Bo Karlsson pratar skyddshandskar med lokala skyddsombudet Jari Haapaoja och GS-fackets regionala skyddsombud Maina Bejefalk. Foto: Pia Nordlander

Nära samarbete med regionala skyddsombud på takfabriken

Publicerad 2022-07-06, 07:00 Uppdaterad 2022-09-02, 13:56

På takfabriken i Västerås flyter samarbetet med fackets regionala skyddsombud. Maina Bejefalk önskar att hon även fick besöka arbetsplatser utan GS-medlemmar.

1654

RSO finns det totalt. 2017 var det 1 676.

280 är den sammanlagda årsarbetskraften. 2017 var det 311.

45 304 besök gjordes pandemiåret 2020. Under 2017 gjordes 56 495 besök.

Vid bordet på det lilla kontoret sitter fyra personer. Utanför glasdörren ser de hur snickarna tillverkar tak i hög takt. Vi befinner oss i gamla industrilokaler i Västerås. En gång i tiden bedrev Asea verksamhet här, men nu är det platsen för Svenska Takelements produktion.

Här finns skyddsombud, men ingen övergripande struktur för partsgemensamt arbetsmiljöarbete. Och det är därför det regionala skyddsombudet Maina Bejefalk är en av dem som sitter vid bordet.

– Jag är här för att göra en skyddsrond, och brukar alltid lägga upp det så att vi sätter oss ner och pratar först, går igenom det systematiska. Det är bra att ha i botten för att kunna plocka upp när vi sedan går runt, berättar hon.

Maina Bejefalk har följt arbetsmiljöarbetet på Svenska Takelement sedan starten.

– Det här är en arbetsgivare som vill ha det bra, som gärna vill ha tips, som vill få till det bästa. Och som kanske ibland behöver puttas på, någon som ställer krav för att det ska bli gjort. Här är min roll mest att stötta, skyddsombudet är ju med.

Men så ser det inte alltid ut, berättar hon:

– Det är ofta som vi kommer till mindre företag som inte har skyddsombud, och där är vi kanske lite oftare och försöker få kontinuitet. Många arbetsgivare är väldigt tacksamma och jag har till och med hört dem säga glatt att det är bra att vi kommer som gratiskonsulter. Många uppskattar att det kommer ögon utifrån. Och det behövs.

”Som RSO går vi inte in och fångar medlemmar. Vi är till för att upprätthålla arbetsmiljön”, säger Maina Bejefalk, RSO för GS-facket sedan 2016. Till vardags är hon grafisk formgivare.

Systemet med regionala skyddsombud, utsedda av fackförbund, har en lång historia i Sverige. Redan på 40-talet infördes det i lagen, och på 70-talet utökades det att gälla alla branscher där fackförbund hade avtal och medlemmar.

Men sedan dess har systemet inte utvecklats, och i en tid med vikande medlemstal och företag som ställt sig utanför kollektivavtalsmodellen har arbetsmiljöarbetet fått nya utmaningar.

När alliansregeringen tog över 2006 ledde det till kraftiga besparingar på Arbetsmiljöverket. Närmare 150 inspektörer försvann, vilket motsvarade 40 procent av styrkan. Då effekten av detta debatterades påpekade dock ansvarig minister, moderaten Sven Otto Littorin, att systemet med regionala skyddsombud uppvägde en del av nedskärningarna. Som här i en riksdagsdebatt i maj 2007:

”Även andra insatser och verktyg måste uppmärksammas. Vid en jämförelse med andra länder kan man konstatera att systemet med regionala skyddsombud inte förekommer annat än undantagsvis i andra länder. Det svenska statliga stödet till den verksamheten torde således vara ganska unikt.”

Sedan millennieskiftet har flera förslag lagts om att utöka de regionala skyddsombudens befogenheter. En statlig utredning kom 2017 fram till att RSO borde ges ökad tillträdesrätt, liknande förslag hade också lagts av en annan utredning tio år tidigare.

Utifrån detta lade därför regeringen en proposition 2020 som skulle göra det möjligt för RSO att besöka företag även om medlemmar saknades, så länge de omfattades av kollektivavtal.

