Framtiden finns – än så länge
Lyssna på vad framtidens riddare sitter och mumlar: Vi måste fortsätta att slåss, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Debatt EU riskerar i sin iver att reformera arbetsmarknaden, att äventyra välfungerande delar av densamma, skriver Per Widolf, förhandlingschef på Industriarbetsgivarna.
Om skribenten:
Per Widolf är förhandlingschef på Industriarbetsgivarna
Går EU-direktivet om minimilön igenom kan den svenska modellen haverera. EU måste nu byta kurs i arbetsmarknadspolitiken. Minimilönedirektivet är bara det senaste i raden av en strid ström av lagförslag som hotar vår svenska arbetsmarknadsmodell. Direktivet är ett exempel som bekräftar de farhågor vi gav uttryck för när den sociala pelaren presenterades hösten 2017 i samband med EU-toppmötet i Göteborg.
Tidigare i veckan meddelade förhandlingsdelegationerna för Europaparlamentet och ministerrådet att en provisorisk överenskommelse nåtts gällande ett EU-direktiv om tillräckliga minimilöner som Sverige och övriga medlemsländer nu ska ta ställning till. Därför är det bra att regeringen har hörsammat arbetsmarknadens parter och aktivt säger nej till förslaget.
EU riskerar i sin iver att reformera arbetsmarknaden, att äventyra välfungerande delar av densamma – särskilt den nordiska. Vi anser att det är medlemsländerna som ska besluta om lönebildningen. I Sverige är det arbetsmarknadens parter som hanterar lönebildningen. Vi ser en stor risk med direktivets allmänna inriktning och avgöranden i EU-domstolen.
Det finns en farhåga att den svenska modellen urholkas och att lönebildningen hamnar i politikens och EU-domstolens händer när EU lägger sig i lönebildningen. Den svenska modellen har tjänat Sverige väl och flera länder ser oss som ett positivt exempel där arbetsmarknadens parter förhandlar fram konkurrenskraftiga avtal.
Nyligen fyllde Industriavtalet 25 år. Det är värt att uppmärksamma – av flera skäl. Avtalet har främjat vår konkurrenskraft, bidragit till reallöneutveckling, skapat stabilitet i lönebildningen och varit en fast punkt att förhålla sig till i en orolig omvärld. Industriavtalet är ett utmärkt exempel på vad vår gemensamma svenska arbetsmarknadsmodell kan leverera.
EU-överenskommelsen om minimilöner är principiellt problematisk och kan ifrågasättas rättsligt i flera avseenden. Av principiella och rättsliga skäl finns det en stark samsyn hos den svenska arbetsmarknadens parter om att Sverige aktivt måste motsätta sig och rösta nej till EU-direktivet om minimilöner. Genom direktivet skulle EU ta sig långt större makt på det lönepolitiska området än vad medlemsstaterna avsett i fördraget.
Dessutom finns det ytterligare direktivförslag på EU:s bord som riskerar söndra den svenska lönebildningsmodellen. Om det aktuella förslaget om lönetransperens blir verklighet finns det en uppenbar risk att det slår direkt in i våra kollektivavtal och det skulle innebära flera steg tillbaka för svensk lönebildning. Sverige har en mer utvecklad modell för lönebildning där vi går långt med att sätta individuella mål och dessutom har vi redan kommit längre än de flesta länder inom EU när det gäller jämställda löner.
Vi anser att EU:s roll snarare är att skapa goda, stabila och konkurrenskraftiga förutsättningar för näringslivet. Det finns ett tydligt behov av att stärka den europeiska konkurrenskraften.
Vi föreslår därför att det i samband med varje nytt lagstiftningsinitiativ från EU görs en djuplodande analys av hur ett lagförslag påverkar europeisk konkurrenskraft. En sådan analys – eller en ”konkurrenskrafts-check” – som i praktiken är en av grundbultarna i Industriavtalet och den svenska modellen, borde vara en självklarhet även i EU.
