Att vara stötdämparen i systemet

KRÖNIKA När inflationen ökar är det helt okej för hyresvärdar, butiker, restauranger och fan och hans moster att höja priserna. Då justerar de ju bara priserna för inflationen. Men så fort arbetarna vill ha löner därefter ropas det hejvilt om att det vore oansvarigt, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

OM SKRIBENTEN:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

Jag minns när jag som nyanställd på Ovako för tio år sen (jösses, jag börjar bli gammal!) stod och tittade storögt på valsningen och fascinerades av hela processen lika mycket som jag undrade hur i hela friden det fungerar.

Tekniska prylar har aldrig varit min grej och här valsades det fram stål som om det vore världens enklaste grej. På den tiden pratades det om anställningsstopp och sämre tider och en man som jobbat där i många fler år än tio muttrade om att “det är vi som är stötdämparen i det här jävla systemet”.

Åren gick och det som först hette anställningsstopp hette sen att vi skulle rekommendera folk vi kände som ville ha jobb. Jag gick från ett sommarjobb till ett vikariat där jag på frågan vad som händer när gentlemannen jag vikarierade för kommer tillbaka fick till svar att man inget visste och samma svar fick jag på frågan om man visste när han skulle komma tillbaka.

I samma veva kom jag in på förskollärarlinjen i Örebro och väldigt många barn har i dag Ovako att tacka för att jag till slut fick fast anställning där och därför tackade nej till programmet.

Hur som haver, tyngre tider blev ljusare tider och tvåskift blev treskift och treskift blev fyrskift och framtiden för företaget såg ljus ut trots att jag fått fast jobb.

Till slut gick det till och med så bra att cheferna kunde åka på så kallad team building på Loka Brunn och koncernens VD fick en löneökning på 30 procent. Hallelujah! Det var fulla orderböcker, så fulla att vi hade blivit nekade i dörren på krogen, och det producerades dygnet runt.

Övertid (som inte bara gav extra pengar, hade man tur belönades man även med en matkupong som räckte till ett Super Meal på den lokala Sibyllan och jag kanske inte gillar mycket i livet men jag gillar den lokala Sibyllans Super Meal!), nytt folk överallt, nya maskiner, investeringar, personal som faktiskt ersattes när de gick i pension i stället för personal som gick hem bara för att ersättas av ingen annan än ett ännu mer slimmat arbetslag. Vilka tider! 

Och så plötsligt:

Pang. Vissa dagar fick stålverket stå still för att elpriserna var så pass höga att det inte lönade sig att köra. Vikande orderingång, fyrskift blir treskift, inga frågor om man känner någon som vill börja jobba hos oss. Personal som får gå hem, till att börja med visstidare som inte får förlängt, hur illa det blir visar sig i framtiden. 

Det känns ungefär som när högern kallar bidrag till företag för stöd men stöd till människor för bidrag. 

Med inflation runt 9 procent går IF Metall in i avtalsrörelsen och kräver 4,4 procent. När inflationen ökar är det helt okej för hyresvärdar, butiker, restauranger och fan och hans moster att höja priserna. Då justerar de ju bara priserna för inflationen, vem kan ifrågasätta det? Men så fort arbetarna vill ha löner därefter ropas det hejvilt om att det inte går att höja lönerna så mycket, det vore ju oansvarigt.

Det är konstigt ändå, företag gör ju bara vad de måste för att överleva inflationen när de höjer priserna men arbetarna måste givetvis ta ansvar för att hejda inflationen. Det känns ungefär som när högern kallar bidrag till företag för stöd men stöd till människor för bidrag. 

Arbetarnas roll i ekonomin är aldrig så viktig som när det ska avstås från löneökningar. I goda tider pratar man om aktieägarvärde, i dåliga tider om vikten av att inte kräva höjd lön. För kollektivare alltså, anställda på högre positioner måste givetvis kompenseras eftersom de jobbar extra hårt under kristider.

Prisökningar, utdelningar, höga vinster, bonusar och extrema löneökningar för chefer är aldrig oansvarigt. Men kom inte och kräv högre löner sen när ni vill gå till mataffären och allting blivit dyrare, någon måste ju ta ansvar. Och det är där vi kommer in i bilden. 

Stötdämparen i det här jävla systemet.