För skyddsombud som Maina Bejefalk var det ett välkommet förslag:

– Jag skulle gärna se att vi kunde komma ut på arbetsplatser där vi inte har medlemmar.

Men så gick plötsligt allt snett för regeringen. Propositionen röstades ner i riksdagen. De dåvarande samarbetspartierna Centern och Liberalerna valde i stället samma sida som M, KD och SD. Och där var inte längre Sven-Otto Littorins och Alliansens syn på RSO-systemets värde aktuell.

Och inte nog med att förslaget föll. Oppositionen enades dessutom om att dagens system ska ses över och regeringen tvingades tillsätta en utredning som ska utvärdera Maina Bejefalk och hennes kollegor.

”Det första vi gjorde när vi startade var att kontakta facket för att jag ville ha hjälp och ett gott samarbete”, säger Viktoria Petersén, delägare i Svenska Takelement. Foto: Pia Nordlander

På takfabriken i Västerås har Maina Bejefalk nu lämnat kontoret. Tillsammans med snickaren Jari Haapaoja och produktionschefen Fredrik Dunder har hon inlett skyddsronden.

Viktoria Petersén, personalansvarig och en av bolagets ägare, ska snart göra dem sällskap. Hon har bara gott att säga om relationen med Maina:

– Det första vi gjorde när vi startade var att kontakta facket för att jag ville ha hjälp och ett gott samarbete, säger hon och fortsätter:

Fördelen är att det kommer någon som är vald av arbetstagare, i stället för någon från en myndighet.
Snickaren och skyddsombudet Jari Haapaoja om RSO-systemet.

– Man ska inte vara rädd för facket, utan se det som att man ska samarbeta. Maina var direkt en hjälp för oss, redan när vi gick första rundan.

Snickaren Jari Haapaoja är även skyddsombud på Svenska Takelement. Han är mycket nöjd med det regionala skyddsombudet:

– Jag har samarbetat med Maina under många år, även på tidigare arbetsplatser.

Produktionschefen Fredrik Dunder går skyddsrond med Maina Bejefalk. Om inte RSO-verksamheten får fortsätta riskerar olyckstalen att gå upp, tror hon. Foto: Pia Nordlander

Han är medveten om att hans arbetsplats snart förväntas ha en egen arbetsmiljöorganisation.

– Det finns mycket att förbättra, och det kommer ställas ännu större krav om vi fortsätter att växa.

Men till dess är han glad över att systemet ser ut som det gör.

– Fördelen är att det kommer någon som är vald av arbetstagare, i stället för någon från en myndighet. RSO uppfyller en funktion. Hade vi inte dem skulle vi som arbetar ute på fältet ha det mycket sämre. Det blir bra för oss, och bra för arbetsgivaren.

Jari Haapaoja betonar specifikt värdet för de som är ytterst ansvariga för arbetsmiljön: arbetsgivarna.

– Här är arbetsgivaren positiv, och till stor del har det sett likadant ut på mina tidigare arbetsplatser. Oavsett vilken sida vi står på måste vi samarbeta, det finns ju regler att följa.

Ute i fabriken vandrar ronden vidare. Maina Bejefalk oroar sig över nödutgångar som inte är synliga, och om medarbetarna använder rätt skyddsutrustning. Svaren finns på plats, såväl från produktionschef som det lokala skyddsombudet.

Men det finns alltför många arbetsplatser där hon och hennes RSO-kollegor aldrig får chansen att vara bollplank, menar hon.

– Jag ser inte vitsen med att inte alla ska kunna få den hjälpen i arbetsmiljöfrågor. Bara inom min avdelning handlar det om drygt 500 företag, som har kollektivavtal men där vi saknar medlemmar.

Är det inte bara att bli bättre på att organisera?

– Det är två skilda saker. Som RSO går vi inte in och fångar medlemmar. Vi är till för att upprätthålla arbetsmiljön. Visst är vi från facket, men i det här fallet är vi alla arbetstagares representanter. Vi tänker på helheten, både medlemmars och icke-medlemmars intressen.

