Välkommen nystart för fackklubben

HL Display De anställda tröttnade på att ingen lyssnade på dem och lade ner sin fackklubb. Sju år senare startar de nu om på nytt.
Det är inte att rekommendera att lägga ner, konstaterar de i dag.

Företaget HL Display i Sundsvall tillverkar en produkt som många av oss ser dagligen, nämligen de lister som finns på affärernas hyllor. Fabriken är en av de äldsta inom det multiinternationella företaget, och när ägarna 2015 beslöt att flytta en betydande del av verksamheten till Polen var det ett hårt slag för de anställda. Inte minst för fackklubben. Det blev början till slutet för den gamla klubben, berättar Josefin Holmsgaard som arbetat 22 år på företaget:

– Där gick vi i clinch med företaget, stångade oss blodiga men kom ingen vart. Vi blev överkörda helt enkelt, och då kände vi i den gamla styrelsen att vi skiter i det och lade helt enkelt ner klubben.

– Personalstyrkan minskade samtidigt drastiskt, lägger Magnus Täfvander till.
Han har arbetat 24 år på HL Display och är sedan i våras nyvald klubbordförande.

– Visst, det var en stor anledning. Men nog hade det varit bra om vi hade haft kvar en fackklubb ändå, säger Josefin Holmsgaard.

Även hon har tagit plats i den nyvalda klubbstyrelsen, som vice ordförande. Samma roll som hon hade i den klubb som de lade ner för sju år sedan.

– När vi lade ner klubben var det två personer i styrelsen som hade rott hela skutan. De hade gått alla utbildningar medan vi andra mest flöt med, säger hon.

I dag finns drygt 80 anställda, plus ett tjugotal visstidare. De allra flesta är med i den nystartade klubben, berättar Magnus Täfvander. Han är en stor anledning till att de anställda åter valt att organisera sig på arbetsplatsen.

– Efter att klubben lagt ner valde före­taget att göra det mesta utan att förhandla med facket. Det mesta tolkades som deras rätt att leda och fördela arbetet och några kontakter med förbundets avdelning togs nästan aldrig.

Magnus Täfvander reagerade och blev ombud för avdelningen.

– Jag gick utbildningar och såg vad mycket saker det fanns att ta tag i på före­taget. Jag insåg då att jag inte skulle klara av det på egen hand, utan att vi måste upp med en klubb igen.

Arbetsgivaren visade inget intresse av att hålla klubben vid liv när den lade ner, berättar Josefin Holmsgaard.

– Däremot har de nu välkomnat vår nystart och sagt att det ska bli roligt att samarbeta, säger Gry Broman.

Hon har arbetat på företaget i snart åtta år, och sitter även hon i den nya klubbstyrelsen.

– Anledningen till att jag började engagera mig var att jag tjänade under kollektivavtalets minimilön. Trots att det passerat så många steg hade ingen upptäckt det, säger Gry Broman.

Det var först när Magnus Täfvander lade det nya kollektivavtalet i fikarummet som hon insåg att hennes lön var för låg.

– Jag kände mig så himla ouppskattad.

Magnus Täfvander menar att det är ett typiskt exempel på att det var nödvändigt att återuppta klubben.

– Det är väldigt mycket som fallit mellan stolarna från företagets sida. Inte minst när det gäller alla olika varianter på anställningsformer, säger han.

Och visst har arbetsgivaren varit positiv till nystarten. Men allt har inte varit enkelt.

– Arbetsgivaren verkar tycka att det är roligt att få tillbaka klubben – bara den inte kostar pengar. Vi fick knappt ha årsmötet på arbetstid. Men det löste sig. Kanske för att LO:s ordförande Susanna Gideonsson var på besök dagen innan den förhandlingen, säger Magnus Täfvander.

Årsmöte blev det alltså i våras, och en styrelse på åtta ordinarie och två suppleanter valdes. Vad har de då för budskap till andra klubbar som har det svårt och funderar på att kasta in handduken?

– Det är inte att rekommendera att lägga ner, konstaterar Magnus Täfvander.

– Nej, det är faktiskt inte det, säger Josefin Holmsgaard. Jag önskar att vi hade orkat kämpa på. För som det har spårat ur sedan vi lade ner. Nu är det extra jobbigt att ta upp de här trådarna och få en god relation med ledningen i frågor som är relevanta för oss som löner, bemanningsföretag och korttidsanställningar. De har ju kunnat göra precis som de velat under den här tiden.

Så hur ska de anställda se till att hålla liv i klubben framåt?

– Utbildningar är nyckeln till allt. Att få träffa andra i liknande situationer är en boost för oss, säger Magnus Täfvander.

Det märks direkt på styrelsemötet när någon gått en utbildning, berättar han. Det blir ett helt annat engagemang.

– Ja, gå alla utbildningar ni kan, tipsar Josefin Holmsgaard.

– Och få med alla medlemmar dit, lägger Magnus Täfvander till.

Josefin Holmsgaard menar att mångas missnöje med facket beror på okunskap. Därför håller hon nu på att sätta ihop en liten minimedlemsutbildning.

– Men det lär väl bli tvärstopp från före­taget, säger hon sedan med ett trött skratt. 

Jonas Nordling