inte att läsa något så vuxet som den tidningen.

Nåväl, bland allt annat elände som stod i SvD läste jag detta:

Bland bottennoteringarna med de minsta löneökningarna finns svenska stålarbetare, vars löner inte ökat ens 1 procent om året sedan 2014. Några kända arbetsgivare för stålarbetare är SSAB, Sandvik och Ovako, som har stålverk i bland annat Luleå, Sandviken och Smedjebacken.

Det är inte ofta Smedjebacken nämns i några tidningar och det har absolut sina anledningar. Staden är så liten att vi som bor där inte ens själva menar Smedjebacken när vi säger att vi ska in till “stan”. Då är det i stället Ludvika som åsyftas. Världsmetropolen Ludvika som till och med kan stoltsera med trafikljus. Faktum är att Smedjebacken till och med är så litet att gifta par undviker att släktforska tillsammans eftersom man inte vill riskera att hitta olämpliga släktband.

Så det var ju lite tråkigt att det är i ett sådant sammanhang bygden omnämns i, och det var mycket tråkigt att det var i ett sådant sammanhang mitt jobb nämndes i.

Jag roade mig med att söka vidare på internet efter hur löneökningarna sett ut i branschen. I SvD, ständigt denna SvD, läser jag om SSAB: Vd:n Martin Lindqvists ersättning står sig dock ganska väl i jämförelse, han fick en total ersättning på 21,7 miljoner kronor under 2018, en ökning med 4,5 miljoner kronor eller 25 procent jämfört med 2017. I Arbetarbladet står det om Ovako: Ovakos vd höjde lönen med 30 procent – 6,4 miljoner i årslön.

Jag ska inte vara den som är den, de kanske gör ett sjuhelvetes bra jobb och förtjänar varenda krona. Grattis, hatten av, köp champagne och fira och så vidare och så vidare.

Det är bara konstigt att det varje gång det diskuteras nya löner pratas om att det ska vara ansvarsfulla löneökningar. Att det finns begränsat utrymme att höja lönen, ibland finns det inte ens utrymme för en enda krona extra.

Ansvarsfulla löneökningar i sig är självklart inget konstigt. Stålbranschen är en konkurrensutsatt bransch och alltför höga ökningar skulle kunna slå mot vår konkurrenskraft.

Det konstiga är att det nästan alltid, oavsett läget i världen, är de på golvet som ska ta ansvar och avstå löneökningar. Andra kan få 25 procent extra på ett år. Inte ens en pandemi och statligt stöd kunde få vissa bolag att avstå från att dela ut bonusar, det återstår att se hur det blir i år.

Med det i huvudet blir jag alltid skeptisk när någon, må så vara näringslivstopp eller politiker, pratar om att lönerna inte får höjas för mycket, om ens höjas alls, eller om lönerna kanske till och med måste sänkas för vissa.

För det är aldrig deras egna löner de pratar om.