”Vi viker oss för landet som fängslar och torterar”

DEBATT När Claes Norden under sin tid på Fabriksarbetareförbundet genomförde en facklig konferens i Istanbul möttes han av vittnesmål om trakasserier och tortyr av fackliga aktiva. ”Sveriges nya Nato-kompis Turkiet ligger fortfarande kvar på ITUCS svarta lista, det är ingen demokrati, skriver han.

Om skribenten:

Claes Norden är frilansskribent och pensionär. Har bland annat arbetat inom den grafiska industrin, på Fabriksarbetarförbundet och på Brevskolan, som producerade studiematerial på beställning av sina medlemsorganisationer SAP, LO och olika fackförbund. 

Turkiet. Demokrati? Knappast. Ett land som fängslar och dödar politiska motståndare, journalister och fackligt aktiva är inte en demokrati.

Det är detta land vi så gärna vill bli kompis med i föreningen NATO.

Min berättelse är från början av 1990-talet. Jag ledde en konferens i Istanbul för fyrtio turkiska fackligt aktiva. En veckokonferens.

En ombudsman i det ena av de två medverkande turkiska fackförbunden bjöd en dag på en biltur i jättestaden Istanbul. På något otroligt sätt stuvade vi in oss fem stycken i hans lilla Fiat. Han körde. Det gick undan.

Vi hann faktiskt prata en del i bilen. Man frågade om Stockholm. Hur gammal stan är. Cirka 750 år, sa jag. Istanbul är 6000 år.

Tillbaka vid konferenshotellet blev vi kvar i bilen när de övriga gått ur. Det är en sak jag vill berätta, sa den turkiska kollegan. Nu, här, det är lite svårt när vi är samlade hela konferensen:

Jag hade just anlänt till jobbet, slängt upp portföljen på skrivbordet och vänt mig om för att trycka ut en kopp kaffe ur automaten. Då klampade de in, tre civilklädda poliser. De tog tag i mig och ledde mig ner på gatan till deras bil, de gav ingen förklaring. Jag anade naturligtvis vad det var fråga om, jag vet vad som pågår i landet, mot facket och politisk opposition. Jag visste att jag var bevakad, jag var aktiv inte bara i facket utan även politiskt, de visste var jag stod, vad jag tyckte, vad jag talade om även på fackliga möten.

Jag började ana vad som väntade när vi åkte över bron. Vi var på väg till Ankara.

Vad jag inte kunde veta var att jag skulle vistas en dryg vecka i deras källarhålor och att jag skulle lämna stället helt utslagen, torterad, sjuk, i stort behov av läkarvård som jag hade nekats.

Återställd blir jag aldrig, varken fysiskt eller psykiskt. Jag är som du förstår tillbaka på jobbet och det är jag väldigt glad för, jag har familj och barn. Men jag jobbar inte på samma sätt som före. Jag är tystad, inte helt, men jag håller mig inom ramarna för vad som går an i Turkiet.

Det är bra att du berättar om hur ni arbetar fackligt i Sverige, hur ni kan arbeta. Om skillnaden mellan demokrati och diktatur. Turkiet är inte en diktatur på papperet, men den fackliga och politiska friheten är mycket begränsad. Som du vet rapporterar internationella fackföreningsrörelsen varje år om villkoren för fackligt och politiskt arbete i världen. Turkiet är värst.

Inget annat land fängslar så många fackliga ledare.

När de kom fram efter den långa färden till Ankara förde de ner mig i en källare och band fast mig i en stol med remmar. Där fick jag sitta, ensam, fastbunden, utan vatten, utan att kunna gå på toaletten under flera timmar. Jag vet inte hur många, de hade tagit ifrån mig allt, även klockan.

Sen började tortyren. De var två som gjorde jobbet. De skrek att jag skulle erkänna, jag visste inte vad. De gjorde en massa saker som gjorde ont. Värst var det när de hängde mig över en ställning, upp och ner, så att jag gungade i knävecken.

De behöll mig i elva dagar.  

Jag vårdades på sjukhus en längre tid men blev aldrig helt återställd. Jag kunde återgå till jobbet men inte längre arbeta fritt, jag var och är bevakad.

Åter till konferensen. Av de fyrtio konferensdeltagarna, fackliga förtroendemän, hade tjugo erfarenheter av svåra polisförhör om deras fackliga arbete.

Menar ni tortyr? Jag frågade tveksamt. Deras svar: det handlar om tortyr.

I år, 2022, rapporterar ITUC att våldet mot fackföreningsrörelsen accelererar runt hela världen. Turkiet ligger kvar på fackföreningsrörelsens svarta lista.

ITUC är världens största fackliga organisation med 200 miljoner medlemmar i 163 länder.