1949

infördes möjligheten att utse regionala skyddsombud i arbetarskyddslagen. Genom ändringar i arbetarskyddslagen 1974 utvidgades möjligheten till alla branscher. Bland annat angavs att det inom en liten krets anställda är svårt att få fram lämpliga och villiga skyddsombud. Men även att arbetstagare vid mindre arbetsställen kan känna sig så bundna till arbetsgivaren att det är svårt att med kraft verka för förbättringar i arbetsmiljön.

SÅ SÄGER LAGEN

”För ett arbetsställe där skyddskommitté inte har tillsatts får en lokal avdelning inom ett förbund eller en med sådan avdelning jämförlig sammanslutning av arbetstagare utse ett skyddsombud utanför kretsen av arbetstagarna på arbetsstället (regionalt skyddsombud). Rätten att utse ett regionalt skyddsombud gäller endast om avdelningen eller sammanslutningen har någon medlem på arbetsstället.”

Det är i detta gränsland som motståndet mot dagens system går att finna. Det har funnits kritik mot hur vissa regionala skyddsombud utfört sitt arbete, inte minst framförd av Svenskt Näringsliv. Det har framför allt handlat om ombud som anses ha sammanblandat sina roller. På Arbetsmiljöverket har man dock ingen bild av ett missnöje hos arbetsgivarna, framför allt därför att man inte ser sig som motpart för sådana klagomål. Enligt myndigheten är det fackförbunden som utser de regionala skyddsombuden, även om de avlönas via medel från staten: ”Om arbetsgivare har synpunkter borde de rimligtvis ställas i första hand dit ansvaret finns.”

Det som förenar det politiska motståndet mot utökad befogenhet för RSO är synen på fackförbund och LO. Det är tydligt vad man är mot, men inte lika klart vad som skulle vara alternativet.

Riksdagsdebatten då regeringens förslag föll visade dessutom på en rad kunskapsluckor hos motståndarna, kanske tydligast illustrerat av Malin Danielsson (L):

”Vår lösning är att arbetsgivare tydligare måste upplysas om det ansvar som de har att faktiskt utse skyddsombud på de arbetsplatser där skyddsombud saknas.”

Att en ledamot i riksdagens arbetsmarknadsutskott inte visste att arbetstagarna utser skyddsombud väckte reaktioner inom fackliga kretsar.

”I debatten avslöjades hur lite debattörerna egentligen känner till om arbetsmiljöarbetets organisation i allmänhet och den regionala skyddsombudsverksamheten i synnerhet”, konstaterade exempelvis TCO:s jurist Lise Donovan.

På Svenska Takelement går skyddsronden mot sitt slut. En av de cirka 50 000 insatser som regionala skyddsombud står för årligen kan bockas av. Men nu håller alltså värdet av detta på att snabbutredas. Till sommaren ska det vara klart. Maina Bejefalk skickar med några råd:

– Jag skulle vilja att utredaren tar till sig arbetsgivare som uppskattar vårt arbete, och tar reda på varför. Det känns lite grann som att man bara tar de negativa bitarna. Öppna i så fall upp för en kommunikation om arbetsgivaren är missnöjd med något.

För Maina Bejefalk är det självklart vad utredningen bör leda till:

– Jag vill att vi ska få fortsätta utföra den regionala skyddsverksamheten så att alla kan få en säker arbetsmiljö och inte behöver utsättas för ohälsa. Det sker så många onödiga olyckor.

Vad händer annars?

– Då tror jag att olyckstalen går upp. Jag ser risken med att arbetsmiljöarbetet kan försämras. När vi kontaktar Arbetsmiljöverket i dag har vi ju inte lätt att få ut dem till arbetsplatserna. Det är många åtgärder som vi kräver av arbetsgivare för att saken inte ska hamna hos myndigheten.

Inte heller Viktoria Petersén, delägare i Svenska Takelement, ser någon tydlig brist i dagens system:

– Jag vet inte om någon kan göra det bättre. Arbetsmiljöverket blir så långt från verksamheten. Det kan ju gå massor av år innan man får besök. Med Maina har vi ett nära samarbete, vi träffas kontinuerligt. Det blir levande.