Bakom varje siffra finns en människa

KRÖNIKA Ortens stora arbetsgivare är bara en liten prick ett havt jordklot bort för de japanska ägarna. Men varje räntesteg och arbetslöshetssiffra är på riktigt, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

OM SKRIBENTEN:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

När ungdomarna är på diskotek och roar sig händer det att gubben Raihle sitter hemma och lyssnar på Ulf Lundell i stället. Det är lagom tempo i låtarna, inte för mycket dunkadunka och någon slags motvikt till Fröken Snusk och annat som dominerar musikscenen nu för tiden.

En låt som ofta känns lite extra är Halvvägs till havet. Med en akustisk gitarr och melankolisk stämma sjunger Ulf Lundell oss genom 90-talskrisen som en annan föddes in i, lyckligt ovetandes.

Inte nog med att min mor och far fick se räntan skjuta i höjden på lägenhetslånet, de fick dras med en dryg unge som for in och ut på sjukan och hade sönder allt han rörde vid samtidigt. En liten kris i krisen, kan man säga. Nu löste sig allt det ekonomiska för dem men jag dröjde mig kvar, vissa problem blir man helt enkelt inte av med.

Halvvägs till havet där floden gör en krök har jag min husvagn, har jag mitt hem. Hösten är vacker i år och öringen hugger, när vintern kommer ger jag mig av igen.

Det hela låter helt okej för den som gillar husvagnslivet och fiske, vilket oroväckande många i det här landet verkar göra (alla kan ju inte vara lika vettiga som en annan och ägna dagarna åt att titta på bollsport). Anledningen till att sångens huvudperson sitter i sin husvagn är inte lika lattjo som ett självvalt bohemliv vid strandkanten skulle vara.

När dom stora föll föll dom små och jag stod utan, sen tog banken huset och det slog in en kil mellan henne och mig, sen föll valutan. Och sen dess åker jag från plats till plats i min bil.

Det händer någon gång då och då att jag låter tanken slå mig. Vad skulle hända om Ovako i Smedjebacken la ner? Om jag minns rätt producerar vi några promille av den totala produktionen som våra ägare i Japan förfogar över. Några ton hit och dit från ett stålverk på andra sidan jorden, är det egentligen någon som skulle ägna det jättemånga tankar och funderingar om det skulle börja diskuteras nedläggning?

Vad händer i ett samhälle som rymmer tiotusen människor om den största arbetsgivaren tackar för sig? Och vad händer i ett land när allt reduceras till siffror. Inflation hit, inflation dit. Varsel hit, varsel dit.

Det är bara siffror, arbetslösheten går upp och ner i procent. Vad säger siffror om alla familjer som hamnar i ekonomiskt trångmål? Ångest i kassakön i mataffären finns det inga siffror på, bara på inflationsmått och en riksbankschef som säger att läget är tufft. Oron över hur räkningarna ska betalas går inte att mäta i siffror, men bankerna har bra uträkningar på vilken ränta de ska ta så de inte får ont i magen av uteblivna vinster.

När dom stora föll föll dom små och vi föll rätt ner i backen, Feldt öppnade kranarna och dårarna drack. Vi var alla där på festen hit upp till nacken men det var vi som tog skiten när bubblan sprack.

Den här gången är det inte Feldt som öppnat kranarna, det var Stefan Ingves och i princip alla andra riksbankschefer i världen.

Förmodligen, förhoppningsvis, finns det något bra svar och någon god anledning i någon av alla böcker om ekonomi som Ingves och hans kollegor läst, men för en enkel lekman som en annan finns det bara ett resultat av att låna ut pengar till ingen ränta alls: Folk lånar ännu mer, huspriserna stiger ännu mer och folk behöver ju trots allt hus, någonstans ska man bo och alla vill inte bo i en husvagn där floden gör en krök, och vips så står vi där med överbelånade hus och en ränta som plötsligt måste höjas.

Och vem får skiten när bubblan spricker? Kommer vreden riktas mot Ingves? Politikerna? Bankerna? Eller kommer ilskan riktas mot de som förlorar sina jobb och går på a-kassa? De som inte fått ett jobb än och nu får ännu svårare att komma in på arbetsmarknaden? Invandrarna?

Nu skriver jag som bubblan spruckit och krisen redan är här. Det är den inte, den kanske aldrig (nåja…) kommer. Men om den gör det, eller snarare när den gör det, så hoppas jag att vi inte glömmer att det bakom varje siffra finns en människa. Att det inte är några procent hit och dit på en skala för arbetslöshet, det är familjer som helt får lägga om sina liv. Det är familjer som inte får ihop det, det är skilsmässor och barn som får säga hejdå till sina kompisar i skolan för att mamma och pappa fått ett nytt jobb i en annan stad.

Halvvägs till havet där floden gör en krök, faller en stjärna i den tomma himmelen. Halvvägs till havet har jag mitt hem och jag önskar jag skulle göra allt från början igen.