Ursäkta – men vilket jävla jobb vi gör

Krönika Jag har inte känt mig så patriotisk sen senaste gången vi sjöng nationalsången inför någon match i fotbolls-VM, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

OM SKRIBENTEN:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

Dörren till hissen stängs och den tre minuter långa färden ner i underjorden kan börja. Det flimrar till av ljus när vi passerar våningsplanen som byggts och går slutligen själva av när hissen stannar 1054 meter under marknivån. Guiden tar täten ut ur hissen och efter min bästa tryckutjämning på tio år kunde jag äntligen stirra rakt in i en gruvgång som var allt annat än gruvgången jag gick inne i på Flogbergets gruva där man fick huka sig för att inte slå huvudet i taket.

Här var det upplyst och lika högt i tak som alla överklasslägenheter man får se i Succession. Den dryga timmen långa bilfärden från Smedjebacken till Garpenberg för att besöka Boliden som hade öppet hus var sannerligen värt det.

Det har tydligen pågått gruvdrift i området sedan 400-talet och min första tanke var att det måste varit en otroligt behaglig arbetsplats genom åren med ett alldeles lagom tempo då man tydligen kan hålla på i över tusen år och ändå inte vara klar än.

Skämt åsido, operatören jag fick nöjet att störa under arbetet styrde en maskin (ni får ursäkta mig, grävmaskin, hjullastare, pansarvagn – it´s all the same för en maskinblind man som jag) som grävde fram enorma mängder ur berget där det sprängts körde ungefär hundra vändor varje skift och i varje vända tog han med sig tjugo ton. På ett skift! Och ändå finns det kvar grejer att hämta, att förstå hur mycket metaller det finns där nere är lika svindlande som att förstå hur stor rymden är.

Jösses.

Lika imponerad och stolt blev jag över att se vilka företag som gör det möjligt att en av världens modernaste gruvor ligger i Sverige. Maskinen som sköter borrningen in i berget kommer från Epiroc, borrkronor och maskiner som kör ut allt som borrats och sprängts fram från Sandvik. Elektrifieringen, som ju är i ropet mest hela tiden nu, sköter ABB mycket av. Uppkopplingen som gör att maskinförarna kan sitta i ett kontrollrum och manövrera maskinerna med hjälp av joysticks och skärmar i stället för att själva sitta i fordonen är 5G från Ericsson.

Sverige, Sverige, Sverige! Jag har inte känt mig så patriotisk sen senaste gången vi sjöng nationalsången inför någon match i fotbolls-VM.

När vi tagit oss ovan jord gick vi genom en korridor med skåp där de anställda får sina nytvättade kläder. Skåplucka efter skåplucka, meter efter meter och en liten klisterlapp med namn på luckorna. Namn som på ett sätt inte sa någonting, Karlsson hit och dit liksom, men namn på människor som för gruvans arv vidare med den äran och som bygger framtiden som vi alla vill ta del av. Metallerna som grävs fram i Garpenberg går till bland annat vindkraftverk, elbilar och solceller. Tillsammans med andra metallarbetare från Sandvik, Epiroc, ABB och alla andra industrier i Sverige bygger de vårt land, vårt välstånd och vår framtid.

Det får mig osökt att tänka på när Fredrik Reinfeldt pratade om svensk industri och sa ”We used to have people in the industry, but they are basically gone”

Jag vet inte var han letade efter industriarbetarna men jag tycker mig se oss överallt, och det är fan i mig inte så dåligt jobbat av en yrkesgrupp att vara en del av världsledande industri och bygga framtiden samtidigt som man i princip är försvunnen.

Ursäkta språket. Men sträck på er, metallare, vilket jävla jobb vi gör!

Marcus Raihle